Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag skrev till dig men sen raderade jag det. Jag ville se dig ikväll. Men du hann aldrig läsa det

Din vardag retar mig som fan! Jag har tänkt ge upp, men har lovat oss båda att orka... För oss! Och så får det bli! Så många grejer stör mig, retar upp mig, men jag vill inte besvära dig med dessa! Det enda jag kan säga är att framtiden kommer se annorlunda ut... Vår framtid!

Roine jag minns fjällen 84

puss din sylve

Jag vet inte varför jag gör som jag gör, är som jag är? Dessvärre blir jag nog mest utnyttjad, fast man bara vill hjälpa de svaga.

Det är faktiskt tragiskt

Antar att du inte sitter med familj o barn o allt vad det innebär, o sen får känslor för någon annan? Tycker det är svårt när man inte vet hur den andra känner heller.

Jag undrar hur du känner. Hur ditt liv är just nu. Ditt synsätt angående olika händelser i världen. Det var länge sedan jag fick höra dig dela med dig av dina tankar. Förut tyckte jag vi var olika men nu inser jag att vi också är lika. Det var just därför jag gillade att prata med dig. Vet du att jag saknar dig?  

Hej. 
Jag önskar att jag kunde avsluta vår vänskap då vi vuxit ifrån varandra och knappt har nåt gemensamt längre, men på grund av din psykiska ohälsa kan jag inte det.
Jag vill inte behöva tassa på tå och vara rädd för att minsta lilla ska få dig att bryta ihop. Jag vill kunna känna att mina känslor också är viktiga. Jag vill inte behöva gå ut och äta middag själv när vi är iväg på en resa, bara för att du är trött och hellre bara ligger och tittar på din jäkla surfplatta istället. Jag vill kunna planera grejer utan att alltid behöva tänka på om du kommer orka med eller behöva oroa mig för att du stänger av och bryter ihop mitt i.
Men rädslan över att du ska göra det dumma(du vet precis vad det är jag tänker på) som skulle få mig att riktigt ogilla eller till och med avsky dig för en lång tid framåt gör att jag inte vågar.

Undrar hur länge jag ska fortsätta tänka på dig, gå igenom livet med dig i hjärtat och känna jag gick miste om Han. Jag vet det inte är sunt, jag vet det måste ha funnits någon mening med allt men jag kan ännu inte se den. Det finns en svaghet för dig jag inte kan förklara. Vill ringa dig, höra din röst och känna din kropp fast jag vet det är totalt omöjligt. Speciellt nu. Tror dessutom du är bättre på det här än mig. Du lever vidare. Jobbar, förtränger, troligtvis med någon ny. Fy fan vad jobbigt detta har varit och är. När ska det sluta kännas?