• Anonym (Ifrågasätter)

    Det där med att en socanmälan förstör liv

    Jag har läst flera inlägg där folk hävdar att en anmälan till socialen förstört deras liv. Det berättas om att man "förlorat allt", att anmälan lett till depressioner, totalt sänkt självkänsla, helt förstörd tillit osv. 

    När jag läser sådana inlägg känner jag oftast att anmälaren har helt rätt. Om en anmälan till socialen kan få sådana gräsliga följder att man upplever att man "förlorar allt" - då kan man nog knappast vara stabil nog att ta hand om ett barn?

    Jättejobbigt kan det såklart vara. Jag förstår helt klart att man känner sig ifrågasatt, sviken, misstänksam och så vidare. Men att förlora allt? Bli så deprimerad att man inte kan jobba på många månader? Nej, det köper jag inte. Inte om man från början är trygg och stabil. 

    Jag jobbar i det offentliga och har varit med om att anmäla en del familjer. Alla blir upprörda, så klart. Men många kan samtidigt se att det är så systemet fungerar, många uttrycker faktiskt en lättnad över att barn blir lyssnade på och tagna på allvar och de förstår anställdas skyldigheter att rapportera saker. Samtidigt som de är arga och besvikna på oss. Ofta visar utredningarna sedan ingenting, men familjerna kan oftast som sagt ändå se att vi har en skyldighet att anmäla och kan också uttrycka tacksamhet över systemet och barnens rätt. Även om de har svårt att vara glada mot oss efter anmälan. Och det förstår vi. 

    Anmälan kommer ju antingen från myndigheter och då är personalen tvungna enligt lag och barn exempelvis säger att de blir slagna. Personal ska inte värdera eller själva utreda. Det är en LAG. Att tjänstemän följer LAGEN borde man kunna förstå om man är ansvarsfull nog att uppfostra barn. Även om man som sagt kan bli både ledsen och arg. Eller så kommer anmälan från en knäpp granne eller ytlig bekant med skumma psykiska besvär. Och det borde man väl också kunna hantera? Knäppisar kommer man ju alltid kunna råka ut för. Ledsen får man så klart bli och det blir nog de flesta i en sådan situation, men det är stor skillnad på att gråta på nätterna under någon vecka och på att bli så deprimerad att man inte kan gå till jobbet på ett år.

    Jag tänker - är man så svag att man mår så otroligt dåligt av en socanmälan att man knappt fungerar, då kanske det är BRA att socialen får upp ögonen och kan bidra med stöd till både den vuxna och barnen i familjen..

  • Svar på tråden Det där med att en socanmälan förstör liv
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (Ifrågasätter) skrev 2013-11-29 22:28:53 följande:
    Varför skulle jag vara ett troll?

    Jag har aldrig ifrågasatt att man kan må väldigt dåligt av en anmälan. Jag har ifrågasatt hur en anmälan kan förstöra livet för en psykiskt stabil person. Att en psykiskt instabil person kan uppleva att livet raseras har jag förståelse för, absolut. Men gäller det en psykiskt instabil person kan jag också känna att en anmälan kan vara riktig, för en person som mår så dåligt behöver ju hjälp och stöd om h*n ansvarar för barn. 

    Hjälp och stöd är inte samma sak som att barnen ska omhändertas. Jag har överhuvud taget inte skrivit om omhändertagande i något av mina inlägg.
    Jag vet att du inte skrivit om omhändertagande. Jag skulle dock gärna vilja få länkar till dessa "flera inlägg" som du läst där personer hävdar att anmälan förstört deras liv, där anmälan inte ledde till några insatser från det sociala.
  • mamita64
    Anonym (bra mamma) skrev 2013-11-29 20:01:08 följande:

    Det händer säkert, men det är ändå ett faktum att de flesta kommer efter en ganska långvarig misshandel.


    Du skrev att man var ingen bra mamma om man stannade fast man blev slagen. Vilket borde göra att nära hälften av alla misshandlade kvinnor i Sverige bör vara odugliga som mödrar. Självklart är det inte alls bra för barnen att vara med om kvinnomisshandel, inte någonstans. Men därifrån till steget att mamma är kass är det tämligen långt.


    Jag jobbar på kvinnojour sen 14 år tillbaka och jag ser bra mammor. Mammor som bryr sej om sina barn, som gör vad som helst för dem, precis som de flesta mammor gör.

    Slag är en liten del av misshandel och det förkommer långvariga misshandelsförhållanden där slag aldrig eller nästan aldrig förekommer ( mitt eget var ett sånt)
    Barnen mår inte bra, nej. Varken av att se misshandel eller av att höra den.

