Hjälp mig att förstå min man, LÅNGT!
Hallå!
Min man blir arg eller irriterad för i princip allt känns det som. Jag får känslan av att han letar saker att bli irriterad över, förmodligen för att han mår så jäkla dåligt inombords. Nu blev det en situation igår som jag vill ha lite utomstående synpunkter på:
Jag skulle åka och träffa en barndomsvän jag inte träffat på 9 månader, att tillägga här är att jag och min man fick vår dotter för 8 månader sen. Vi har alltså inte hunnit ses sen vi fick henne pga att livet kommit i vägen och vi bor i olika städer. Hon var i en ort 40 min bort över dagen och enklast skulle bli om jag tog mig dit för en snabbare middag ihop, hon, jag och dottern som hon aldrig träffat. Dottern är för övrigt en väldigt enkel glad liten bebis som gillar att hänga med på mammas spektakel och äventyr. Så det gjorde vi, och min man visste om detta och det var inga problem. När vi kommit hem igen (vid ca 20:30, dottern sov i vagnen och allt var bra med henne) så säger han såhär "Nästa gång min mamma kommer på besök så ska du inte hålla på och stressa vår dotter i säng för natten som du gjorde sist, hon vill ju umgås med henne" Att tillägga är att hans mamma bor i en stad 5 timmar bilfärd från oss. Så då tycker alltså han att jag har stressat vår dotter isäng då hon varit gnällig vid 19 tiden senast hans mamma var på besök och detta tar han alltså upp nu 1.5 månad efteråt då jag har varit iväg lite senare än vanligt med dottern för att träffa min vän. Han stör sig alltså på att jag var iväg med dottern "utöver" hennes läggtid för natten EN gång pga att han tycker jag stressat isäng henne då hans mamma varit här. Jag blev irriterad och sa att jag håller inte med dig i detta, detta var en speciell händelse och att jag tycker det är annorlunda om man är hemma och man märker att ens barn är trött = dags att natta. Jag ser väl till min dotters behov och inte hans mammas? Eller har jag gjort något helt fruktansvärt fel nu?
Min man jobbade till 17:30 så han hade inte kunnat ha dottern och jag åkt iväg själv, sedan ville ju hon såklart träffa min dotter för första gången.
När jag säger hur jag tycker och samtidigt blir irriterad, för han blir irriterad för att jag inte håller med honom och säger "okej" så blir han ARG. Han går runt och muttrar och säger "Jävla fi...." Vi har bråkat så fruktansvärt mycket den senast tiden och han kör ofta psykisk misshandel mot mig för minsta lilla. Hotar med både det ena och det andra men gör aldrig verkstad av det han säger. Är det konstigt om jag börjat ge upp hoppet om honom? om oss? Han kan bli arg för MINSTA lilla. men för honom är det tydligen inte "litet" då. Igår slutade det med att jag sa att han kan gå och skaffa sig en annan jävla fru för jag vill inte vara hans längre och gick därifrån och sov med dottern i hennes rum. Nu kommer det bli dagar av tystnad från hans sida, han kommer aldrig be om ursäkt och jag hatar den stämningen.
Han är altid stressad, tänker alltid på pengar, är överviktig och har altid ont i kroppen eller är trött. Tilläggas är att jag gör allt hemma och gör det mesta med dottern. Han är inte den man jag blev kär i iallafall. Vad gör man? Och är jag knäpp som tycker han överreagerade kring det som hände igår?