Har väl inga större hemligheter men jag är väldigt olycklig som människa. Fick mitt barn i ung ålder och barnet har funktionshinder. Mitt gamla ex skyllde det på mig (han är väldigt okunnig), att det var mitt fel osv. Självklart visste jag att det inte var det men det gjorde så ont att jag inte kunde leva med honom längre. Han är visserligen aktiv i barnets liv till och från idag, men jag glömmer inte de hårda orden.
Det har gått många år sen barnet fick diagnosen men jag är fortfarande så olycklig. Jag gråter mig till sömns nästan varje kväll och jag är väldigt ensam. Folk som känner mig skulle aldrig tro detta om mig, jag uppfattas snarare som en väldigt arrogant och nonchalant person. Jag har ingen ork för människor idag. Och det är synd. Jag var inte sån innan, det var mycket liv i mig.
Många sk vänner har svikit mig när jag mådde som sämst (dvs tiden jag höll på att gå i väggen efter att ha fått diagnosen) och jag tänker mycket på det nu. Jag var så svag och jag önskar att jag var starkare. Detta har resulterat i att jag har svårt att bjuda in människor i mitt liv. Har min familj men jag vill inte belasta de, jag berättar inte allt för de heller.
Jag kan tycka att livet hade vart lättare om mitt barn kunde prata med mig eller kanske hämta ett glas vatten till mig... Har avlastning men det är inte lätt att släppa iväg barnet varje gång heller.
Det handlar inte om att jag inte har accepterat funktionshindret, tvärt om, jag har gett honom hela mitt liv och jag gör det en gång till men det är det att jag inte kan acceptera att mitt liv är så ensamt. Att jag är så isolerad. Trodde aldrig att jag kunde vara så här utmattad och jag är inte gammal!
Det är ok om jag inte får fler barn, vill inte det heller. Skulle inte ha nån ork, men jag blir helt gråtfärdig när jag tänker på de äldre åren och på mitt barn. Så mycket jobb framför mig...
Behövde bara ventilera mig lite...
