Vill inte vara särbo - hjälp
Hej,
Jag har ett "problem" som jag behöver rådfråga andra med innan jag tar upp det med min särbo.
Lång historia kort (så kort det går).
Vi har varit i ett förhållande i 4,5 år, med barn på vart sitt håll. När vi träffades var mina barn 12 och 10, hans barn var 8 år.
Allt gick fort då vi trivdes bra ihop allihopa (för fort med facit i hand). Vi flyttade ihop efter 6 månader och allt gick i stort sett bra.
Efter 2 år föddes vårt gemensamma barn och då började problemen.
Hans barn (då 10 år) reagerade starkt på detta och började distansera sig och inte vilja vara med mig eller mina barn ensam. Hen ville enbarn vara med pappa och brydde sig väldigt lite om det nya syskonet.
Det gick så långt att hen vägrade komma hem om jag var där vilket resulterade i att jag när vårt gemensamma barn var 1 år flyttade till en egen lägenhet med vårt barn samt mina barn. Vill poängtera att jag inte behandlat bonusbarnet illa men haft samma regler för alla barn vilket jag nu i efterhand förstår att bonusbarnet inte tyckt om då hen varit ensambarn och tydligen bestämt allt ensam tills vi andra kom in i bilden. (Jag är för att alla skall få ta plats, att det skall vara rättvisa mellan barnen)
Min numera särbo bor sen dess hos mig varannan vecka, och varannan vecka i sitt hem med sitt barn. Vårt gemensamma barn träffar han alltså bara varannan vecka och mitt bonusbarn träffar bara sitt syskon på jul och födelsedagar. Vi gör inget gemensamt sen jag flyttade ut.
Tar jag upp detta så blir min särbo arg och tycker att jag skapar bråk. Då min särbo har ett förfärligt humör och saker går sönder kring honom när han blir arg så är jag väldigt selektiv i vad jag tar upp och hur jag gör det.
Nu till saken, jag vill absolut inte vara särbo. Jag drömmer om familj och hus och hatar att leva ensam. Mitt liv varannan vecka är enbart jag och vår 2,5 åring i en lägenhet jag hatar. Mina stora barn bor ena hos mig varannan helg och den andra kommer lite när det passar då hen flyttat hemifrån för studier. Vi har goda relationer och hittar på saker tillsammans när vi är lediga.
Jag älskar min särbo med alla hans sidor men varje måndag när han försvinner till sitt hem så mår jag förfärligt dåligt. Jag är ensam med allt, och känner att han glömmer oss. Ekonomiskt hjälper han inte till alls men jag får dock barnbidraget. Alla kostnader kring vårt barn utöver det barnbidraget täcker står jag för.
När vi träffades så pratade vi om hus och giftemål och hur vi skulle leva framöver. Nu pratar vi om vad vi skall se på för tv program till kvällen och kanske vad vi skall hitta på till helgen.
Jag har funderat på att ställa ultimatum, att antingen styr vi mot att bli en familj igen och flytta ihop eller separerar helt. Men jag är så rädd för vad jag skall få för svar. Har någon klok något råd? Mitt i allt detta sitter en 2,5 åring som jag bara önskar en trygg uppväxt för och jag vet inte hur jag skall sortera i alla känslor.