Följas åt till ett plus!

Jag känner mig helt knäckt. Denna månaden skulle egentligen vårat barn födas, tyvärr blev det aldrig så. Har varit ledsen och nedstämd större delen av tiden sedan vi gick in i april. Vi har nu kämpat på i närmare åtta månader och har haft sådan otur sedan operationen med utebliven äl och menscykler som diffar allt mellan 28-36 dagar. Vi har ändå så varit positiva och tänkt att det inte är något ovanligt att det kan ta lite tid innan något händer. Men idag, jag kände bara hur allt rasade då en u familjen klämmer ur sig ett ooops vi råkade bli gravida. Jag är säkert en jättehemskt människa som verkligen inte kunde visa någon lycka. Det gjorde bara så jävla ont i mig. Just nu känns allt bara så jävla tungt.

Jag vet också hur det känns, skulle ha gått halva tiden i graviditeten denna vecka och jag har en kollega/vän som är fortsatt gravid. Så jag ser den magen nästan varje dag och det påminner mig om att vi skulle haft vårt frö och det också vuxit osv :( det bränns i mig varje dag och kommer nog aldrig glömma den dagen...<3

Bim-5. Känner nada som inte likaväl kan härledas till annat. Känner mig helt hundra på att det inte blir nåt denna månaden heller. Lika bra att ställa in sig på det för jag orkar inte fler besvikelser.

Usch känner så med dig! :( denna eviga kamp. Och jag vet hur det är att sluta glädjas för folk som blir gravida. Men vi får inte sluta kämpa! Vår tid kommer också. Håll ut! Kram

Ooo my God.. Girls... är inte detta en stort jävla plus?!?!

Herregud! Vi kommer få en julbebebis! kan inte tro det!

Förstår hur du känner!

Jag blev gravid i augusti 2015, och fick missfall. Sedan kämpade vi i nästan ett år innan jag äntligen blev gravid igen augusti 2016. Bara för att i vecka 9 få reda på att det var ett missed abortion :(

I oktober-16 blev jag gravid på nytt, och denna gången gick det äntligen vägen!

Vet vilket helvete det är, men kämpa på!

Tack! Visst blir det! Hoppas nu den vill stanna kvar i magen.

Beklagar verkligen. Var det mf ? Ja, det är hemskt att behöva bli påmind hela tiden om att man själv inte är där. Jag upplever så mycket tabu över att man inte ska få ?lov? att känna så som man gör.

Jag vet ju inte hur det kommer bli i ditt fall. Men för mig så var det så att jag med var bombsäker på att det inte blivit något, det enda symtom jag hade var lite svullna och ömma bröst som jag alltid har innan mens (än idag är växande och ömma bröst i princip det enda symtom jag har förutom taskigt humör och lite illamående då och då men jag känner mig ärligt talat inte så gravid om man tänker på klassiska symtom). Jag tror allt läsande på familjeliv (jag gjorde exakt likadant) hypar upp detta med att man ska känna massa symtom innan BIM. Oftast, men såklart inte alltid, drar inte de ordentliga symtomen igång förrän någon/några veckor in i graviditeten. Så att inte känna av all världens grejer betyder inte att man inte är gravid :) hoppas att så är fallet för dig, att det är plus ändå. Och att du eller nån annan inte tar illa upp av det jag skriver, vet exakt hur det är att känna efter minsta lilla tecken så menar inte något illa alls!

Ja,vi är många som kämpar här inne och lägger ner så mycket tid och känsla för att det ska funka. Men efter igår känner jag mest att all positivet och kämparglöd bara försvann. Nog mest för att jag fick slängt i ansiktet igår av allihopa hur dum jag var som reagerade med sorg och gjorde den gravida personen i fråga ledsen och att man tydligen inte gör så som jag gjorde. Just nu känner jag mig bara så ledsen och ensam över hur lite förståelse andra kan ha för ens egna sorg över att man inte blir gravid.