Ingen duschar efter skolidrotten

Sen ska ämnet idrott ändras. De elever som vill få ett betyg bättre än godkänt ska göra de övningar som läroplanen kräver. Alla övriga ska lockas att röra på sig men har inga betygskrav. De ska hålla på med den idrott de känner sig bekväma med, inom rimliga gränser. De som inte gillar lagsport kan göra något individuellt, de som gillar t ex bollspel blir mer jämställda då de duktigaste håller på med sina betygsövningar. Idrott är i grunden odemokratisk då barns fysiska och psykiska förutsättningar är så olika. Med mitt förslag gör man det mer rättvist och jämställt. Win-win för alla! 

Det där är så sjukt förminskande så det finns inte. Är det att skrika om ?trygga rum? och ?obehagligt och skrämmande? när den manliga duschvakten gör närmanden eller beter sig ytterst tveksamt? Hur mycket ska barnen behöva tåla? Är det MRAKas som drar den gränsen, för vad som är tramsiga lättkränktheter och genuina olagligheter? Hade vuxna behandlat andra vuxna på en arbetsplats på samma sätt som barnen utsätts så hade det tamigfan slutat med polisanmälningar, avsked och skadestånd. Men barnen ska bara ta det, trots att deras förövare går HELT fria inför lagen.

Det handlar inte om att bygga 50 individuella omklädningsrum, utan typ 8 låsbara bås utan insyn till 8 duschar. Skärp dig.

Givetvis är det aldrig ok med lärare som gör närmanden eller visar annat tveksamt beteende, om så sker så ska det givetvis anmälas och redas ut, på ett rättssäkert och sakligt sätt.

Finner man att läraren gjort sig skyldig till olaglig handling eller opassande beteende så får denne står sitt kast o ta konsekvenserna av sitt handlande.

Att som vuxen utsätta ett barn för något är alltid allvarligare än att utsätta en vuxen för samma sak, om detta barn dessutom på något sätt står i beroendeställning till den vuxne så är det ännu allvarligare.

Jag köper inte alls att det på något sätt skulle vara enkelt att "komma undan" med opassande, olämpligt, eller rent olagligt beteende för en lärare i den positionen, jag tror tvärtom att anklagelser kring detta tas på absolut största allvar idag. Skolan är inte heller villiga att riskera något så de tar det säkra före det osäkra o förflyttar eller avskedar denna lärare även om det inte går att bevisa att denne gjort något fel.

Jag har även redan i tidigare inlägg gjort min åsikt klar att det självklart ska vara vuxna av samma kön som barnen med i omklädningsrummen. Allt annat vore befängt.

Jag har även sagt att jag anser att det bör vara minst 2 vuxna, just för att ingen ska kunna bli lämnad ensam, varken barn eller lärare.

Du försöker även få det att framstå som att det är ett vanligt förekomande problem att det står manliga idrottslärare i tjejernas omklädningsrum/dusch o pillar sig själv i skrevet med ett nöjt hånflin...

Att det förekommer tvivlar jag inte på alls, men att det skulle ske i nån stor omfattning eller utsträckning har jag absolut problem att köpa.

Men det kommer sluta med att skolorna ger upp detta istället. De kommer redovisa vad det kostar att leva upp till alla lättkränkta individualisters krav för att kunna fortsätta, de höga kostnaderna kommer sen göra att det börjar lobbas ifrån politiskt håll att sluta med fysisk aktivitet med motiveringen "nyttan är inte värd kostnaden". 

Detta kommer tas emot med öppna armar av alla friskolor som mycket enkelt och effektivt bara avslutar de kontrakt de har på att hyra in sig i olika gymnastikhallar. De kommunala skolorna ser en chans att hyra ut sina redan befintliga gymnastiksalar till andra verksamheter... O alla barn är överlyckliga för de slipper både gympan o den kränkande omklädningen... Alla får som de vill, alla vinner. Tills man börjar tänka lite längre, men det är det ju knappt ingen som gör längre. 

Jag tycker att du i ett enda stycke, på ett mycket effektivt sätt lyckats fånga själva essensen i den feminiserade identitetspolitiken som är på god väg att fullständigt köra vårt samhälle i botten.

