• maskbo

    Klarar inte livet - hjälp, snälla...

    Jag börjar med att be om ursäkt, för det här kommer nog att bli ett långt och spretigt inlägg... Jag hoppas ändå av hela mitt hjärta att det finns nån här inne som kan hjälpa mig.  

    Saken är den att jag klarar inte av ett normalt liv. Med "normalt liv" menar jag ett liv där man fungerar i samhället, med allt vad det innebär av rättigheter så väl som skyldigheter. I perioder går jag in i djupa depressioner, och då funkar jag inte öht, men även däremellan är jag mestadels bara rädd för livet. Jag klarar inte av allt ansvar, alla beslut som måste tas, alla saker som man förväntas klara som en självklar del av vardagen. Det är inte det att jag inte GÖR allt det där man förväntas göra; när jag inte är i en depression ser det utåt sett ut som om jag fixar allt - jobb, familj, hem, vänner... - men jag lever med en ständig, överväldigande oro, och en ständig trötthet. Jag känner mig aldrig lugn och harmonisk; bara... rädd. Rädd för vad? Jag vet inte riktigt... men för typ allt. Det suger musten ur mig, och jag tänker allt oftare (även när jag inte är i en depression) att det hade varit så skönt om jag bara kunde få somna och aldrig vakna igen. 

    Jag har gått i typ tusen olika behandlingar och provat tusen olika mediciner, men ingenting funkar. Utom en sak: att vara inlagd. De perioder jag är inlagd släpper äntligen ångesten och rädslan, och jag kan äntligen känna mig lycklig och lugn. Att inte behöva tänka, inte behöva fatta några egna beslut, att alltid ha nån som talar om för en vad man ska göra, att ha strikta regler som måste följas, att ha fasta rutiner som ser exakt likadana ut dag efter dag efter dag... och, framför allt: att inte ha något ansvar för någonting öht, utan bara behöva göra som man blir tillsagd - det verkar vara det enda som funkar för mig. Nu är ju problemet bara det att man inte kan vara inlagd resten av livet... så fort man visar tecken på att man mår bättre igen så åker man ju ut.

    Nu undrar jag om det finns nån annan här inne som känner igen sig i detta, och/eller som har några tankar om hur man kan hantera det?  

    Stort, stort tack på förhand <3

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-14 14:28
    Tilläggskommentar efter att ha läst inlägg #7:

    Om det finns någon som har idéer om alternativa levnadssätt för dem av oss som inte orkar med det ansvar och den stress som ett "vanligt" liv innebär så please: kom med allt ni har!

  • Svar på tråden Klarar inte livet - hjälp, snälla...
  • maskbo
    Anonym (P) skrev 2020-01-14 21:41:29 följande:
    Det var faktiskt ett inte helt oseriöst förslag. Förlåt, det var faktiskt inte meningen att göra mig lustig över din situation- mer en påpekan att fängelset ju har allt det du söker i din ts.
    Nu var det iofs inte jag som svarade på ditt inlägg om fängelse, men jag får väl erkänna att även jag kände det som att du försökte driva lite med mig (och Wow...) - så jag svarade inte på det öht. Jättefint att du förtydligade iaf, och ja, absolut, fängelse passar ju in. Men precis som Wow... också skrev så har det ju nackdelen att man måste göra nåt dåligt för att hamna där + att det ju inte finns några straff som är på livstid (alltså på riktigt på livstid).
  • Anonym (op)
    Anonym (Samma tanke) skrev 2020-01-14 23:03:17 följande:
    Det är lite intressant men jag har själv tänkt tanken ibland när jag har haft mycket ansvar och varit trött på att ta massa beslut...att gud vad skönt ändå de i fängelse gör bara det som de blir tillsagda, utan att behöva tänka. De har samma rutiner varje dag. De får mat serverad utan att behöva tänka på vad de ska laga. De bor gratis och behöver inte tänka på ekonomin och räkningar.

    Alltså jag inser att den tanken är helt sjuk och att jag inte är normalt funtad som i mina mörka stunder typ avundas dom som sitter i fängelse, jag vet ju egentligen att de har det för jävligt, är instängda och bara vill ut. Så det säger nog ganska mycket om hur trött jag är.
    Många som senare fått beviljat lss känner såhär. Vanligt att kategorin riktigt psykiskt sjuka begår brott för att få hjälp.

    Kanske du har ett psykiskt funktionshinder ts? Bara en tanke.
  • Anonym (op)
    maskbo skrev 2020-01-14 18:49:16 följande:
    Tycker inte alls att du är hemsk. Jag kände likadant när mina ungar var små. Men de börjar bli/är stora nu, så där är iaf lite mindre ansvar där för mig... 
    Jo, mina börjar också bli stora. Har samtidigt ångest för det känns som deras uppväxt inte blivit så bra som den borde ha varit.
  • maskbo
    Anonym (Samma tanke) skrev 2020-01-14 23:03:17 följande:
    Det är lite intressant men jag har själv tänkt tanken ibland när jag har haft mycket ansvar och varit trött på att ta massa beslut...att gud vad skönt ändå de i fängelse gör bara det som de blir tillsagda, utan att behöva tänka. De har samma rutiner varje dag. De får mat serverad utan att behöva tänka på vad de ska laga. De bor gratis och behöver inte tänka på ekonomin och räkningar.

