Jag klagar på honom konstant
Jag kan inte rå för det och det jag klagar på är relevant men det får mig att må piss!
Jag älskar min man. Han är den finaste, underbaraste, vackraste och charmigaste man jag träffat. Jag älskar att vara nära honom, se honom, känna honom och veta att han är min. Jag är så rädd att förlora honom men ändå stöter jag bort honom mer och mer för varje dag.
Det stora problemet med honom är att han är ovan vid förhållande, är lite omogen för sin ålder, nonchalant, envis, ego och tar lätt på saker.
När vi träffar andra så kan han få för sig saker som gör att jag känner skam, blir ledsen och känner mig utanför.
När vi var på bröllop nyligen så vägrade han först ha kostym för att det var obekvämt o dyrt. Sen skulle han inte vara med i kyrkan för han inte trodde på gud, sen vägrade han vara med på familjefoto (det var hans syster som gifte sig) så jag skulle stå ensam med hans familj. Sen skulle vi tvunget köra vars en bil för att jag skulle åka tidigare dit för att fixa håret o bli sminkad men det ville inte han. Det gjorde att ingen av oss kunde dricka vin till maten. Och varje gång förstår han inte hur dumma resonemang han har förrens jag blir arg o irriterad.
Det är samma visa med allt. Han är motsträvig som en unge tills jag klagar o skäller.
Det är så tråkigt att behöva agera som en mamma till en vuxen karl. Och han i sin tur säger inget. Han tiger och skäms sen ber han om ursäkt och så ska allt vara glömt. Vi har aldrig en dialog om hur vi ska gå vidare. Det är alltid jag som ska tala om för honom hur han ska vara. Och talar jag inte i klartext så förstår han inte.
Detta är en underbar person. Jag vet att han kan om han vill. Vi måste bara komma förbi tröskeln för att komma vidare. Jag vill ha en man som får mig att känna mig trygg, som uppskattar mig, lyfter mig, får mig att känna mig uppskattad.
Jag har så mycket kärlek till honom som trycks bort för att jag går och är missnöjd.
Hur ska jag göra för att inte förstöra vårt förhållande?