Olika krav på alla så att alla får samma utfall.

Det är faan skrämmande....

Det är inte lättkränkthet. Att vara naken inför andra är att visa sig extremt sårbar, kan knappt föreställa mig någon mer utsatt situation. Speciellt då om du sticker ut på fel sätt.

Och helt ärligt kan jag inte se nyttan med en idrottstimme där de enda som medverkar är de som redan tränar idrott fem gånger i veckan på fritiden, och andra är så extremt obekväma med upplägget att de har ?glömt kläderna?, skolkar eller har mensvärk 52 veckor om året... då är det hög tid att göra det mer inkluderande eller skippa helt, för det nuvarande upplägget funkar bevisligen inte alls.

Men det kommer sluta med att skolorna ger upp detta istället. De kommer redovisa vad det kostar att leva upp till alla lättkränkta individualisters krav för att kunna fortsätta, de höga kostnaderna kommer sen göra att det börjar lobbas ifrån politiskt håll att sluta med fysisk aktivitet med motiveringen "nyttan är inte värd kostnaden". 

Detta kommer tas emot med öppna armar av alla friskolor som mycket enkelt och effektivt bara avslutar de kontrakt de har på att hyra in sig i olika gymnastikhallar. De kommunala skolorna ser en chans att hyra ut sina redan befintliga gymnastiksalar till andra verksamheter... O alla barn är överlyckliga för de slipper både gympan o den kränkande omklädningen... Alla får som de vill, alla vinner. Tills man börjar tänka lite längre, men det är det ju knappt ingen som gör längre. 

Det är ju de som inte rör på sig på fritiden som har allra störst behov att skolidrotten. Så jäkla jobbigt är det ju inte att vara med som du beskriver. Mycket har ändrats och förbättrats de senaste åren. Gör man sitt bästa så kommer man långt.

Jag ägnade min barndom och mina tonår åt en idrott där jag var mycket duktig. Jag var stark som en oxe och brottades med vuxna män om kvällarna. Men skolidrotten gick ut på att spela fotboll, fotboll, handboll och någon enstaka gång spökboll där huvuddelen av lektionen gick ut på att killarna försökte träffa de mindre populära tjejerna i brösten eller ansiktet. Jättekäckt. Jag avskydde skolidrotten. Inte för att jag inte gillade att röra på mig, utan för att det hela handlade om prestation, jämförelse och kroppar.

På högstadiet, där när man är som känsligast, hade jag en idrottslärare som inte drog sig för att trycka ner prestationer. Jag minns speciellt den gången hon mätte hur högt vi kunde hoppa jämfota och högljutt deklarerade resultat samt vilket betyg detta gav.

När jag ett skadade mitt knä och inte kunde spela fotboll, hoppa eller springa, fick jag sitta ensam i ett rum och cykla. Varenda idrottslektion under ett helt år. När jag förklarade att jag fick ont av att cykla, klargjorde hon att cykling var bra för onda knän och drog upp motståndet på cykeln.

Hon väckte ingen rörelseglädje. Det tog många år innan jag fick tillbaka den. Jag hade min sport som jag höll på med, men i övrigt ville jag inte testa nåt annat. Idrott var så hårt förknippat med förnedring. Med klasskompisar som fnissade åt någon som missat bollen, eller som suckade högljutt för att man hamnade i samma lag som någon som inte var en bollstjärna. Idrott var också förknippat med omklädningsrum där de smalaste och mest populära tjejerna stod och nöp sig själva i magskinnet och suckade över hur TJOCKA de var, eller hur HÅRIGA de var. Självklart blev gensvaret att de var sååå fina.

Hela miljön, både under lektionen och efter i omklädningsrummet, var så djupt osund. Nu, som vuxen med fleira års ätstörningar bakom mig, förstår jag det. Och jag hoppas verkligen att den miljön är sundare när min dotter börjar skolan. Jag hoppas att skolidrottens syfte då är att väcka rörelseglädjen och ge möjlighet att testa och prova på olika saker.