Är gifta kollegan intresserad?

TS, har följt din tråd lite till och från. Var själv i din sits för något år sedan och är idag nyskild. Som din man beter sig, och som du beskriver dina känslor för honom så tycker jag utan tvekan att du bör lämna honom. Jag kände att jag kunde stå ut med mycket från min mans sida, men när jag knappt längre kunde se eller röra honom pga mina känslor av förakt mot honom så var separationen oundviklig. Jag är idag väldigt glad att jag tog steget att bryta.

Önskar dig styrka och mod att lämna du också.

Och kollegan -tvärtemot vad vissa andra skriver tror jag visst att han kan vara seriöst intresserad. Inte alla som tar initiativ till kontakt enbart för ?skojs skull? när de är upptagna. Vissa måste vara seriöst intresserade för att ta sig över en sådan moralisk gräns. Jag har själv alltid varit väldigt rabiat mot otrohet, tills den dagen jag blev störtkär i en annan man och han förklarade sin kärlek för mig. Det hade jag aldrig trott om någon av oss. Vi inledde en känslomässig relation, men gick aldrig över den fysiska gränsen. Dock skulle jag aldrig ha flörtat med någon annan utan att ha så starka känslor.

Till er som gillar att fördöma andra: jag säger inte att något är mer eller mindre moraliskt försvarbart, bara att vissa är ?players? medan andra helt enkelt råkar bli kära.

Hej frökenfia, hur går det? Jag vet hur svårt det kan vara, jag vet hur det ena dagen är solklart och nästa dag är allt omkullkastat. Att det som borde vara så lätt ändå lik förbannat kan bli svårt. Och att det är väldigt lätt att ge råd, men att man måste känna eller vilja det själv för att lyssna. Så, hur går det?

Tack för att du delar med dig av din historia. Hoppas du är lyckligare idag.

Det går väl sådär. Jag försöker ta avstånd genom att prata mindre med honom, verka upptagen när han pratar med mig och ibland tror jag att han måste tycka jag är skitjobbig som i ena stunden är 110% närvarande för att sedan växla till att verka helt ointresserad. Jag har inga problem med att prata med andra kollegor så han kanske tom blivit svartsjuk, vad vet jag. Han stannar inte längre lika ofta till sist med mig som förut. Nånstans gör det ont och jag undrar vad jag gjort för fel. Men han kanske har förstått hela grejen och vill hjälpa. Jag vet inte.

Jag kommer låta tiden gå utan att göra något. Min värsta mardröm är att behöva köpa en present till kollegan i julklapp när vi kör ?Secret Santa?. Hur döljer man sina känslor i en sån situation? Har spelat mycket teater för att inte visa mina känslor men undrar om jag kommer kunna fortsätta så i all evighet. Jag vill ju inget hellre än att smeka hans kind, vara i hans famn och säga hur mycket jag tycker om honom och hur rätt vi är för varandra.

Känslorna för mannen är fejkade. Men vårt barn kan inte få uppleva en skilsmässa. Hen är så lycklig när vi är tillsammans och att förstöra den bilden av en familj skulle vara mitt livs största misstag.

Usch, jag vet hur jobbigt det kan vara. Även om man vill ta avstånd, och gör det, påverkas man när man upplever att det känns som att HAN tar avstånd. Fast man vet att det borde vara det bästa och det man själv gör. Och att inte veta vad den andre tänker gör ju att man hittar på massa olika anledningar istället för att veta, teorier hit och dit. Sjukt jobbigt det också.

Vet att många som följt och skrivit i tråden är trötta på mitt velande fram o tillbaka. Ni som inte orkar följa mitt liv kan med gott samvete avfölja tråden. Jag väljer att skriva här för att jag inte har någon att prata med mina problem om och på något sätt känns det skönt att få skriva av sig då och då. Och om någon vill kommentera eller skriva till mig är det välkommet.

På sista tiden har jag varit väldigt nedstämd. Tror att när alla papper gällande utmätningen kom blev alla mannens misstag så mycket tydligare och känslan av besvikelse oundviklig. Han är en ?fantastisk? man och far egentligen. Men jag kan och vill inte se det just nu. Har gått ett par veckor utan någon slags intimitet. Förut kunde jag ändå ligga med honom trots känslorna för kollegan. Men nu kan jag inte ens det, och har ingen sexlust öht längre. Och trots att jag ?dämpat? känslorna för kollegan och undvikit honom är det som om vi ?hittat tillbaka? till varandra igen. Vi samtalar om vardagliga saker, skrattar mycket tillsammans... Det kommer nog bli fler samtal på kontoret efter jobbet vill jag tro. Jag kanske blir den som stjäl någon annans man ändå. Jag kanske visst kan få det jag vill ha om jag anstränger mig lite mer. Men vad blir konsekvenserna av det i framtiden... är jag beredd att leva med det? Kanske är jag det ändå. Eller kanske inte...

Varför bjuder du inte ut kollegan på en AW eller en lunch? Känner efter om tillfället att snacka ut då dyker upp?

Någon som har tips på ett ?bra? sätt att berätta om mina känslor för kollegan? Idag gjorde jag nästan det. Känns som om jag hela tiden är påväg att säga ngt men sen gör jag det ändå inte. Vet inte ens hur man börjar en sån mening... jag gillar honom så mycket... Vill att han ska vara nära. Vill inte i värsta fall göra bort mig och få honom att ta avstånd...