Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Hej gänget!
.jag hoppas att ni njuter av sommaren bäst ni kan med goda drinkar, härligt umgänge, tid för vila.. Ja det som får er att må så bra ni kan i den här kampen. Tänker på er varje dag. <3
Så när jag läste om denna kände jag att jag ville tipsa till de som kanske inte vet: www.google.com/amp/s/babyplan.se/produkter/agglossningstest/ferti-lily-befruktningskopp/amp/
Har även läst om de som föredragit att använda menskopp istället pga att de upplevt bättre komfort. Har läst en hel del solskenshistorier efter användande av denna. Och då heminsemination varit på tapeten i den här gruppen förut men att en del tyckt det varit lite meckigt att få till det med slangen så kanske denna är bättre?
Jag har själv inte provat ska tilläggas men när jag läste om den så tänkte jag direkt på den här gruppen. <3
Kände för att skriva in mig i BIM tråden igen! Allt har ju legat på is för oss nu under sommaren och jag har passat på att dricka många goda drinkar, enstaka koppar kaffe men framförallt njutit av sommar och semester med min sambo!
Kommande mens ska jag börja med letrozol dag 3 för att sedan göra en stimulerad FET. Tabletterna är hämtade och sprutan ligger i kylen. Nu längtar jag efter mens haha!
Tog mig friheten att radera passerade datum förutom er som plussat! (om jag råkat ta bort eller göra fel får ni rätta till såklart!) TAGGA HÖST!
Molybden, BIM 15/6, 26 år (12:e försöket, PCOS) PLUSSAT
Emmalucy, BIM 2/7, 35år, 7:e försöket(med 3års misslyckande med exet) - PLUSSAT
Ericky, BIM 21/7, 33 år (12:e försöket och 2:a försöket efter MF) PLUSSAT
Vickan31, BIM 31/7, 32 år (14:e försöket)
RH93, BIM 6/8, 28 år (13:e försöket)
Längtartillvår, BIM 7/8, 36 år (11e försöket)
apan95, BIM 9/8, 25 år (inväntar FET)
Lisen91, BIM 11/8, 29 år (13:e försöket)
Sellcarro, BIM 13/8, 28 år (12:e försöket, 1 MA & 1 MF)
Soff, BIM 14/8, 33 år (17:e försöket)
Janni91, BIM 17/8, 30 år (14:e försöket, kort lutealfas + mellanblödningar)
Tildasafira, BIM 19/8 (17e försöket, upprepade tidiga missfall)
Va spännande att ni får komma igång igen och det finns en plan. Hoppas verkligen det går vägen :)
Jag lägger gärna till mig på listan.
6e försöket. 35 år gammal. Första barnet. BIM 11/8.
Hej!
Jag hoppar gärna in i denna tråd.
Jag är 35 år gammal och jag och sambon försöker bli gravida. Vi har försökt i 1 års tid sedan jag tog ut min spiral i juli 2020. Ingen av oss har barn sedan tidigare.
Den biologiska klockan tickar och jag hoppas vi får plussa snart.
Jag använder mig av Natural Cycles samt ägglossningstest. Var hos min gynekolog idag och allt såg prima ut och han såg en kommande ÄL inom 2 dagar!
Så nu hoppas vi på denna månad!
Idag är jag troligtvis på äl+10, BIM beräknat till fredag eller senast lördag, och jag börjar känna mig så ledsen. Det har verkligen blivit standard nu några dagar innan mensen ska komma. Kände ångest imorse för att ens åka till jobbet utan någon egentlig anledning. Jag tycker om mitt jobb och det är absolut inte stressigt just nu. Det är nästan ett problem att jag inte har så mycket att göra för jag känner noll motivation. Ingenting känns viktigt och jag sitter bara och gräver ner mig i barntankar. Kom nyligen tillbaka från semester och det va så himla skönt. Kände mig som mig själv igen för första gången på länge och gjorde bara allt jag kände för, men nu är man tillbaka i samma vanor igen. Dagarna känns verkligen oändliga, men försöker komma igång med träning och sånt som får mig att må lite bättre.
Idag är jag troligtvis på äl+10, BIM beräknat till fredag eller senast lördag, och jag börjar känna mig så ledsen. Det har verkligen blivit standard nu några dagar innan mensen ska komma. Kände ångest imorse för att ens åka till jobbet utan någon egentlig anledning. Jag tycker om mitt jobb och det är absolut inte stressigt just nu. Det är nästan ett problem att jag inte har så mycket att göra för jag känner noll motivation. Ingenting känns viktigt och jag sitter bara och gräver ner mig i barntankar. Kom nyligen tillbaka från semester och det va så himla skönt. Kände mig som mig själv igen för första gången på länge och gjorde bara allt jag kände för, men nu är man tillbaka i samma vanor igen. Dagarna känns verkligen oändliga, men försöker komma igång med träning och sånt som får mig att må lite bättre.
