närkommertrean skrev 2020-04-09 07:15:21 följande:
Åh vilken härlig bm du verkar ha! Jag håller tummarna att hon är på förlossningen när det är dags. Jag har haft olika bm i alla graviditeter men hon jag hade sista gången var fantastisk. Hon hade jobbat på Bäckenbottencentrum på Huddinge sjukhus, där jag träffat specialist pga skadan, så hon förstod min oro precis. Det var så skönt att äntligen få en bm som lyssnade och hade inställningen "hellre en undersökning för mycket än en för lite".
Just det där med instrument var en sak jag tog upp med läkaren på förlossningen. Att jag inte ville att det skulle användas pga att det ökar risken för större bristningar. Läkaren förstod det och det var därför hon skrev in att ks skulle beslutas i ett tidigt skede innan de skulle bli tvungna att använda instrument om det blev bråttom att få ut barnet. Jag fattar verkligen att du absolut inte vill ha sugklocka igen!
Sen en till sak. Jag och min bm på mvc pratade mycket inför förlossningen om vad jag kunde göra för att hjälpa barnet ut. Jag var orolig för att barnet inte skulle komma ner ordentligt som vid mina tidigare förlossningar för jag tyckte det var hemskt att ha krystvärkar men inte få krysta eftersom barnet var för högt upp fortfarande. Hon tyckte jag skulle ta hjälp av gravitationen och se öppningsfasen som ett cirkelpass. Först stå vid det där gåbordet i 20 min, sen sitta på boll 20 min, sen stå på knä i sängen mot den upphöjda huvudänden 20 min osv. Och så skulle jag rulla så. Om jag behövde vila skulle jag ligga på sidan i sängen eftersom det är en liggande ställning som hjälper barnet nedåt, om än inte lika mycket som uppräta ställningar. Det är även den enda liggande ställningen som inte ökar risken för större bristningar. Så vill du ligga ner när du ska krysta, ligg på sidan! Efter jag fått epiduralen och den börjat värka växlade jag mellan att sitta på boll och stå vid gåbordet. Sängen orkade jag aldrig kravla upp i. Men jag tror verkligen att det hjälpte för efter bara en timme behövde jag lustgas igen och bm beordrade mig att lägga mig och vila en stund. Det var då jag öppnat mig till 8 cm och de sista 2 cm försvann på en kvart när jag låg ner på sidan.
Du får gärna uppdatera sen efter förlossningen så jag får höra hur det har gått! Lycka till!
Hej!
Nu kan jag äntligen uppdatera!
Förlossningen tog 4 dagar!! Det var en ganska känslomässig bergodalbana då man blev väldigt frustrerad av att dels vara mer instängd än vanligt pga corona (inte kunna gå fritt på sjukhuset utan endast va på rummet eller gå till toaletten utanför) och sen när kroppen inte svarade på metoderna som önskat.
Vi kom ju in på torsdagen runt 10, då var min livmodertapp fortfarande omogen o även bakåtriktad. Då satte de in 8 såna doser med cytotec med start kl 12 och så fick jag det varannan timme hela dagen o kvällen. Verkarna kom o gick, men gick att hantera genom avslappning o andning enligt fur som jag läste på om innan.
Jag undersöktes ganska många timmar senare pga jag har rädsla för gynundersökningar i samband med förlossning, så de försöker minimera det för min del. Inget hade hänt iaf under kvällen.
På natten så hade jag ganska jobbiga värkar så jag fick smärtstillande tabletter så jag skulle kunna sova då det inte hade hänt något även vid den undersökningen mitt i natten. Så då beslöt vi att jag skulle få sova o så fick jag sista dosen på natten.
På fredagsmorgonen undersöktes jag, ingenting hade hänt. Ev liiiiite mjukare, men fortfarande bakåtriktad o hård o gjorde ont.
Man beslöt så att testa en annan metod där man stoppar upp ett hormonsnöre som får vara där i 24 timmar.
Här var både min man o jag lite frustrerade över att behöva vänta ytterligare ett dygn o hoppas på att ngt ska hända.
Kan säga att det tog 5 timmar innan jag ens började känna lite värkar. Senare på kvällen hade jag lite mer värkar, men mer att jag fick ett ont tryck neråt både fram o back. De höll i sig på ett sätt som gjorde att sent runt midnatt var min fiffi så öm att jag knappt kunde stå upp, att kissa var en pina, att ens stöta i fiffi när jag kissade gjorde så jävla ont. Så då fick jag återigen smärtstillande tabletter inför natten för att kunna sova. Tack som fan för det för det var såå ömt när vi testade att undersöka innan läggdags, det gjorde verkligen så ont att bli berörd där. Inget hade ju hänt då..
Sov natten.
Lördagmorgon toga snöret ut vid 10 tiden. Jag skulle då få undersökas av en läkare o ev testa ballongmetoden.
Fick gå till ett undersökningsrum med gynstol då det var svårt att nå min livmodertapp när jag låg i sängen o en tjej undersökte med kortare fingrar. Så min man o jag gick dit med barnmorskan, en annan kvinna o in kommer en stooooor manlig läkare.
