Hej,
Försök 9 eller 10 just åt skogen. Nästa blir försök 10 tror jag. Här kan vi bolla tankar o frustration.. jag ska försöka samla mig till att ringa nånstans för utredning om några veckor men känns svårt att ta steget! Nästa äl är 2/5 och bim 15/2. Välkomna!
Jag vet inte själv ens... Men när vi gjorde utredning under våren kom läkaren fram till att de inte kan hjälpa oss och för att få ivf i mitt län måste vi försöka ännu ett år, men vi skulle iaf höra av oss efter sommaren sa hon om vi "mot förmodan inte blivit gravida". Hon sa att hon kanske kunde skicka en remiss men jag vet inte till vad riktigt. Sååå jag tänkte höra av mig och se vad planen är haha.
Aah ja fattar! Hoppas de kan hjälpa er o komma framåt på något vis nu! Vi har varit borta två veckor. Hoppas så himla mkt att vi fått brev om godkänd remiss när vi kommer hem. Men risken e att d kanske inte kollat på den än pga sommar osv :/ denna väntan gör mig knäpp alltså
Håller tummarna! Så jobbigt att allt stänger på sommaren... Ibland känns det som att man inte står ut med att vänta en dag till men man kommer ju få vänta många många dagar till :/
Har världens älsmärta nu så antar det är dags inom kort. Hade sex natten till fredag men nu är jag och sambon 15 mil ifrån varandra... Det är ju inte heeeelt omöjligt men med tanke på hur länge vi försökt så känns det ju helt omöjligt. Men men kommer inte kunna släppa tankarna på det ändå. Tror typ jag skulle hoppas även om vi inte haft sex alls haha...
Ja ja vet så himla drygt.. Hahaha ja ja vet!! Även en sexfri månad skulle man hoppas ändå. Vi körde bara en gång vid äl. Dagen innan den gång. Man vet ju aldrig... men känns ju hopplöst trots allt. Vi får hålla tummarna. När är bim för dig?
6 augusti borde det bli! Du då?
Börjar jobba igen efter semester imorgon :( var så skönt att slippa försöka fokusera på jobbet en månad.
Idag brast det för mig.
Var på lunch med 4 kollegor som började prata om barn. Kommentarer som "det är nog ingen som planerar barn det bara händer" och "jag tänker skaffa massor barn" osv flög runt medan jag satt helt tyst och försökte verkligen hålla masken.
Sen säger en kollega "men vad du är tyst! Vill inte du ha barn?" Varpå de andra stämmer in med "ja ni är ju nygifta, ni ska väl ha barn snart?" "Du kanske är gravid, är det därför du är tyst?"
Alla skattar och tittar på mig. Kände mig så jävla mobbad rent ut sagt. Tittade kollegorna i ögonen och sa "jag kan inte få barn". Då brast det och tårarna började rinna. Gick därifrån medan dom satt kvar och förhoppningsvis kände sig så förbannat jävla dumma i huvudet. Chefen sprang efter och bad så himla mycket om ursäkt och var såååå ledsen. Drog nån historia om att hon fick försöka länge med andra barnet men sen när hon slutade tänka på det så hände det.
Fick fan uppleva alla jävla fel en människa kan göra mot någon som är ofrivilligt barnlös på 10 minuter.
Sa till chefen att mina tankar inte har något att göra med min missbildade livmoder och min mans spermiekvalite.
Sån jävla obekväm stämning resten av dagen men det kan dom fan ha. Ingen annan som sa något förutom en som kom och kramade mig. Hennes egen syster har gjort ivf så jag fattar inte att hon inte förstod bättre än att ställa mig mot väggen så där.
Hur kan människor inte förstå bättre? Jag ville verkligen inte berätta det här för dom, nu lär det väl spridas på hela arbetsplatsen. Hade jag inte varit så extremt ledsen för detta hela tiden hade jag kanske kunnat hålla masken men allt är så jäkla tungt just nu. Ville bara skriva av mig till er som jag vet förstår hur det känns.
Idag brast det för mig.
Var på lunch med 4 kollegor som började prata om barn. Kommentarer som "det är nog ingen som planerar barn det bara händer" och "jag tänker skaffa massor barn" osv flög runt medan jag satt helt tyst och försökte verkligen hålla masken.
Sen säger en kollega "men vad du är tyst! Vill inte du ha barn?" Varpå de andra stämmer in med "ja ni är ju nygifta, ni ska väl ha barn snart?" "Du kanske är gravid, är det därför du är tyst?"
Alla skattar och tittar på mig. Kände mig så jävla mobbad rent ut sagt. Tittade kollegorna i ögonen och sa "jag kan inte få barn". Då brast det och tårarna började rinna. Gick därifrån medan dom satt kvar och förhoppningsvis kände sig så förbannat jävla dumma i huvudet. Chefen sprang efter och bad så himla mycket om ursäkt och var såååå ledsen. Drog nån historia om att hon fick försöka länge med andra barnet men sen när hon slutade tänka på det så hände det.
Fick fan uppleva alla jävla fel en människa kan göra mot någon som är ofrivilligt barnlös på 10 minuter.
Sa till chefen att mina tankar inte har något att göra med min missbildade livmoder och min mans spermiekvalite.
Sån jävla obekväm stämning resten av dagen men det kan dom fan ha. Ingen annan som sa något förutom en som kom och kramade mig. Hennes egen syster har gjort ivf så jag fattar inte att hon inte förstod bättre än att ställa mig mot väggen så där.
