Vi som försökt en längre tid - första barnet

Idag kom mensen, även om jag misstänkte att vi inte lyckats pricka ägglossningen så blev jag ändå besviken och ledsen. Den här jäkla resan alltså, hur ska man orka?

Känner mig allmänt helt urlakad. Var och träffade en gammal väninna i helgen som jag inte träffat på ett år. Hade tänkt att det kunde vara bra att tänka på annat, jag berättade för henne om fertilitetsutredningen i förra veckan så det inte skulle bli några missförstånd. Men det första (alltså, utan överdrift andra ordet efter hej) som hände var att hon tittade rakt på min mage och frågade hur det går med barn. Sen fortsatte det så heeela helgen, som att hon inte hade nåt filter. Hon har två barn och när jag funderade högt på hur man bollar heltidsjobb med hämtande och lämnade av barn tittade hon rakt på mig och sa ?jag tycker det är sjukt att folk inte tänker igenom sånt innan dom börjar skaffa barn?.

När jag kom hem i förrgår blev jag stressad över att ha sagt för mycket så jag skickade ett mail för att vara övertydlig om att det jag sagt var i förtroende (våra föräldrar känner varandra och mina vet inte att vi försöker få barn). Inget svar trots att jag ser att hon lägger ut massa grejer på sociala medier och vanligtvis svarar supersnabbt. Ångesten är total.

Summa summarum (plus en dos pms) så är jag så himla arg och ledsen just nu. Är det nån här inne som har satt bekantskaper/vänskaper på paus under den här perioden? Är det ens en grej eller låter man det bara rinna ut i sanden? Är extremt konflikträdd. Känner mig just nu illamående vid tanke på att behöva träffa henne någonsin igen.

Förlåt för långt mail, kände bara att jag behövde få ur mig det här <3 Det finns inget krav på svar :)

En liten update från mig- jag har följt er i tråden utan att vara särskilt aktiv sista tiden. Fick ett svagt positivt streck på tidigt test förra cykeln, men sen kom mensen vilket gjorde mig helt förkrossad och det tog lång tid innan jag kände något hopp igen. Nu känns det lite bättre igen när ÄL är på g. Har fått jättefint stöd från min sambo och vi har beslutat oss för att söka privat till hösten om vi inte får tid inom regionen vilket också känns skönt, att ha någon slags plan B spikad. 

För övrigt ska jag på min första zonterapi session idag, ska bli spännande! 

Hejja er alla, ni är fantastiska och jag är så tacksam för er. <3 

Idag kom mensen, även om jag misstänkte att vi inte lyckats pricka ägglossningen så blev jag ändå besviken och ledsen. Den här jäkla resan alltså, hur ska man orka?

Känner mig allmänt helt urlakad. Var och träffade en gammal väninna i helgen som jag inte träffat på ett år. Hade tänkt att det kunde vara bra att tänka på annat, jag berättade för henne om fertilitetsutredningen i förra veckan så det inte skulle bli några missförstånd. Men det första (alltså, utan överdrift andra ordet efter hej) som hände var att hon tittade rakt på min mage och frågade hur det går med barn. Sen fortsatte det så heeela helgen, som att hon inte hade nåt filter. Hon har två barn och när jag funderade högt på hur man bollar heltidsjobb med hämtande och lämnade av barn tittade hon rakt på mig och sa ?jag tycker det är sjukt att folk inte tänker igenom sånt innan dom börjar skaffa barn?.

När jag kom hem i förrgår blev jag stressad över att ha sagt för mycket så jag skickade ett mail för att vara övertydlig om att det jag sagt var i förtroende (våra föräldrar känner varandra och mina vet inte att vi försöker få barn). Inget svar trots att jag ser att hon lägger ut massa grejer på sociala medier och vanligtvis svarar supersnabbt. Ångesten är total.

Summa summarum (plus en dos pms) så är jag så himla arg och ledsen just nu. Är det nån här inne som har satt bekantskaper/vänskaper på paus under den här perioden? Är det ens en grej eller låter man det bara rinna ut i sanden? Är extremt konflikträdd. Känner mig just nu illamående vid tanke på att behöva träffa henne någonsin igen.

Förlåt för långt mail, kände bara att jag behövde få ur mig det här <3 Det finns inget krav på svar :)

En liten update från mig- jag har följt er i tråden utan att vara särskilt aktiv sista tiden. Fick ett svagt positivt streck på tidigt test förra cykeln, men sen kom mensen vilket gjorde mig helt förkrossad och det tog lång tid innan jag kände något hopp igen. Nu känns det lite bättre igen när ÄL är på g. Har fått jättefint stöd från min sambo och vi har beslutat oss för att söka privat till hösten om vi inte får tid inom regionen vilket också känns skönt, att ha någon slags plan B spikad. 
För övrigt ska jag på min första zonterapi session idag, ska bli spännande! 

Hejja er alla, ni är fantastiska och jag är så tacksam för er. <3 

Åh, fy va jobbigt! :(( både att mensen kom igen.. och situationen med in väninna. 

För det första tycker jag hon verkar uttrycka sig extremt klumpigt och okänsligt!...och jag förstår verkligen din ångest kring att hon inte svarar efter ditt mail! Det kan ju vara så att hon bara känner att hon vill ta sig tid ordentligt att svara på det, till skillnad från snabba inlägg på sociala medier. Jag hoppas det för din skull! <3 

Jag kan säga att jag satt relationer på paus i denna resan. En av mina närmsta vänner blev gravid och fick barn under den tiden vi har försökt. Jag har förklarat min smärta för henne, och att jag inte orkar ses just nu pga detta. Tack och lov förstod hon mig och sa att vi kan pausa och att det bara är för mig att höra av mig när jag känner mig redo för det. Sen väntar min bror sitt andra barn nu med sin sambo. Jag har inte pausat relationen med honom, men jag har inte orkat träffa dom tillsammans något under denna tiden. Är dock livrädd då det snart är dags för förlossning för hennes del, och att jag känner mig tvingad att träffa barnet fast jag inte orkar. Det har varit min mardröm från start.

Kramar! 

Ibland tror jag att personer i omgivningen är så uppslukade av sitt eget och har svårt att sätta sig in i någon annans situation eller resa. Fint av dig att du var stark och öppnade upp dig kring din resa, men tråkigt att väninnan agerade som hon gjorde (kanske utan reflektion alls). 

Jag tycker verkligen du har gjort vad du kunnat utifrån hur situationen var, starkt av dig att maila till henne också i efterhand, någonstans är det utom din kontroll nu hur hon väljer att bemöta dig och jag tycker att du bara ska fokusera på vad du mår bra av och behöver just nu. 

Själv har jag inte officiellt tagit några pauser i mina relationer, men har valt att ta avstånd från de relationerna som jag inte får stöd i eller ett känslomässigt utbyte som är så viktigt för mig under denna process. Trots att det är läskigt har det fått mig att må bättre och orka i längden. 

<3