Anonym (nummer tre) skrev 2019-11-08 14:05:20 följande:
Jag är nummer tre i en syskonskara på åtta stycken. Mina erfarenheter från en stor familj var den absolut största anledningen till att jag valt att bara skaffa ett barn.
Jag växte ändå upp på sjuttiotalet (född 1971) och min mamma (som många andra) var hemmafru. Trots det var vårt hem och vår vardag totalt kaos.
Jag fick tidigt ta ansvar för mina yngre syskon. Hade jag några bekymmer eller var orolig för något så visste jag att det var helt upp till mig att lösa det. Mina föräldrar hade varken tid eller ork att ens lyssna på mig.
Från att jag var tretton år hade jag ansvar för tvätten.
En röd tråd genom hela min uppväxt var oron för familjens ekonomi. Vi hade aldrig råd med något utöver det absolut nödvändigaste. Sommaren innan jag skulle börja högstadiet jobbade jag som tidningsbud, lönen använde jag till att köpa ett par gummistövlar till mig själv.
Den ekonomiska situationen gjorde också att man aldrig bad om saker man egentligen behövde för att man inte ville belasta mamma som man visste hade det svårt. Det var många gånger jag använde toapapper istället för bindor.
För att få en stund ensam med mamma (pappa jobbade jämt) var man tvungen att bli sjuk, så pass att ett läkarbesök var nödvändigt. Eftersom vi bodde 25 minuter från närmsta sjukhus fick man den stunden att verkligen prata. De yngre syskonen lämnades då med min äldsta syster. Vad hon gjorde för att få lite tid med mamma vet jag faktiskt inte.
Jag tyckte det var jättejobbigt att ta hem kompisar. Jag skämdes över skicket på vårt hem. Jag vet att mamma gjorde sitt allra bästa men hon hann helt enkelt inte med alls. Vårt hem var stökigt och smutsigt, mina syskon rufsiga och otvättade och det var ständiga konflikter, skrik och bråk.
Ganska tidigt fick jag upp ögonen för den oas biblioteket utgjorde. Jag växte upp i ett litet samhälle (dit jag flyttade tillbaka när jag själv fick barn) och biblioteket hade öppet tre eftermiddagar/kvällar i veckan.
Så fort jag hade möjlighet gick jag dit för att göra läxor och njuta av lugnet. Jag stannade så länge jag kunde. Det kändes som att jag aldrig ville gå hem.
Nu har biblioteket här öppet bara en dag i veckan och det talas om att det ska läggas ner. Det gör mig ont att höra det för jag vet vilken fristad det kan vara för barn i min situation. Det är 1,5 mil in till "stan" och huvudbiblioteket och det går få bussar så det är svårt att ta sig dit för barn och ungdomar.
När det blev dags att välja till gymnasiet valde jag (liksom mina äldre syskon) linje utifrån vilken som skulle innebära att jag var tvungen att flytta. Jag bodde i ett pyttelitet studentrum och delade kök och badrum med tolv andra. Det var underbara år!
Mina föräldrar kom inte när jag tog studenten.
Jag läste sedan vidare på universitet och har tillsammans med min man byggt ett tryggt och lugnt liv för oss och vårt barn. Jag är den högst utbildade på tre generationer men jag tror inte att mina föräldrar vet vad jag har för utbildning.
När jag tog examen kom min äldsta syster. Mina föräldrar tyckte det var för krångligt att resa så långt med alla syskon. Det var ett avstånd på 15 mil.
Jag har liknande erfarenheter som du. Jag är nummer 8, så jag behövde inte ta hand om småsyskon så mycket. Men i tonåren blev min pappa sjuk och behövde hjälp. Under flera av mina år på universitetet var jag god man åt min far. Skulle jag åka hem och hälsa på var det alltid saker jag skulle fixa, alltid något (mjölk eller annat) som skulle köpas med hem och jag fick alltid lägga ut utan att få tillbaka...
Många andra som började universitetet fick ekonomisk och annan hjälp av sina föräldrar, medan jag förväntades hjälpa mina...
Självklart jobbade jag vid sidan om mina studier...
Ja, nog blir man ordentlig. Man vill ju komma ifrån skiten! Men en bra barndom kan jag inte se att jag hade. Jag tar igen det nu och njuter av att göra barnsaker med mitt barn. Sånt jag aldrig fick göra, som legoland och annat.