Hur kan människor inte förstå bättre? Jag ville verkligen inte berätta det här för dom, nu lär det väl spridas på hela arbetsplatsen. Hade jag inte varit så extremt ledsen för detta hela tiden hade jag kanske kunnat hålla masken men allt är så jäkla tungt just nu. Ville bara skriva av mig till er som jag vet förstår hur det känns.
Hej allihopa! Jag hoppar in här jag med, hoppas att vi alla snsrt får ett litet mirakel, tungt att läsa era historier och hur alla kämpar men också skönt att vi kan samlas såhär och hitta styrka hos varandra!
Lite kort om mig och min sambo, vi har försökt sen september förra året så inte riktigt ett år med 3 väldigt tidiga mf, alltså jag har plussat för att 4-5 dagar efter bim blöda ut det lilla som fanns i mig :( har själv sökt upp privat gyn, gjorde tester för en månad sedan och fått hem provsvaren som jag fattar noll av, har en tid med läkaren nu 31/7 och får då veta mer.. Har även på eget bevåg testat albyl och progesteron kräm i hopp om att de ska hjälpa, startade förra månaden utan resultat, denna månaden har jag 4-5 dagar efter äl börjat gå upp och kissa varje natt och 6-7 dagar efter fått sura uppstötningar och liksom fått upp som man snabbt reflexmässigt svalt igen, fruktansvärt äckligt.. Känner nån molvärk då och då och nu kanske även lite ömma bröst.. Är dock rädd att alla dessa "symptom" ska vara biverkninv av progesteron krämen.. Det ändå som håller mig uppe nu är mitt läkarbesök nästa vecka... Orkar inte mer känner jag :( har bim 29/7
Styrkekramar och kärlek till alla er här inne på tråden!
Oj blev visst ganska långt ändå, hoppas ni orkar läsa
Idag brast det för mig.
Var på lunch med 4 kollegor som började prata om barn. Kommentarer som "det är nog ingen som planerar barn det bara händer" och "jag tänker skaffa massor barn" osv flög runt medan jag satt helt tyst och försökte verkligen hålla masken.
Sen säger en kollega "men vad du är tyst! Vill inte du ha barn?" Varpå de andra stämmer in med "ja ni är ju nygifta, ni ska väl ha barn snart?" "Du kanske är gravid, är det därför du är tyst?"
Alla skattar och tittar på mig. Kände mig så jävla mobbad rent ut sagt. Tittade kollegorna i ögonen och sa "jag kan inte få barn". Då brast det och tårarna började rinna. Gick därifrån medan dom satt kvar och förhoppningsvis kände sig så förbannat jävla dumma i huvudet. Chefen sprang efter och bad så himla mycket om ursäkt och var såååå ledsen. Drog nån historia om att hon fick försöka länge med andra barnet men sen när hon slutade tänka på det så hände det.
Fick fan uppleva alla jävla fel en människa kan göra mot någon som är ofrivilligt barnlös på 10 minuter.
Sa till chefen att mina tankar inte har något att göra med min missbildade livmoder och min mans spermiekvalite.
Sån jävla obekväm stämning resten av dagen men det kan dom fan ha. Ingen annan som sa något förutom en som kom och kramade mig. Hennes egen syster har gjort ivf så jag fattar inte att hon inte förstod bättre än att ställa mig mot väggen så där.
Hur kan människor inte förstå bättre? Jag ville verkligen inte berätta det här för dom, nu lär det väl spridas på hela arbetsplatsen. Hade jag inte varit så extremt ledsen för detta hela tiden hade jag kanske kunnat hålla masken men allt är så jäkla tungt just nu. Ville bara skriva av mig till er som jag vet förstår hur det känns.
Idag brast det för mig.
Var på lunch med 4 kollegor som började prata om barn. Kommentarer som "det är nog ingen som planerar barn det bara händer" och "jag tänker skaffa massor barn" osv flög runt medan jag satt helt tyst och försökte verkligen hålla masken.
Sen säger en kollega "men vad du är tyst! Vill inte du ha barn?" Varpå de andra stämmer in med "ja ni är ju nygifta, ni ska väl ha barn snart?" "Du kanske är gravid, är det därför du är tyst?"
Alla skattar och tittar på mig. Kände mig så jävla mobbad rent ut sagt. Tittade kollegorna i ögonen och sa "jag kan inte få barn". Då brast det och tårarna började rinna. Gick därifrån medan dom satt kvar och förhoppningsvis kände sig så förbannat jävla dumma i huvudet. Chefen sprang efter och bad så himla mycket om ursäkt och var såååå ledsen. Drog nån historia om att hon fick försöka länge med andra barnet men sen när hon slutade tänka på det så hände det.
Fick fan uppleva alla jävla fel en människa kan göra mot någon som är ofrivilligt barnlös på 10 minuter.
Sa till chefen att mina tankar inte har något att göra med min missbildade livmoder och min mans spermiekvalite.
Sån jävla obekväm stämning resten av dagen men det kan dom fan ha. Ingen annan som sa något förutom en som kom och kramade mig. Hennes egen syster har gjort ivf så jag fattar inte att hon inte förstod bättre än att ställa mig mot väggen så där.
Hur kan människor inte förstå bättre? Jag ville verkligen inte berätta det här för dom, nu lär det väl spridas på hela arbetsplatsen. Hade jag inte varit så extremt ledsen för detta hela tiden hade jag kanske kunnat hålla masken men allt är så jäkla tungt just nu. Ville bara skriva av mig till er som jag vet förstår hur det känns.