    Varför stannar en kvinna?
    * Man är hjärntvättad, tror att det inte finns några val utom det att stanna. De flesta lämnar dock när de inser att barnen far illa.
    * De flesta tror att barnen inte märker av misshandeln ( förutsatt att de inte står och ser på/  är i samma rum och är med om allt som sker. )
    * Man vet att  om man lämnar så kommer  man att dö. Det har mannen tryckt i en under lång tid. Dessutom kan jag av egen erfarenhet säga att förutom att jag visste att jag skulle dö, skulle märkas, skulle bli av med barnen så  såg jag alla löpsedlar om de kvinnor som blivit mördade redan. De dök upp varje gång jag började fundera på att lämna.
    * Man vet att allt blir värre när man lämnar, man tror man har en viss kontroll om man bor ihop med honom och kan läsa av honom.
    Ja några skäl till att en kvinna stannar- ägnade till  Anonym been there.
    Tänk sen på att vi människor är olika. En del lämnar efter ett slag, en del bor ihop med mannen i 20 år. Den ena är inte bättre än den andra.
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (Ifrågasätter) skrev 2013-11-29 22:49:34 följande:
    Men jag har väl inte skrivit om att få barnet omhändertaget? Utan "bara" om att bli anmäld. Väldigt få anmälningar leder till omhändertagande - socialtjänstens ambitioner är ju att i möjligaste mån hålla ihop familjer. 
    Även om man "bara" blir anmäld och bedömningen från det sociala är att utredning inte behöver initieras, så är det fortfarande en hemsk upplevelse. Man är i underläge (socialsekreterarna har ju auktoritet) och ska försvara sig mot anmälan, få sin föräldraroll ifrågasatt, få sitt privatliv granskat av en myndighet. Är du psykolog eller motsvarande som har professionell kunskap om vad som är "legitima" skäl för annars psykiskt stabila att må dåligt och vad som inte är det?

    Det är sant att omhändertagande enligt lag ska vara den absolut sista åtgärden när alla andra insatser prövats eller förkastats. Tyvärr är det inte alltid så det går till i praktiken. Jag har tagit del av många fall (däribland mitt eget), där socialen gör akuta omhändertaganden utan att ha prövat någon annan insats alls. I vårt fall var det också tydligt att socialen gjorde sitt yttersta för att försvåra hemslussning av barnen (genom att separera barnen, inte låta oss ha umgänge allihop tillsammans, omotiverade umgängesbegränsningar, dra ut på tiden), något de sedan fick skarp kritik för av både barnens ombud och förvaltningsrätten.
  • Anonym (Ifrågasätter)
    Anonym (vann i FR) skrev 2013-11-29 23:04:43 följande:
    Även om man "bara" blir anmäld och bedömningen från det sociala är att utredning inte behöver initieras, så är det fortfarande en hemsk upplevelse. Man är i underläge (socialsekreterarna har ju auktoritet) och ska försvara sig mot anmälan, få sin föräldraroll ifrågasatt, få sitt privatliv granskat av en myndighet. Är du psykolog eller motsvarande som har professionell kunskap om vad som är "legitima" skäl för annars psykiskt stabila att må dåligt och vad som inte är det?

    Det är sant att omhändertagande enligt lag ska vara den absolut sista åtgärden när alla andra insatser prövats eller förkastats. Tyvärr är det inte alltid så det går till i praktiken. Jag har tagit del av många fall (däribland mitt eget), där socialen gör akuta omhändertaganden utan att ha prövat någon annan insats alls. I vårt fall var det också tydligt att socialen gjorde sitt yttersta för att försvåra hemslussning av barnen (genom att separera barnen, inte låta oss ha umgänge allihop tillsammans, omotiverade umgängesbegränsningar, dra ut på tiden), något de sedan fick skarp kritik för av både barnens ombud och förvaltningsrätten.
    Återigen - jag har aldrig ifrågasatt att man kan må dåligt. Läs gärna vad jag skriver. 
  • Anonym (?!???)
    Anonym (Ifrågasätter) skrev 2013-11-29 22:50:33 följande:
    Varför då?
    Dina kommentarer och trådstarten vittnar om ett förakt för människor som har råkat ut för svårigheter och att ge sig på föräldrar som har fått sina liv slagna i spillror av socialen är verkligen som att tigga om att få upprörda reaktioner. Trots mängder av vittnesmål i denna tråd håller du envist fast vid din dömande attityd och åsikt, utan att själv ha upplevt något liknande. "Får man bli så knäckt att man inte kan jobba på månader?" Vaddå "får"?!? Vem är du att döma? Du verkar anse att långtidsarbetslösa och deprimerade människor inte kan vara bra föräldrar och borde utredas av soc? Märker du inte hur orimligt det låter? Det finns dessutom möjligheter att hjälpa föräldrar utan att socanmäla dem.

