Väntar fel kön, krossat förhållande

Nä, det fattar inte jag heller...
Om min sambo visade nåt ens i närheten att vilja ha bort något av våra barn och inte behandlade barnet kärleksfullt, då skulle alla känslor för honom typ stendö i samma ögonblick.

Håller med om att det är sjukt. Att inte kunna knyta an till sitt barn, ens efter det är fött, p.g.a. det som sitter mellan benen.... Man skapar ju en relation genom dofter, närheten, synintryck allt! Och inte genom det som sitter där nere. Förlossningdepp är en sak, det här är nåt annat.

Sen tror jag inte ens hon är kapabel att älska sin flicka på riktigt heller.. för då skulle hon aldrig göra så mot det "underbara" barnets syskon.
Hon förstör medvetet för alla/hela familjen.

Jag förstår att det är svårt, men jag tycker inte att det låter som att det har gått framåt alls. Hon hyser fortfarande samma känslor om situationen, hela dilemmat verkar aldrig sluta vara ett dilemma.

Ta för guds skull bort pojken från henne innan han är gammal nog att förstå att hon inte vill ha honom. Han lär ju inse det hur du än väljer att göra, men om han slipper leva med henne så slipper han iaf uppleva det på den nivån. Annars lär han ju garanterat bli traumatiserad och påverkad för livet.

Om man inte är beredd på att få "rätt" kön ska man väl inte ha sex då heller?

Om man inte är beredd på rätt kön skall man inte ha sex... ja men hon rättfärdigar det med att hon hade ett val då vi gjorde nipt test vilket ger resultat i v 10-12 . Jag kommer inte undan hennes argument längre på något sätt. Så hemskt att en människa kan bli sådan. Det som är så svårt att tolka är att hon behandlar honom lika bra som dottern. Jag menar Inte elak eller kall mot honom. Visst inte lika mycket åh Haleluja han är så fin som dottern men ändå tycker det borde synas mer. blir knäpp på det här. Börjar bli less på att försöka. Försökte prata ikväll igen och gå igenom hur hon känner men som ni märkt så är det ingen skillnad. Jag vill ha mer av detta förhållandet och det vill hon med såklart. Kommer ju inte gå att hålla ihop som det har varit utan en rejäl förändring. Men det hela känns så vrickat att jag börjar fundera på vad som försiggår i hennes tankar . Samtidigt har vi letat hus för vi bor så trångt så vi behöver större bostad. Jag inser att livet inte bara kan pausa. Det sjuka är ändå att hon kan komma och visa upp intressanta hus som hon hittat. Lite som att hon ändå vill eller ser ett liv som familj ändå ... med sonen. Våra diskussioner bröt lite samman ikväll i samma argument att hon inte vill ha en pojke i sitt liv. Hennes värld måste vara så upp och ner fast ändå glasklar. Up or out är väl dom vägarna som man kan gå nu. Ingen kan nog hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Hej TS!

Det är mycket märkligt det hela, men hon VILL inte ändra sig. Hon har ju haft ganska lång tid på sig men hon kan ändå inte älska er son.

Det låter på dig som at du har börjat nå en acceptans av att hon inte kommer att ändra sig. Och att det inte går att leva så.

Det med att hon kollar på hus tycker jag inte är så konstigt. Hon verkar se det som att hon accepterar ändå att ha er son i sitt liv för att hålla ihop familjen. Hon gör ett bra jobb med honom men hon älskar inte honom? En fråga.. ligger hon någonsin bredvid honom i sängen och typ tittar på honom och pussar och klappar honom?

Eller är det mest att hon tar hand om honom kompetent?

Om hon visar kärlek på olika sätt, inte kan låta bli att pussa och krama honom, så är det kanske en annan sak.. då kan det kanske vara nån envis hangup hon har men att känslorna kanske innerst inne är där trots allt men hon vill liksom inte medge det?

Pratar hon kärleksfullt med honom? Har hon smeknamn på honom?

Om nej, om hon inte visar kärlek då tycker jag att ni ska bryta. Både för din skull och för barnens.

Ja jag börjar väl acceptera det men det är så vårt för det är inte bara svart och vitt. Hon har faktiskt ett smeknamn på honom som är rätt gulligt. När hon är själv med honom och jag jobbar (hemirfrån) är hon mer än bara funktionellt gullig. Hon pussar på honom och kramar honom. Han vill ju oxo bli kramad av mamma så hon kanske inte kan med att avvisa honom. Men det är ju det som gör mig så förvirrad att hon stöttar mig när jag måste jobba och tar honom. är ute och leket med honom i timmar i lekplatsen mm.   Det går inte ihop i mitt huvud.   Puh ja Det är väl därför jag fortf sitter här och skriver och inte kommer någon vart för jag har så svårt att se att hon på fullaste allvar menar det... förrutom till mig när vi pratar.

Det är verkligen extremt konstigt.

Har du frågat henne hur hon kan pussa och krama honom om hon inte vill ha honom?

Och. Förlåt om du redan svarat på detta tidigare, men har hon sagt VARFÖR hon inte vill ha en pojke i sitt liv? Hon gillar ju uppenbarligen dig som är man så det är inte att hon hatar alla av hankön.

Har du känslor kvar för henne?

Ja jag har känslor kvar för henne. Men energin det tar rättfärdigar snart inte längre mina känslor med tanke på hur låst läget är.

Vill hon inte försöka komma loss ur det här och kan inse hur sjukt det är så finns ju inte så mkt att göra . Jag kan ju inte tvinga henne att prata med psykolog .. eller jo men iom att hon inte agerar på något elakt sätt utåt så är det svårt att va så hård.

NEWSFLASH, Din fru är antingen indoktrinerad av sjw´s/feminazister eller nåt liknande. 

eller helt enkelt sociopat ...... rädda dig själv och lämna omgående...hon ÄR sjuk

Det är uppenbart att du inte tänker lämna henne iaf.

Märker sonen nåt än, tyr han sig till henne lika mycket som till dig?
Hur hanterar hon när han inte är "söt", dvs gnällig, arg mm?