Myter om ensambarn
Hur många finns det?
Och vad finns det för några?
Varför finns dom?
Skulle vara kul och se.. Så har du några myter på lager, skriv dom gärna =)
Hur många finns det?
Och vad finns det för några?
Varför finns dom?
Skulle vara kul och se.. Så har du några myter på lager, skriv dom gärna =)
Tänk, jag trivs utmärkt som enda barnet till en mamma som också är enda barnet.
Har aldrig saknat syskon för 5 öre...
Jätteskönt att kunna umgås med folk när man VILL och inte alltid, för att man råkar bo ihop.
Är ensambarn och har tyckt det varit jobbigt till o från, men aldrig så jobbigt som nu när min pappa dött. Mamma är död sedan flera år och ensambarnstyngden kändes inte på samma sätt då som nu. Jag har ingen att dela minnen med. Även om man har syskon som man inte umgås med eller bråkar med är det en enorm skillnad på att det existerar en annan person på jorden som också sörjer, om än på sitt håll och att det de facto är tomt.
F ö finns forskning som visar att förmågan till mentalisering ökar med antal syskon. Jag har alltid sagt att jag vill ha flera barn, nu mer än någonsin- men man får ju inte alltid välja sådant.
Allting är ju dock inte svart-vitt. Så mkt mer än antal syskon avgör ju hur livet blir o hu man blir som människa, men jag, personligen, skulle oändligt gärna velat ha syskon.
En myt jag tycker är jobbig är att det är egoistiskt av föräldrarna att bara "skaffa" ett barn. Vi vill inget hellre än att sonen skulle få ett syskon, men det är medicinskt omöjligt och vi vill hellre ägna oss åt sonen än oändligt mycket byråkrati och väntan för att adoptera. Fördomarna om ensambarn som asociala och egoistiska har kanske fått oss att sätta sonen i förskola tidigare än vad vi skulle gjort annars och vi känner ofta att vi har ögonen extra mycket på oss när han 3-årstrotsar.
Jag hoppas att sonen blir mindre roffig än om han hela tiden behövt strida med syskon vid t.ex. delning av godsaker.
Som endabarnsförälder har man verkligen ögonen på sig. När 3-åringen blir sur när någon tar hans/hennes leksak kan man få höra "dags för syskon, tror jag"!!?!?! För det är ju högst ovanligt att en 3-åring surar ur?!? Eller om 4-åringen gömmer sig bakom mammas kjolar inför främlingar så är det för att hen är enda barnet. För man kan inte vara blyg av naturen?!?! (Och är det så negativt, förresten, att vara lite vaksam mot främlingar?)
Det känns som att när barnet inte har några syskon, då är det så enkelt för omgivningen att skylla barnets beteende på att barnet inte har några syskon. Trots att många andra barn - med syskon - faktiskt beter sig likadant.
Jag känner flera endabarn och de är några av de mest omtänksamma, empatiska och givmilda människor jag känner.
Jag har syskon, men när jag tänker tillbaka på min uppväxt så får jag känslan "ensam".
Kan det inte vara så att man som endabarn som saknat och velat ha syskon, kan glorifiera den bilden bara en aning? Visst, många gånger fungerar syskon jättebra och de har jätteroligt tillsammans. Men många gånger är det inte så. Många syskon trivs inte alls tillsammans.
jovisst är det en myt att ensambarn t ex är egoistiska, jag är ensambarn men har alltid delat med mig till andra och är väldigt lugn och ödmjuk som person, vår dotter är tyvärr ensambarn efter en del tråkiga incidenter, vi hade velat ge henne ett syskon men livet blir inte alltid som man vill, men hon är enormt populär, hjälper alla, tar hand om alla som är mindre, hon är sex år, men klyftig idag var hon på kalas till en som bara bjudit henne hon är enormt social, snäll och ställer upp för andra. Så att ensambarn är egoistiska stämmer ej på mig och vår dotter i alla fall