    Jag har själv inte erfarenhet av detta slag, (jag är ofrivilligt barnlös) men det är faktiskt inte omöjligt att försöka sätta sig in i hur andra känner. Du kanske skulle försöka?
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (Ifrågasätter) skrev 2013-11-29 23:07:50 följande:
    Återigen - jag har aldrig ifrågasatt att man kan må dåligt. Läs gärna vad jag skriver. 
    Jag vet vad du skriver, jag kan både läsa en text och ta till mig innehållet. Däremot vet jag med mig att jag kan skriva lite otydligt just nu då jag är förkyld och inte helt klar i huvudet. Det blir stavfel och krångliga meningar. Jag ska försöka förtydliga mig.
    Anonym (vann i FR) skrev 2013-11-29 23:04:43 följande:
    Även om man "bara" blir anmäld och bedömningen från det sociala är att utredning inte behöver initieras, så är det fortfarande en hemsk upplevelse. Man är i underläge (socialsekreterarna har ju auktoritet) och ska försvara sig mot anmälan, få sin föräldraroll ifrågasatt, få sitt privatliv granskat av en myndighet. Är du psykolog eller motsvarande som har professionell kunskap om vad som är "legitima" skäl för annars psykiskt stabila att må dåligt och vad som inte är det?
    Där jag skrivit "må dåligt" menade det jag det du säger i dina inlägg, nämligen att bli deprimerad, inte orka jobba o.s.v.

  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (?!???) skrev 2013-11-29 23:21:46 följande:
    Dina kommentarer och trådstarten vittnar om ett förakt för människor som har råkat ut för svårigheter och att ge sig på föräldrar som har fått sina liv slagna i spillror av socialen är verkligen som att tigga om att få upprörda reaktioner. Trots mängder av vittnesmål i denna tråd håller du envist fast vid din dömande attityd och åsikt, utan att själv ha upplevt något liknande. "Får man bli så knäckt att man inte kan jobba på månader?" Vaddå "får"?!? Vem är du att döma? Du verkar anse att långtidsarbetslösa och deprimerade människor inte kan vara bra föräldrar och borde utredas av soc? Märker du inte hur orimligt det låter? Det finns dessutom möjligheter att hjälpa föräldrar utan att socanmäla dem.

    Jag har själv inte erfarenhet av detta slag, (jag är ofrivilligt barnlös) men det är faktiskt inte omöjligt att försöka sätta sig in i hur andra känner. Du kanske skulle försöka?
  • mamita64
    Anonym (been there) skrev 2013-11-29 21:10:56 följande:
    Engagerad i kvinnojoursverksamhet -  vad får dig att anta det?  

    I och för sig trodde jag en gång i tiden att egna erfarenheter vore en tillgång för verksamheten.   Fick då veta att man måste ha ett mycket STABILT privatliv för att palla med uppdraget -  så,  nej.

    Jag är uppriktigt undrande över kvinnor som stannar.  Själv tog jag taxi direkt till akuten,  blev omplåstrad och såg till att få rättsintyg och gav mig iväg  från vår gemensamma bostad för alltid.    Begriper inga andra alternativ!   Visst känner jag till normailseringsprocessen,  visst försökte även denne man att isolera mig från släkt och vänner,  förtrycka mig etc -  efter gängse fantastisk uppvaktningsperiod.
    Egna erfarenheter är en tillgång, det anser jag. Men man skall ha bearbetat dem och vara stabil innan man börjar jobba på kvinnojour
  • KaIi
    Anonym (?!???) skrev 2013-11-29 22:19:07 följande:
    Jag börjar tro att TS är ett troll...

    Självklart, varför inte? Vad har en sexuell läggning synonym med misogyn att göra? Jag förstår inte din jämförelse, utveckla gärna.
    Ophelia 20081025 Livia 20100516 Willow 20121231 Pytte BF 20140713
  • KaIi
    KaIi skrev 2013-11-30 06:23:40 följande:
    Självklart, varför inte? Vad har en sexuell läggning synonym med misogyn att göra? Jag förstår inte din jämförelse, utveckla gärna.
    Ophelia 20081025 Livia 20100516 Willow 20121231 Pytte BF 20140713

    Sorry, citerade fel person. Det är Anonym (Been there) inlägget gäller.
    Ophelia 20081025 Livia 20100516 Willow 20121231 Pytte BF 20140713
Svar på tråden Det där med att en socanmälan förstör liv