Vi som försökt en längre tid - första barnet

Tack hörni för att ni delar erfarenheter. Jag har faktiskt gjort så att jag avbokat vaccinet för nu. Känner mig otroligt osugen på att riskera den här cykeln som jag har gott hopp om. Har bestämt mig för att vårt 12e försök ska fasiken vara vårt. Hoppas som sagt på en graviditet och sedan vaccin längre fram när det rekommenderas för gravida. Vad jag förstått tar väl gravida vaccinet första från och med andra trimestern, så det känns sådär att ta öht när man är uppe i verkstaden.

Spännande med folks erfarenheter, förstår att du inte är sugen på att riskera 12e försöket. Hoppas detta blir gången för er!

Jag tog mitt vaccin i måndags, ska bli spännande och se om det gör något med cykel, min ÄL kommer och går exakt som den vill så kanske inte ens märker skillnad :)

Aah okey, tack för förtydligandet. Det kan pågå så länge ibland för min sambo, vilket är så jobbigt. Han har haft känningar i flera dagar nu av ångest. Han sa att det började bli bättre igår. Men nu har jag definitivt tappat lusten, plus att äl förstås är över. Ja du, inte lätt alla gånger. Tack <3 hoppas som sagt att det iallafall räckte. Det ska ju göra det, men när man försökt så länge så tror man lätt att man behöver göra något mer.

Och här har vi fått veta att sambon måste iväg på jobb hela helgen med start imorgon. Och vår plan var att ligga imorgon och fredag (förväntad äl) sen söndag. Så ja, det var de planerna.

Ska tvångsligga ikväll och sen får vi hoppas på det bästa... from nästa månad är det fan heminsemination som gäller för att säkra upp sådana här tillfällen.

Ingen orsak alls. Just det där alltså, känslorna kring exet. Att det gick med henne. Jag förstår dem. Jag kände också så, började nästan tvivla på vår relation pga det. Tänkte saker så som att vi kanske inte var menade för varandra så som de uppenbarligen var. Började tänka saker som att hade hon inte gjort slut så hade han kanske fortfarande stannat hos henne. Tänkte saker som att det var.völdigt jobbigt för mig att inte kunna ge honomndet hon kunde. Kände mig defekt. Trasig på något vis. Varför kunde inte jag göra det mest basis som vi är satta här på jorden för att göra? Usch det var så många tankar och känslor.

Just ja, ni går ju på Livio, det hade jag glömt. Vad bra att du har efterfrågat samtalsstöd där! Hoppas att det kommer ge dig vad du behöver och resultera I något bra. Och tack för dina fina ord och värme. Jag hoppas också att denna bebis vill stanna i min mage den här gången. <3 9:e gången gillt!

Åååh fina du, så ont det gör att läsa det här! Jag förstår verkligen att det känns så här mörkt och tungt, men tänk så här: om det var en vän till dig, eller någon av oss, som sa att vi inte förtjänar att bli föräldrar för att vi försökt så länge men det verkar krävas IVF - skulle du tycka att vi hade rätt då, i att vi inte förtjänar att bli föräldrar menar jag? Jag tror nämligen att många i den här situationen är alldeles för hårda mot sig själva, det är jag också många gånger, men du skulle förmodligen aldrig tänka några elaka saker om andra som är i samma sits och har svårt att få barn. SJÄLVKLART förtjänar du att bli mamma, precis som vi alla i den här gruppen gör, och jag måste också "tvinga" eller "hjälpa" kroppen på traven då jag inte heller varit gravid någon gång, men jag försöker att se det som att vi har tur som lever i den tid vi gör då det finns så mycket hjälp att få, och jag är så glad att t.ex. IVF finns så att vi kommer att få förverkliga våra drömmar om att bli föräldrar. För det kommer att hända, även om det känns hopplöst många dagar så kommer vi inte att ge upp <3 Er kamp och att ni försöker så hårt för den här drömmen visar ju vilken stark längtan och engagemang det finns inom dig. Jag önskar att det var lättare, det gör jag verkligen, men det kommer att vara värt allt i slutändan. Man har rätt att känna precis så här, när hopplösheten och ångesten växer, men jag hoppas att du får känna lite hopp och tro på din kropp snart också. Din sambo kan säkert inte fullt förstå den kris det faktiskt är att vara ofrivilligt barnlös och rädd för att man aldrig ska bli mamma, men VI förstår och du är verkligen inte ensam. Det kommer att lösa sig <3 Stor kram!

