sextiotalist skrev 2017-11-02 09:37:15 följande:
Jag kan förstå din fråga.
Min stilla undran är vad som händer med dessa barn, där all större börda läggs på föräldrarna och den dagen de inte orkar längre. Vad händer med barnen då?
Förut fanns det hem, där barnen hamnade, men de avvecklades eftersom man ändå var rätt ense om att barnen mår bättre hos sina föräldrar. Men många barn har ju ett så stort vårdberoende så föräldrarna knappt mäktar med detta. De har ju fått hjälp av LSS, men den hjälpen håller på att utarmas (och nu för fullt då de som ligger bakom LSS inte sitter i regeringsställning längre, dvs liberalerna).
Det är tyvärr vanligt att föräldrarna inte orkar. Det kan resultera i omsorgssvikt, inte för att föräldrarna inte vill ta hand om sitt barn, men just för att de inte orkar mer.
Det är rätt stor skillnad rent fysiskt på att byta blöja på en 14-åring jämfört med en 1-åring. Att ha ett ganska stort barn som fortfarande är lika osjälvständigt som ett småbarn, men lika tung och lång som sin faktiska ålder. Att vara borta från jobbet veckovis för att barnet är sjukt är inte lika lätt eller accepterat från omgivningen som när barnet är litet.
Och sen de ständiga kampen med försäkringskassan, oron för minskade assistanstimmar, den störda sömnen och allt arbete som läggs tillbaka på föräldrarna när assistansen minskar. Känslan av otillräcklighet både gentemot de sjuka barnet men även mot syskon som kommer i skymundan.
Jag tycker att tanken att alla barn ska kunna få bo med sina föräldrar och att föräldrar ska kunna ta hand om sina sjuka och handlikappade barn är god. Men den förutsätter att stödet från samhället är tillräckligt. Och det finns och bör finnas alternativ (annat boende) som måste vara lika okej som att själva ta hand om barnet.