Varför är det provocerande att ha många barn?

Varför är så många i denna tråd fokuserade på allt negativt? Finns det inget positivt alls med tex starka syskonband, ställa upp för varandra och ge och ta?

Kanske på grund av att du har beskrivit din 17-årings situation som ganska tuff, och för att du talar om er knappa ekonomi och brist på tid. 

Jag växte upp i en ganska stor familj - fyra barn - och för oss var det mesta positivt, men vi var ju hälften så många som dina barn. Och vår mamma tog hand om allt, vi behövde inte hjälpa till av nödvändighet utan mest för att vi skulle lära oss enklare hushållsarbete precis som de flesta barn får göra. Det var inte tal om att någonsin hjälpa till ekonomiskt med julklappar och annat. När vi fick extrajobb i tonåren behöll vi varenda krona. 

Risken är ju att syskonbanden inte blir så starka och positiva om man förknippar dem med vaknätter och brist på pengar osv. 

Det finns otroligt mycket positivt med att ha många syskon, men det är föräldrarna som stakar ut vägen och visar hur umgänget syskonen emellan ska se ut. Det är där du och din man måste jobba på och börja ta hand om hemmet och småbarnen till fullo och låta era stora barn få ägna sig åt skolarbete och kompisar så att de får möjligheten att utvecklas i frihet. 

Starka syskonband kan skapas utan att ett av syskonen tvingas bli ställföreträdande förälder åt ett annat.

Jag tror att det som provocerar mig TS är att det det känns som att ni skaffar fler barn av fel anledning. Att inte kunna göra abort är för mig helt fel anledning, det känns bara som att fler och fler blir indragna i den här soppan. inte som att barnen är efterlängtade och ni har tid, lust och pengar för en stor familj. 

Tycker extremt synd om alla dina stackars ungar, allra mest om 17 åringen som verkar ha ett riktigt hårt, tråkigt och fattigt liv. Hemskt

Jag håller med. Det vore enkelt att sterilisera sig om man inte klarar av fler barn, men ts avfärdar det förslaget som elakt.

Jag är nummer tre i en syskonskara på åtta stycken. Mina erfarenheter från en stor familj var den absolut största anledningen till att jag valt att bara skaffa ett barn.

Jag växte ändå upp på sjuttiotalet (född 1971) och min mamma (som många andra) var hemmafru. Trots det var vårt hem och vår vardag totalt kaos.

Jag fick tidigt ta ansvar för mina yngre syskon. Hade jag några bekymmer eller var orolig för något så visste jag att det var helt upp till mig att lösa det. Mina föräldrar hade varken tid eller ork att ens lyssna på mig.

Från att jag var tretton år hade jag ansvar för tvätten.

En röd tråd genom hela min uppväxt var oron för familjens ekonomi. Vi hade aldrig råd med något utöver det absolut nödvändigaste. Sommaren innan jag skulle börja högstadiet jobbade jag som tidningsbud, lönen använde jag till att köpa ett par gummistövlar till mig själv.

Den ekonomiska situationen gjorde också att man aldrig bad om saker man egentligen behövde för att man inte ville belasta mamma som man visste hade det svårt. Det var många gånger jag använde toapapper istället för bindor.

För att få en stund ensam med mamma (pappa jobbade jämt) var man tvungen att bli sjuk, så pass att ett läkarbesök var nödvändigt. Eftersom vi bodde 25 minuter från närmsta sjukhus  fick man den stunden att verkligen prata. De yngre syskonen lämnades då med min äldsta syster. Vad hon gjorde för att få lite tid med mamma vet jag faktiskt inte.

Jag tyckte det var jättejobbigt att ta hem kompisar. Jag skämdes över skicket på vårt hem. Jag vet att mamma gjorde sitt allra bästa men hon hann helt enkelt inte med alls. Vårt hem var stökigt och smutsigt, mina syskon rufsiga och otvättade och det var ständiga konflikter, skrik och bråk.

Ganska tidigt fick jag upp ögonen för den oas biblioteket utgjorde. Jag växte upp i ett litet samhälle (dit jag flyttade tillbaka när jag själv fick barn) och biblioteket hade öppet tre eftermiddagar/kvällar i veckan.

Så fort jag hade möjlighet gick jag dit för att göra läxor och njuta av lugnet. Jag stannade så länge jag kunde. Det kändes som att jag aldrig ville gå hem.

Nu har biblioteket här öppet bara en dag i veckan och det talas om att det ska läggas ner. Det gör mig ont att höra det för jag vet vilken fristad det kan vara för barn i min situation. Det är 1,5 mil in till "stan" och huvudbiblioteket och det går få bussar så det är svårt att ta sig dit för barn och ungdomar.

När det blev dags att välja till gymnasiet valde jag (liksom mina äldre syskon) linje utifrån vilken som skulle innebära att jag var tvungen att flytta. Jag bodde i ett pyttelitet studentrum och delade kök och badrum med tolv andra. Det var underbara år!

Mina föräldrar kom inte när jag tog studenten.

Jag läste sedan vidare på universitet och har tillsammans med min man byggt ett tryggt och lugnt liv för oss och vårt barn. Jag är den högst utbildade på tre generationer men jag tror inte att mina föräldrar vet vad jag har för utbildning.

När jag tog examen kom min äldsta syster. Mina föräldrar tyckte det var för krångligt att resa så långt med alla syskon. Det var ett avstånd på 15 mil.

Hur mycket barn barnbidrag får man med många barn?

För att du ska kunna ta hand om de barn du själv VÄLJER att skaffa?

Har dom större barnen ansvar ska dom ha betalt som barnvakter.

Och till första frågan; det är provocerande för att det är så jävla onödigt med hundra ungar. Det finns så många barn i denna värld utan föräldrar. Det är en stor kostnad för samhället. För att inte snacka om miljön! Tänk vilket avtryck bara din familj gör, helt sjukt.

Låter som barnen får en underbar uppväxt.
Alla gör som man själv tycker är bäst, min mamma är uppvuxen med 13 syskon, får henne var det ingen barndom,utan arbete.
Nu är dom laestadianer , så alla där har många barn.

Vi som ser på det utifrån är glada vi inte behövde växa upp så, mamma gick självmant ur , och det är vi mycket glada för. vi är 3 syskon.
Dom har sällan semester resor eller andra upplevelser, fördyrt och åka hela med familjen,
Mormor var glad så många syskon gjorde som hon , valde många barn. som vi ser det så känner inte vi mormor o morfar, dom hade fullt upp med barn hela vår uppväxt, däremot farmor o farfar, dom var där för oss, dom är kontakten fin med. 

Så man väljer själv hur livet ska se ut, hur mycket tid man vill ge sina barn, och vad man kan göra för sina barn,ju fler ,desto mindre tid för var och en.