La mig i gynstolen o han undersökte mig, var lite för hårdhänt för min smak (han gjorde hinnsvepning) så jag fick tillslut en panikångestattack mitt i undersökningen. Rädslan kom tillbaka från första förlossningen iom att han var så hårdhänt, samt att han pratade om att sätta in den där ballongen o att de var trångt o lite knivigt att ta sig förbi upp till livmodern (med andra ord skulle de inte bli smärtfritt) och den andra kvinnan som var med in frågade om hon också fick undersöka (trots att det står i mitt förlossningsbrev att jag INTE vill ha dubbla undersökningar. Kan tillägga att ser var ser första jag fick också när vi kom in, två manliga läkare som bägge undersökte mig. Bra start) så jag fick igen en panikångestattack. Vi fick avbryta o den manliga läkaren sa att vi kan avvakta 4 timmar o hoppas att hinnsvepning räcker, att han inte ville jag skulle vara rädd osv. Han var jättebra o snäll egentligen, men hans stora approach när han kom in i rummet o var så hårdhänt, så kände jag mig så utsatt där i gynstolen när det gjorde så ont.
Efter den undersökningen så blev jag väldigt knäckt. Fram tills dess hade jag ändå jobbat igenom 2 dygn med värkar enligt fur o var så stolt över mig själv som lyckats att jobba MED kroppen.
Jag grät, var så rädd för den där kommande undersökningen om 4 timmar. Kände både min man o jag att fan nu har vi tappat det här känslomässigt. 2 dygn utan något resultat, bara lidande med värkar egentligen helt i onödan, o tredje dagen startar o går åt helvete så jag blir rädd.
Tack o lov gick min barnmorska på sitt pass på lördagen kl 14 o tog hand om mig det passet. Direkt jag såg henne så kände jag att thank you gooood!! Min man med. Vi både behövde henne där.
Hon prata med oss, gick igenom vad som hänt, vad som hände på undersökningen o hur jag mådde över det samt de två förbigående dagarna som varit.
Hon bestämde sig för att undersöka mig, vilket jag inte alls är rädd för med henne. Är sååå trygg, helt sjukt vilken skillnad.
Det hade hänt litegrann sen första dagen, det gick få in 1-1,5 finger men tappen var fortf hård cirka 2 cm o lutar åt fel håll, så det blir svårare o tex ta hinnorna.
Hon tyckte vi skulle testa sätta dropp o se hur kroppen svarar på de först, innan ballongen.
Vi gjorde det, gav inga starka värkar men efteråt så gick det iaf att sätta ballongen.
Då var ser min man, jag o barnmorskan o en lugn o försiktig kvinnlig läkare hon tagit med sig. Jag kände mig supertrygg i samma rum som jag tidigare hade dubbla panikångestattacker i, tack vare dessa två.
Ballongen på plats kl 7. Tänkt att sitta cirka 12 timmar, om den inte öppnar upp mig 3-4 cm innan dess o ballongen ramlar ur.
Kl 22 går min barnmorska av sitt pass, men vi känner att vi äntligen är påväg åt rätt håll o psyket är med igen.
Hon skulle komma på samma pass nästa dag kl 14, så vi trodde att hon troligtvis skulle hinna till själva utdrivningen om inte annat.
Runt midnatt så kom jag o vår nya barnmorska som vi skulle ha u ser natten fram till att jag skulle få smärtstillande igen för att kunna sova o ladda inför morgondagen som förhoppningsvis skulle innebära att vi skulle kunna ta vattnet o få igång värkarna (som min andra igångsättning startade).
Hade en superbra barnmorska här som vår ordinarie barnmorska såg till att koordinera ut till oss innan hon gick hem till oss o informerade om hela mitt liv för i princip hehe.
Jag skulle bara gå på toan o kissa en sista gång innan, barnmorskan hade precis spänt åt ballongen lite på mitt lår innan o så skulle hon hämta medicin. Min man hade hunnit somna i cirka en kvart.
När jag satte mig på toan så gled ballongen ut.
For tillbaka o bara shit ballongen åkte ute, vad gör vi?
Det innebär ju att jag var öppen 3-4 cm. Fick väcka mannen o bara "älskling, det bli inget sova inatt. Ballongen åkte ut, vi ska köra nu".
Fick byta rum till förlossningssal, vattnet gick när bm skulle sätta en elektrod på huvudet på bebisen. Shit vad nervös jag blev här alltså. Inställd på att få sova ut o ladda inför morgondagen o förhoppningsvis ha min barnmorska med mig sista biten, men det var bara att köra.
En timme fick jag ligga först o se om egna värkar kom igång. Efter en timme satte de dropp så de skulle bli starkare. Den natten från typ 1-6/7 tiden kämpade jag med värkar under öppningsskedet. Jag använde lustgas, lyckades må riktigt illa av den emellanåt pga jag fick långa värkar ibland som var välsigt intensiva o utspridda överallt i hela magen, ryggen, bakåt, neråt, framåt så det blev mkt inandning så.. Fick något som de upplevde som krystvärkar då jag både lät o beredde mig som att kroppen ville krysta, men det var det ej. Var bara öppen 4 cm. Så jag fick eda.