    Alltså jag inser att den tanken är helt sjuk och att jag inte är normalt funtad som i mina mörka stunder typ avundas dom som sitter i fängelse, jag vet ju egentligen att de har det för jävligt, är instängda och bara vill ut. Så det säger nog ganska mycket om hur trött jag är.
    Ja, tanken är ju sjuk i betydelsen att det visar att man inte är frisk nog att orka med det vanliga livet... men jag tycker inte att den är sjuk i betydelsen "du vet inte vad du snackar om; du fattar inte vad det innebär att vara frihetsberövad; du fattar inte hur synd det är om dem som sitter i fängelse; du fattar inte hur jävligt de har det". Vaddå synd om? Vad då jävligt? I exvis amerikanska fängelser - ja. Men inte i svenska. Jag hade som sagt GÄRNA spenderat resten av livet i fängelse, om det inte hade varit för att man måste göra nåt dåligt för att hamna där. 
  • maskbo
    Anonym (AST) skrev 2020-01-14 23:42:40 följande:

    Kan vara att du har autism TS, högfunktionell sådan. Inget ovanligt att man får diagnosen som vuxen, eftersom man först nu börjat förstå att dom tidigare kriterierna man utgått ifrån varit alldeles för snäva och rigida, vilket lett till att massa människor med högfunktionell autism flugit under radarn - inte ovanligt att man även blivit feldiagnostiserad som borderline, bipolär - med svår ångest/depressions problematik, social fobi, ADHD/ADD. Särskilt hos autistiska kvinnor ser man denna tidiga feldiagnosering hos.

    Är ju värt att kolla upp om du identifierar dig med hur personer som har diagnosen beskriver sig själva och sina liv. Samt kolla närmre på vad modern forskning säger inom ämnet. Finns mycket att finna på både youtube och nätet. Särskilt om du är skaplig på engelska. Kan starkt rekommendera Tony Attwood som är en utav dom ledande experterna i världen.


    Hm... intressant. Aldrig fått den infallsvinkeln innan... definitivt värt att kolla upp - tusen tack för detta! 
  • maskbo
    Anonym (op) skrev 2020-01-15 10:26:05 följande:
    Kanske du har ett psykiskt funktionshinder ts? Bara en tanke.
    Haha, ja - det råder det ingen tvekan om. Diagnoserna har varit många och varierade... men inget har liksom fallit på plats. AST föreslog i #19 att det kanske rör sig om autism - det har faktiskt ingen hittills funderat på, så tänker kolla upp det. Egentligen tycker jag att det är hemskt med den diagnoshets som uppstått de senaste 10-20 åren, men samtidigt är det ju en bra hjälp med en korrekt diagnos när man verkligen HAR problem...
  • maskbo
    Anonym (op) skrev 2020-01-15 10:27:48 följande:
    Jo, mina börjar också bli stora. Har samtidigt ångest för det känns som deras uppväxt inte blivit så bra som den borde ha varit.
    Åh, jag förstår så himla väl... ångesten, skammen och skulden man känner. Det är lätt att säga till andra (och verkligen tycka det) att de inte kan hjälpa hur de mår, och att de bara kan göra sitt bästa, men att känna det för egen del - nä. Själv är man hemsk för att man gjort livet sämre för alla, och allra mest för sina barn...
  • Anonym (Kloster)

    Även om tanken känns främmande för många moderna svenskar så finns ju även möjligheten att gå i kloster. Då har du samma intrutade rutin varje dag resten av livet och har ytterst begränsade och förutsägbara ansvarsområden.

    Har man barn och familj är det såklart ett ännu större steg att ta, men om det blir så illa att du överväger fängelse eller självmord (säger inte att du gör det, men analogerna har ju diskuterats här i tråden) så är det ju ett bra mycket bättre alternativ även för dina anhöriga. Kram!

  • maskbo
    Anonym (Kloster) skrev 2020-01-15 10:55:07 följande:

    Även om tanken känns främmande för många moderna svenskar så finns ju även möjligheten att gå i kloster. Då har du samma intrutade rutin varje dag resten av livet och har ytterst begränsade och förutsägbara ansvarsområden.

    Har man barn och familj är det såklart ett ännu större steg att ta, men om det blir så illa att du överväger fängelse eller självmord (säger inte att du gör det, men analogerna har ju diskuterats här i tråden) så är det ju ett bra mycket bättre alternativ även för dina anhöriga. Kram!


    Ja, kloster föreslogs ju i ett tidigare inlägg också. Jag ska erkänna att jag läst på en massa igår och idag om kloster och klosterliv, och ja - det är supertilltalande. Nu är det bara den lilla detaljen att jag inte är troende... men jag har nu till och med funderat på om jag skulle kunna bli troende på nåt sätt, vilket ju är helt knasigt - tron ska ju komma av sig själv, eller vad man ska säga; inte för att man måste ha den för att kunna gå i kloster, haha. Dessutom framkommer det väldigt tydligt överallt att det är en usel idé att vilja gå i kloster som ett sätt att fly undan det vanliga livet... tydligen inte helt ovanligt att folk som inte orkar med livet tänker samma lösning... Men det är synd, för jag VET att jag hade blivit lycklig med klosterliv. Till och med celibat-biten hade jag kunnat leva med.
  • Anonym (op)
    maskbo skrev 2020-01-15 10:40:17 följande:
    Hm... intressant. Aldrig fått den infallsvinkeln innan... definitivt värt att kolla upp - tusen tack för detta! 
    Något jag själv altid misstänkt hos mig också.

    Har dock gjort en utredning och de är ganska ovilliga att göra en ny.
Svar på tråden Klarar inte livet - hjälp, snälla...