Vilisa71 skrev 2014-07-04 15:04:32 följande:
Vad skönt att du sover! :) Vi vet ju båda att det blir en bristvara sedan!
Hoppas verkligen, verkligen att det blir bra för er!
Jag har ju trott att jag haft tarmrörelser, men först den 7e maj kände jag knuffar som var lite väl..
Så dagen efter tog jag test som var positivt. Nu är det ju jättemycket, är i v33!
Ja, det är tråkigt. Mycket. Det blir en förfärlig sorg och ett rungande svek. Man gör liksom inte så när man är 43 som jag. Börjar om på såna grunder... Unga flickor kanske, men inte vuxna. Han är 33, så han tänker väl som en väldigt ung och erfaren person.
Gör ni fostervattensprov? Jag "missade" mitt för man gör ju det ganska tidigt. Nu kan jag inte göra så mycket ändå ifall det skulle vara några kromosompreblem.
Härligt att hon sparkar! Jag tyckte det var härligt med mina två tidigare barn.
För några dagar sedan gick vi på genetisk rådgivning. Vi gjorde då ett ultraljud. Till min stora sorg visade vårt barn inga livstecken. Det verkar som att hjärtat slutat slå i vecka 10 (nu tolv). Jag är så ledsen över detta.
Vi blev förskäckligt illa behandlade på sjukhuset. Vi blev direkt utskickade i väntrummet för att vänta på en tid för avslutande. Där stod vi och väntade jättelänge tills jag inte stod ut att se alla gravida kvinnor utan att gråta högt. Jag fick reda på att jag skulle bära barnet en vecka tills kroppen "tar hand om det". Jag tyckte det var hemskt och grät. En annan vårdpersonal ledde mig till ytterligare ett väntrum med människor i och bad oss vänta. När hon kom började hon förklara hur jag skulle göra om jag började blöda mycket - kom till slut på att vi satt så att alla hörde och sa: Vi kan gå runt hörnet och pratar. Vi gick runt hörnet en korridor där jag stod och grät medan hon satte en broschyr i handen på mig som hette missfall. Hon sa att jag kunde ringa om jag började blöda till det angivna numret, eller om jag hade andra frågor, men de har bara telefontid mellan 9-12. Jag måste blöda vid rätt tid. Jag ville stanna kvar där och få hjälp med en gång. Jag hade mitt döda barn i magen och jag vill inte gå så i en vecka. De avvisade mig helt. Nu har det gått några dagar. Jag går omkring som i en dimma, med ett barn i magen som inte lever.
Jag är ledsen för att jag berättar det här eländet, men det bara rann ur fingrarna när jag satte mig och skulle svara.
Jag är glad för din skull dock! Fortsätt gärna berätta om hur det går. Jag vill verkligen veta! Kram