Ok, I feel like I'm jinxing it by writing here, but....

ÄL+14 / BIM + 3 idag, och fick 2-3 på Clearblue veckoindikatorn :) testerna har ökat lite varje dag, vad som nu händer efter, så är det lyckat och förbi mina kemiska graviditeter :) jag går dock ingenstans, ni är min familje här på FL, känner mig inte heller bekväm med BF trådar just nu. Kanske allt jag behövde var den progesteron jag fick denna cykel, för jag slutade med alla mina vitaminer (oops) det var en "jag orkar inte att svälja 7tabletter om dagen) månad :D kram till er alla!

Molybden, BIM 15/6, 26 år (12:e försöket, PCOS) PLUSSAT

Emmalucy, BIM 2/7, 35år, 7:e försöket(med 3års misslyckande med exet) - PLUSSAT

Carina82, BIM 3/7, 38 år (8e försöket)

Memestar, BIM 6/7, 29 år (11e försöket)

BoringBrick92, BIM 7/7, 28 år (8:e försöket)

Gulgja, BIM 7/7 (10:e försöket och 2 försöket efter stabiliserande prolaktinvärden)

Idoh, BIM 7/7, 35 år, 10:e försöket, genomgår fertilitetsutredning)

Sellcarro, BIM 8/7, 28 år (11:e försöket) 1 MA & 1 MF

RH93, BIM 8/7, 28 år (12:e försöket)

Längtartillvår, BIM 12/7, 35 år (10e försöket)

Lisen91, BIM 13/7, 29 år (12:e försöket)

ananna, BIM 14/7 29 år (13:e försöket)

Soff, BIM 17/7, 33 år (16:e försöket)

Längtar00, BIM 19/7, 21 år (15:e försöket)

Ericky, BIM 21/7, 33 år (12:e försöket och 2:a försöket efter MF)

Mirabilis89, BIM 21/7, 32 år (13:e försöket)

Janni91, BIM 22/7, 30 år (13:e försöket, kort lutealfas + mellanblödningar)

Stickling, bim 28/7, 33 år (13:e försöket, 3:e med Letrozol, 2 mf, PCOS)

MAKL, BIM 30/7, 27 år (11:e försöket)

Vickan31, BIM 31/7, 32 år (14:e försöket)

Det var längesen jag skrev i tråden, men jag läser allt som skrivs och är så glad för alla positiva besked och mitt hjärta brister för er vars dröm ännu inte gått i uppfyllelse <3 Jag ska försöka bli bättre på att svara i tråden, det känns lite tråkigt och själviskt av mig att "bara" skriva om mig själv. Men som sagt, jag läser allt ni skriver och tycker att ni alla i tråden är så fantastiska, både mot varandra men även som orkar kämpa vidare även efter nederlag. 

Min mens drog igång igår igen, jag är så trött på detta. Så många vänner runt omkring som är gravida eller till och med fått barn under den tid jag och min man har försökt. Jag trodde aldrig att vi skulle vara paret som hade problem med detta (men vem tror det egentligen?) och jag är så ledsen och uppgiven. Vi har ju i planen att skicka in remiss för IVF i augusti om det inte (helt magiskt) skulle ta sig nu i juli, men jag känner mig mest bara hopplös och nedbruten av allt detta. Kan inte fatta att vi i mer än 1,5 år försökt och försökt varje månad.

Jag känner att det är något hos mig som inte stämmer, även om utredningen inte visade på några problem. Jag får spottings en/två dagar innan mensen börjar och sedan har jag väldigt lätt mens i bara två dagar. Det känns som att det kanske både handlar om progesteronbrist samt att min livmoderslemhinna är för tunn. Sen har jag ju också polycystiska äggstockar, dock inte PCO/PCOS enligt min BM. Jag antar att det bara är att invänta eventuell IVF, känns inte som att vi någonsin kommer att lyckas på egen hand.

Förlåt för depp-inlägg men jag känner inte riktigt att jag har någon annan jag kan prata med om detta som förstår vad man går igenom. Så tacksam när man kan komma in här och känna att man ju faktiskt inte är ensammast i världen med dessa tankar, även om jag önskar att ingen av oss skulle behöva kämpa med detta.