Väntar fel kön, krossat förhållande

Så otroligt många som engagerat sig i min tråd. Så djupt rörande. 
Det går fortfarande rätt dåligt tyvärr. Emellan åt är allt som vanligt, alla fina glada men på senaste tiden spårar allt mer och mer. Så fort någon bekant eller närstående.. eller bara någon på instagram som hon följer får en dotter går hon in i en deppig bubbla. Att se andra få en tjej gör henne så otroligt olycklig att magen vände sig på henne.  Hon ser inte någon annan väg ut än att skiljas eller adoptera bort honom.  Vet inte vad jag ska säga men känns så sjukt att sitta och prata med någon man känt mer eller mindre halva sitt liv vända ryggen till på det här sättet.  Dels så känns det inte bra för hennes del att va kvar i detta om hon mår så dåligt av det men å andra sidan så vill man bara ruska om henne säga att allt blir bra och hon inte behöver vara rädd eller avundsjuk för andra får tjejer. 
Jag känner att det snart inte är någon ide att kämpa för hon är så otroligt övertygad och mår så dåligt att jag inte har några ideer kvar.
Hon är fullt fungerande annars på alla sätt så det är så svårt att se om det verkligen är något psykiskt eller inte. eller så är det bara en sån mardröm för henne som hon beskriver det som. Ju längre det går desto mindre kommer det finnas kvar av vårt förhållande Det gör mig så ledsen att se det plockas i bitar an det här.  Såklart kan jag ibland fundera på varför jag inte bara lät henne göra abort istället Men när jag ser vår son och hör hans glada skratt och ser dottern krama och leka med honom vet jag varför jag inte kunde låta henne ta bort barnet utan övertygade henne att det inte kommer vara någon fara .  Tyvärr verkar inget förändrats trots att hon ändå försökt komma honom nära så är den närheten som bortblåst när avundsjukan kryper fram . 

Snart kommer hon göra permanent skada på sonen när han märker av hennes känslor (om han inte redan gjort det). Fattar hon det öht?

Otroligt ledsamt allt. Hon är sjuk eller totalt empatilös.

Men spelar det egentligen någon roll... viktigaste är att skydda barnen nu..

Jag tycker att hon behöver hjälp om hon inte på något sätt tycker det själv så är det ännu mer ett tecken på det. Jag tycker att du borde kontakta någon som är kunnig inom förlossningsdepression men också psykiatrin i övrigt.  Och du behöver också hjälp. Att vara anhörig är jättetufft. Jag gissar att du omedvetet inte ser hur sjuk hon faktiskt är....Och det förstår jag...för det är så smärtsamt och stå vid sidan om som anhörig och se hur konstigt personen beter sig..hon har sina friska sidor men samtidigt så osunda tankar. Jag tänker på scizofreni....när man har vanföreställningar....
I alla fall kämpa på och kräv hjälp....Ta hand om dig o familjen!

Sonen är bara 8 månader och hon ammar ju honom så han kanske inte förstår än . Har svårt att förstå hur hon klara av att amma honom med dom känslorna som hon har. Men hon är liksom varm och visar empati mot honom men det slår lite slint när hon ser andra som får sin dröm ( en tjej eller ett andra barn som är en tjej). 
Du har nog rätt jag ser nog inte hur illa det är från min sida. Där för vill jag ju gärna få in en psykolog igen som kan ta sig an oss. Men försök det ni med ett nu mera halvtaskigt förhållande och någon som inte alls tror hon har ett problem utan vet precis vad allt beror på.
Skit .. men men jag tror ändå på att människor kan förändras och hoppas ändå att jag / vi hittar en lösning på något sätt. 

Jag tänker också att hur mycket man än vill att någon ska förändras och bli frisk så hjälper det inte alltid. Och det måste vara oerhört tufft för dig med ett nedbrutet förhållande, två små barn och en fru som är psykiskt sjuk..Svårt att räcka till då. Du behöver stöd själv för att orka...Jag tycker att barnen måste komma i första hand. Ja ingen lätt sits ...försök hitta stöd runtomkring dig....

tack ss Ja barnen måste komma först. 

Istället för att läsa vad andra skriver här, skulle jag rekomendera dig att ta kontakt med proffesionell hjälp istället då ditt dilemma är riktigt allvarligt och kvinnan verkar inte ha alla hästar hemma. 

Kontakta antingen vårdcentralen och fixa en tid med en terapeft, eller någon stödlinje som faktiskt kan ge dig bra och vettiga rekomendationer som du kan vända dig till. 

Till exempel, så skulle du kunna ringa 1177 och berätta kort om vad det gäller, så skulle du kunna får tips och råd på hur du ska ta nästa steg. 

Det finns också en massa stödlinjer på 1177´s hemsida. 

www.1177.se/liv--halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/rad-och-stod-pa-chatt-och-telefon/

Börja där.

Hoppas allt löser sig för dig, men om inte så måste du stå upp för ditt befintliga men också ditt kommande barn. 

Jag har läst allt du har skrivit och herregud vad hemskt.

Du måste ta din son ifrån henne så han är säker och trygg. Någonting är allvarligt fel på din fru och jag förstår att du inte vill se det eller att du hoppas på en förändring. Att allt ska bli som vanligt igen. Men det finns en risk att hon kommer att skada honom. Det är bara frågan om när. Du säger du inte tänka dig att hon skulle göra en sån grej. Men du trodde aldrig hon skulle reagera som hon gjorde när hon fick veta att hon väntade en pojke. Så du vet inte vad som pågår i hennes huvud nu och vad hon är kapabel till. Och att hon sätter upp bilder på sociala media som visar att allting är så bra med familjen. Och att hon visar sin familj en kärleksfull älskande sida mot pojken är riktigt skrämmande.

Du vet ju att detta inte är sant. Hon visar folk vad de vill se inte vad hon egentligen känner och tycker.

Skydda dina barn.

Hur hade hon tänkt sig att skiljas eller adoptera bort sonen skulle kunna hjälpa  henne att få en dotter? Hon verkar helt och hållet ha förlorat förmågan att tänka logiskt.  Varför skulle sonen eller äktenskapet överhuvudtaget vara en faktor som påverkar något?

För övrigt...anser hon sig villig att gå igenom risken att få en son till bara för att få en dotter, och hur många gånger ska hon adoptera bort om det inte går vägen?

Hon behöver helt klart hjälp, och även om hon beter sig normalt inför sonen så är det mycket möjligt att han ändå känner av bristen på kärlek. Om inte så kommer han göra det ju äldre han blir, så det känns angeläget att göra något åt det så fort som möjligt.

Kommande barn? Sonen är redan 8 månader.