Aj! Jag trodde jag skulle få sova igen när jag fick eda för det stannade av allt första förlossningen så jag fick sova, så jag fick för mig att jaha vi ska stanna/pausa så jag får sova, men så var ju inte fallet. Det var bara att kämpa på. Edan satte sig inte superbra, hade fruktansvärt ont av värkarna i ryggen runt 4 tiden fick jag påfyllning av läkaren. Ja det var en riktig kamp den natten, men fyr hjälpte mig sååå bra o min man o barnmorskan var ett sjukt bra samarbete dem emellan o de hjälpte mig så otroligt bra med att vara tung, andas, slappna av, släppa ner axlarna osv.
Jag hade ingen tidsuppfattning under natten, timmarna flög förbi samtisigr som de kändes som jag hade värkar konstant oavbrutet i dagar. På morgonen hade edan tagit så jag inte blev lika påverkad utan kunde vila, var öppen 6cm o jag skulle vila. Vi gjorde det båda två, min man o jag. Ett skiftbyte gjordes o vi tackade denna fantastiska barnmorska bedyrande o lät henne veta vad hon betytt för oss under natten.
Avlöste gjorde en bm jag hade första eller andra natten. Gillade henne också mkt, så det var kul med ett bekant ansikte när det inte var så mkt kvar o min ordinare bm troligtvis inte skulle hinna börja jobba.
Runt 8-8.30 tiden vaknade vi till o jag tog värkarna som kom bra.
Barnmorskan ville att jag skulle testa att kissa då urinblåsan blockerar för bebis, så hon ville att jag skulle sätta mig på en sån toalettstol. Jag kände att jag var heeeelt bortbedövad i fiffi, kände inte ens när hon undersökte mig innan där.
Jag satte mig på stolen, men hade knappt kraft i benen att resa mig, men tillräckligt för att stödja mig o ta mig till toan.
Klockan var så strax efter 9. Det var skönt att sitta för en stund.
Klockan 9.19 ropar jag till min man som sitter o svarar på en annons att "jag tror huvudet är påväg ner i toan. Jag tror det är hans huvud jag tar på" säger jag samtidigt som jag stoppat ned handen o känt efter.
Upp for mannen, trycker på knappen efter bm som tur nog kom direkt. "hon känner huvudet. Det är påväg ut"
Då blev det bråttom. Bm ropar efter mer personal, på med förkläde, hjälper mig upp i sängen o snabbt instruerar alla vart de ska stå, vad vi ska göra bla bla bla. Går så jäkla snabbt, helt sjukt.
Jag blir först instruerade att testa att bara andas vid en värk för att se vad kroppen gör själv. Eftersom jag är såååå bedövad så jag bokstavligen talat inte känner någonting öht där nere, så både skrattar jag o pratar med dem med benen brett isär, benen o knäna pressade uppåt o min man på sidan som hjälper till o hålla i benen. En värk kommer enligt monitorn o jag ska krysta. Jag krystar, de jobbar där nere med o vrida o få fram huvud o jag frågar vad jag ska göra, om jag ska fortsätta krysta eller pausa. Jag krystar vidare o ut kommer bebisen. 9.25 är han född.
Alltså 9 min totalt från att jag satt på toan o kände huvudet glida ner.
Alltså det var den mest sagolika utdrivningsdel jag någonsin. Kunnat drömma om. Att inte känna någonting, men kunna vara så himla i nuet i liksom kunna vara en del av det som sker mellan mina ben o se min man i ögonen o känna hur slutet snart är där o att vår son är hos oss inom sekunder o att vi kunde dela det smärtfritt med varandra där o då.. Alltså jag kan inte förstå det själv. Så magiskt!
En vacker son på 55 cm, 4605 gram, född 39+1.12 april efter 4 dagars testande fram o tillbaka med metoder som inte funkat som önskat medan vissa funkat bättre.
Min man fick följa med barnmorskor osv o bebis in till ett annat rum direkt efter då han ej skrek o var blå. Det blev pga han blev ståendes med huvudet som han blev när han gled ner o vi fick invänta värk en kort stund. Men just detta hände ju även vid min andra förlossning så denna gång kände jag mig ändå trygg med att de skulle få igång honom snabbt o jag blev även informerad att han skrek där inne tillslut. Min man blev dock rädd såklart o grät o tyckte just det var läskigt (var ju hans första o en sååån stor känslosam laddning både innan o när han väl kom, så det blev mkt känslor på en gång). Men in kom de med världens finaste son.
Jag fick en bristning grad 2, som de flesta, så jag syddes på plats o var obeskrivligt lycklig att vi fick det fina avslut vi fick!
Aldrig trodde jag att JAG skulle få vara en av dem som skulle få säga att "det gjorde inte ont alls" på att föda fram bebisen. (även om det var ett helvete utan dess like under öppningsskedet) men tackar gudar för eda som tog nästan som en sån spinalbedövning eller vad det heter som bedövar nederkroppen haha.