Idag kom mensen, även om jag misstänkte att vi inte lyckats pricka ägglossningen så blev jag ändå besviken och ledsen. Den här jäkla resan alltså, hur ska man orka?
Känner mig allmänt helt urlakad. Var och träffade en gammal väninna i helgen som jag inte träffat på ett år. Hade tänkt att det kunde vara bra att tänka på annat, jag berättade för henne om fertilitetsutredningen i förra veckan så det inte skulle bli några missförstånd. Men det första (alltså, utan överdrift andra ordet efter hej) som hände var att hon tittade rakt på min mage och frågade hur det går med barn. Sen fortsatte det så heeela helgen, som att hon inte hade nåt filter. Hon har två barn och när jag funderade högt på hur man bollar heltidsjobb med hämtande och lämnade av barn tittade hon rakt på mig och sa ?jag tycker det är sjukt att folk inte tänker igenom sånt innan dom börjar skaffa barn?.
När jag kom hem i förrgår blev jag stressad över att ha sagt för mycket så jag skickade ett mail för att vara övertydlig om att det jag sagt var i förtroende (våra föräldrar känner varandra och mina vet inte att vi försöker få barn). Inget svar trots att jag ser att hon lägger ut massa grejer på sociala medier och vanligtvis svarar supersnabbt. Ångesten är total.
Summa summarum (plus en dos pms) så är jag så himla arg och ledsen just nu. Är det nån här inne som har satt bekantskaper/vänskaper på paus under den här perioden? Är det ens en grej eller låter man det bara rinna ut i sanden? Är extremt konflikträdd. Känner mig just nu illamående vid tanke på att behöva träffa henne någonsin igen.
Förlåt för långt mail, kände bara att jag behövde få ur mig det här <3 Det finns inget krav på svar :)
Idag kom mensen, även om jag misstänkte att vi inte lyckats pricka ägglossningen så blev jag ändå besviken och ledsen. Den här jäkla resan alltså, hur ska man orka?
Känner mig allmänt helt urlakad. Var och träffade en gammal väninna i helgen som jag inte träffat på ett år. Hade tänkt att det kunde vara bra att tänka på annat, jag berättade för henne om fertilitetsutredningen i förra veckan så det inte skulle bli några missförstånd. Men det första (alltså, utan överdrift andra ordet efter hej) som hände var att hon tittade rakt på min mage och frågade hur det går med barn. Sen fortsatte det så heeela helgen, som att hon inte hade nåt filter. Hon har två barn och när jag funderade högt på hur man bollar heltidsjobb med hämtande och lämnade av barn tittade hon rakt på mig och sa ?jag tycker det är sjukt att folk inte tänker igenom sånt innan dom börjar skaffa barn?.
När jag kom hem i förrgår blev jag stressad över att ha sagt för mycket så jag skickade ett mail för att vara övertydlig om att det jag sagt var i förtroende (våra föräldrar känner varandra och mina vet inte att vi försöker få barn). Inget svar trots att jag ser att hon lägger ut massa grejer på sociala medier och vanligtvis svarar supersnabbt. Ångesten är total.
Summa summarum (plus en dos pms) så är jag så himla arg och ledsen just nu. Är det nån här inne som har satt bekantskaper/vänskaper på paus under den här perioden? Är det ens en grej eller låter man det bara rinna ut i sanden? Är extremt konflikträdd. Känner mig just nu illamående vid tanke på att behöva träffa henne någonsin igen.
Förlåt för långt mail, kände bara att jag behövde få ur mig det här <3 Det finns inget krav på svar :)
Idag är jag troligtvis på äl+10, BIM beräknat till fredag eller senast lördag, och jag börjar känna mig så ledsen. Det har verkligen blivit standard nu några dagar innan mensen ska komma. Kände ångest imorse för att ens åka till jobbet utan någon egentlig anledning. Jag tycker om mitt jobb och det är absolut inte stressigt just nu. Det är nästan ett problem att jag inte har så mycket att göra för jag känner noll motivation. Ingenting känns viktigt och jag sitter bara och gräver ner mig i barntankar. Kom nyligen tillbaka från semester och det va så himla skönt. Kände mig som mig själv igen för första gången på länge och gjorde bara allt jag kände för, men nu är man tillbaka i samma vanor igen. Dagarna känns verkligen oändliga, men försöker komma igång med träning och sånt som får mig att må lite bättre.