Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Ja verkligen konstigt. Är väl dock inget som säger att IVF i sig hjälper - men åtminstone kan man få fler försök på kortare tid. Och om dom nu ska tro på sina egna ord efter vår, och andras, utredningar (vi hittar inga fel, bara att försöka igen, det är slumpen, det flesta i er situation får barn tillslut - till och med flera bla bla bla) så borde ju fler försök lösa problemet, Nej usch, känner mig så uppgiven nu, önskar verkligen ingen denna mardröm vi går igenom allihopa. Hoppas man kan se tillbaka på detta om tio år och vara lycklig att det tillslut gick. Men vägen dit känns riktigt lång - och i mina värsta stunder tänker jag att jag kanske får en massa fler missfall men aldrig några barn.
Hej Majsan!
Jag läste även ditt förra meddelande och beklagar ditt X. Jag hade ett X i vänstra äggledaren i mars i år, fick cellgift med 6 dagar senare sprack äggledaren och jag fick åka in på akut operation. Så jag vet vad du känner gällande att behöva vänta ytterligare 3mån! Jag grät dagligen i flera veckor, inte över att jag hade hållit på att dö och fick operera bort en äggledare, utan jag grät av två anledningar: rädslan för att jag kanske aldrig kommer bli mamma och över att skjuta upp försöken ytterligare 3 mån.
Gällande ditt andra meddelande. Jag vill inte ge dig falska förhoppningar och vet inte din historik med graviditeter men vill ändå berätta att jag hade två misstänkta kemiska missfall innan mitt X (jag misstänker att det var X även då men att kroppen spolat bort det själv de andra gångerna). Min läkare på fertilitetsmottagningen är väldigt tillmötesgående och förstående, det var han som tog upp ivf med mig efter Xet och erbjöd det. När man har haft ett X så tror jag att dom ibland ser lite annorlunda på det eftersom det är livsfarligt och större risk att man får det igen om man haft det en gång. Har du pratat med fertilitetsmottagningen? Förlåt om du redan berättat det tidigare, jag läste lite snabbt nu bara i nattmössan.
Hej alla! Har varit lite frånvarande här senaste tiden då jag haft otroligt mycket på jobbet. Men idag hade vi vårat återbesök på sophiahemmet för resultat på utredningen. Alla prover såg bra ut. Vi kom överens om att skicka remiss för ivf. Försökte fråga om ungefär hur lång tid det tar. Hon sa att inom ca 4 månader kan man räkna med att komma igång. Tyckte det va väldigt snabbt. Nästa vecka kommer mensen och då ska jag boka ny tid för undersökning av livmodern då den förra spolningen visade att något eventuellt är avvikande. På nåt sätt hoppas jag att det finns något fel som kan åtgärdas. Känner mig väldigt rädd för ivf-processen, men är så tacksam för att ni är flera här som delar med er av era upplevelser :)
Hej alla! Har varit lite frånvarande här senaste tiden då jag haft otroligt mycket på jobbet. Men idag hade vi vårat återbesök på sophiahemmet för resultat på utredningen. Alla prover såg bra ut. Vi kom överens om att skicka remiss för ivf. Försökte fråga om ungefär hur lång tid det tar. Hon sa att inom ca 4 månader kan man räkna med att komma igång. Tyckte det va väldigt snabbt. Nästa vecka kommer mensen och då ska jag boka ny tid för undersökning av livmodern då den förra spolningen visade att något eventuellt är avvikande. På nåt sätt hoppas jag att det finns något fel som kan åtgärdas. Känner mig väldigt rädd för ivf-processen, men är så tacksam för att ni är flera här som delar med er av era upplevelser :)
Fan va ni alla är starka som orkar kämpa <3
Själv har jag fyra missfall under 2-2,5 års tid i bagaget och fyller 35 snart. Hittar inget fel på utredning och får inte IVF eftersom vi ändå blir gravida en gång i halvåret (än sålänge?). Har dessutom PCO så får hålla på med Letrozol och ÄL-test varje månad för att pricka in rätt - och direkt efter missfallen har det inte fungerar vilket resulterat i långa cykler och ännu mer ångest än man redan har.
Jag har hittills visserligen mått riktigt dåligt i samband med själva missfallen men ändå orkat leva på som vanligt - jobba, träffa kompisar och innerst inne haft hopp/tro att det ska lösa sig. Nu börjar jag dock känna att jag gått in i en rejäl svacka. Känner mig deppig, livet känns meningslöst, jag börjar tro att det aldrig ska gå, ingen motivation att jobba eller göra nånting alls (men gör det ändå) och känner att jag nästan har gråten i halsen konstant. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta - just nu kretsar alla mina tankar kring sorgen att det inte fungerar och kanske aldrig kommer göra. Jag kan såklart prata med min kille om det. Ibland känns det bättre för stunden, men nästa dag är jag lika ledsen. Hur gör ni andra för att hitta energi, ork och hopp om framtiden? Känner verkligen att jag är på botten just nu :(
Vi prickade verkligen inte ÄL den här gången, sex typ 4 dagar innan så räknar inte med att det blir något den här månaden.
Menmen, det börjar väl bli dags att ta tag i och ev. boka tid för utredning vilket i sig jag tycker verkar ganska spännande hehe. Jag är kanske lite knäpp, men jag har "alltid" sen jag var liten haft inställningen att jag tycker det är kul och lite spännande att gå till läkare, tandläkare och liknande. Jag tror nästan att det kan vara mig det är något "knas" med trots väldigt regelbunden cykel, inget problem med menssmärtor, mellanblödningar etc., men det kan ju förstås vara så att vi är ett sånt där fall med "oförklarlig barnlöshet".
Nåja, to be continued. 
God morgon,
Precis kommit tillbaks från kliniken efter VUL, fick min mens igår så var där idag för att kolla om vi är redo att starta IVF. Jag var nog för ivrig och kontaktade dem så fort jag började blöda lite lite för tydligen var det för tidigt, de tyckte det såg ut som jag var på dag 1, och de brukar starta medicinering dag 3. Ska dit imorgon igen för att se om det ser bättre ut. Så jag hoppas vi kommer igång med medicineringen på lördag. Kan vara skönt att börja på en helg när man aldrig gjort det här förut.
Tack alla fina för så fint stöd från djupet av mitt hjärta <3 <3 <3 uppskattar det så enormt mycket!! <3 ja man kan alltid hoppas att det dyker upp en tidigare ivf-tid, men räknar inte med nåt. Tycker bara det är konstigt och dåligt att man inte kan få veta ens på ett ungefär när man kan få komma igång. Dom borde väl ha bokningar framför sig och se vad det finns lediga tider. Även om det är långt fram så vill man ju veta. Ovissheten är bland det jobbigaste.
Det dök iallafall upp en tidigare tid på Her Care (från början var det i slutet på oktober) redan på Tisdag, så det är skönt att få komma dit snabbt och påbörja detta, och se om det finns en obalans som behövs "fixas till". Jag tog blodprov idag där massa parametrar ingår, inför besöket. Så blir spännande och se vad dom säger på Tisdag.
Kramar <3
Jag blir så arg och ledsen av att läsa hur ni blir behandlade och bristen på empati från vården. Vid mitt utomkveds nu sa de att jag inte ens får försöka igen på minst tre månader pga cellgifterna jag fick och allt bara rasade för mig. Tre månader känns som en evighet när man är i den här situationen av att redan ha väntat så länge och ovissheten i att inte veta när eller om man ens kommer få någon hjälp gör en tokig då man tappar det man har att hålla fast i.
Ringde runt i panik till alla möjliga gynekologer när jag trodde att mitt utomkveds var ett missfall (det tredje) och hos en fick jag prata med en receptionist som sa men lilla vän vad du måste fått gå igenom och bara den lilla kommentaren gjorde att jag började gråta så mycket, bara att känna att någon visade lite värme för all min kontakt med vården innan har fått mig att känna mig jobbig som ens ringer och jag har inte upplevt någon som helst värme eller förståelse.
Styrkekram till er alla! Herregud vilka kämpar!
Hej alla fina.
Vet att många av er kämpar med att komma vidare med utredning och går igenom massa hinder så känns nästan dumt av mig att skriva detta. Men jag vet också att flera är på G med ivf, så kanske är skönt för de att läsa om någon som går igenom det just nu. Jag ber om ursäkt om jag trampar någon på tårna, det är absolut inte meningen.
Idag var jag på kliniken igen, för att kolla hur allt såg ut. Var där igår också, men då tyckte de inte jag var redo men idag såg det alltså bättre ut. Så vad vi gjorde idag var VUL, de satte in en Dilapan (gjorde en dummy transfer för några månader sedan och då det inte var helt lätt att genomföra så ville de sätta in den här för att förbereda för när de för in embryot) och sen så gick vi gå igenom hur sprutorna funkar och hur jag ska ta dem.
Imorgon börjar jag med menopur 75 iu, och bemfola 150 iu (båda sprutorna ser väldigt tunna ut så hoppas de är okej att ta) och ska ta i tre dagar. På tisdag ska jag på ytterligare en scan och så får vi se hur medicineringen ser ut framöver. Dag 7 (idag dag två) ska jag ta antibiotika också fram till äggplock.
Min kille körde mig till kliniken och skulle egentligen vara med hela tiden, lära sig ta sprutorna och så, men just som det var min tur att träffa läkarna så var han tvungen att gå ut och ta viktiga jobbsamtal! Så han missade allt! Inklusive när de satte in dilapan som var rätt oskönt då de var tvungna att dra! i tappen :( och sköterskan som skulle gå igenom sprutorna med oss såg hur besviken jag blev när han gick, men var så go och snäll mot mig <3 någon annan som har en partner som har en högt uppsatt position och som måste prioritera jobb? Känner mig så ensam i kampen imellanåt :(
Gör förresten min ivf i England, så vi kanske har olika mediciner/olika namn på medicinerna och olika protokoll osv, bara så ni vet. Har ingen koll egentligen på hur det går till i Sverige.
Åååh vad spännande att det går framåt och är lite saker på gång :D Eftersom jag inte var så nöjd med kliniken vi gjorde utredningen på så ska vi faktiskt till Sophiahemmet på vårt första besök om två veckor då vi ska prata om IVF! Så jag måste få fråga vad er bild av Sophiahemmet är, som gjort er utredning där? Tycker ni att de varit bra hittills och kommer ni att fortsätta hos dem för ev IVF och så?
Som du säger är det ju ganska snabbt faktiskt :) Vi fick vår remiss godkänd efter lite mindre än tre månader, men det kan ju också vara pga att det var sommar och semestertider. Jag tycker i alla fall att det låter bra att de följer upp med ny undersökning efter din spolning, det gjorde de inte på kliniken jag var på. Och jag förstår verkligen att det känns läskigt, det tycker jag också ibland samtidigt som det känns skönt att lägga saken i experters händer så att allt ansvar inte bara ligger på oss längre, om du förstår hur jag menar :) Jag hoppas att allt kommer att gå bra för er och jag är också så oerhört tacksam över att ni finns! <3
Hej på er, nu kommer jag kanske med en dum fråga men jag ska träffa en läkare nästa vecka för att kolla så att allt ser bra ut. Så ja antar att de kommer göra vul, men jag fick positivt på äl test idag, det kan väl inte hindra ägget att fästa för att läkaren är där nere och grejar??