• Anonym (Star2­)
    Tue 31 Aug 2021 07:58
    4918 visningar
    156 svar
    156
    4918

    Känns som att vi nått botten!

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

  • Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
  • Anonym (Psss)
    Wed 1 Sep 2021 07:58
    #31
    +1
    Anonym (Ehh) skrev 2021-08-31 22:24:52 följande:

    TS flyttar in, har en strängare syn på barnuppfostran och gnäller på barnen. Det funkar knappast - att flytta in i en befintlig familj och på eget bevåg börja kräva en massa. Inte konstigt att det blir konflikter.


    Nja jag vet inte om man kan kalla det så särskilt "strängt" att be barn ta undan efter sig och vara hövliga. Tycker det snarare låter helt normalt. Men om barnen inte klarar av det så nej absolut inte konstigt att det blir konflikter. Men knappast ts som gjort fel i så fall. Och de barnen kommer hamna i konflikt med flera vuxna, lärare, släktingar med mera för det är ganska många vuxna som tycker de tär självklart att vara hövlig och plocka undan.
  • Wed 1 Sep 2021 09:21
    #32
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 17:53:22 följande:
    Precis! Han är naiv och skyller allt på mig och att jag är en barnhatare! Han tror att alla andra kvinnor älskar andras barn, men så är det sällan. Samtidigt så kommer det bli samma sak igen med nästa kvinna, att flytta in till honom och barnen. Det tar tid att få det att fungera. Där kanske tom finns den andra kvinnans barn med i bilden som både han och hans barn ska acceptera, samt att den andra familjen ska acceptera dem. Han förstår nog inte hur enkelt det var att ta in en ensam kvinna som bara lämnade allt och flyttade in utan möbler och utan egna barn. Det enda kravet jag hade var att man ska visa lite respekt för vuxna människor och följa regler när man nästan är vuxen, dvs ta undan efter sig och inte småäta hela dagarna. Än idag äter vi aldrig tillsammans utan i detta hushåll går man och småäter varje timme istället.
    Det är kanske små och i många ögons rimliga krav om och när man etablerat en relation till varandra. Det är en helt annan sak att komma in i en konstellation där de som redan befinner sig i den är nöjda och tycker att det fungerar bra och komma med krav som de du nämner. Att dessutom använda sig av partnerns rädsla att förlora en för att kunna få igenom sina krav skapar förstås i förlängningen både misstämmning och bitterhet. 

    Det finns många familjer där det är helt okej att småäta och att inte behöva sitta ner på en gemensam familjemåltid dagligen och konversera varandra trots att lusten kanske inte finns där, och för tonåringar som förväntas göra det för en förälders nya partners skull kan det innebära att de verkligen slår bakut. 
    Shit for brains k + E
  • Anonym (Barne­n forsvi­nner inte)
    Wed 1 Sep 2021 11:28
    #33
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 09:09:02 följande:

    Hans barn lär ju knappast försvinna! Plus att de, trots övre tonåren inte har en tanke på att på något sätt bli mer självständiga i livet. Tvärtom så blir allt bara värre ju äldre de blir, de kräver ännu mer tid och energi av pappan.

    Jag hade varit glad, om han hade velat vara särbo, men han vill att det isåfall är helt slut.

    Känner att jag "stått ut" med hans barn nu i 5 år och de snart är vuxna, så därför känns det ännu mer onödigt för mig att lämna just nu, när de förhoppningsvis snart lämnar boet.

    Jag vill annat av mitt liv än att leva för mina barn. Det har jag gjort i 18 år. Nu vill jag leva och känna mig fri. Han vill aldrig vara fri, utan vill alltid ha närheten med sina barn och helst leva med dem om han hade kunnat.


    TS, som du sjalv skriver sa vill din sambo vara med sina barn (helst leva med dem, som du skriver). Och aven om de lamnar boet ar det naturligt att fira hogtider, fodelsedagar och annat tillsammans, sa barnen forsvinner ju inte for att de sen flyttar hemifran. Forutom formella hogtider sa ar det inget konstigt med vuxna barn som kommer och halsar pa lite da och da. Sjalv kom vi barn alltid ut till sommarstugan och tillbringade mycket tid dar om somrarna, aven som vuxna, och det borde ju inte vara annorlunda for din sambos barn bara for att ni inte ar en karnfamilj. Som foralder vill man vara med sina barn och din sambos karlek till sina barn kommer inte att forandras for att de flyttar. Hans langtan kanske t o m kommer att oka eftersom de da inte bor hos honom? Och for att inte tala om nar de far barn. Da vill han ju sjalvklart traffa och umgas med sina barnbarn. 
    Vad jag vill ha sagt ar - ga inte och hoppas pa att allt magiskt loser sig nar barnen flyttar hemifran. Ni har hogtider, fodelsedagar, semestrar, spontana besok och tids nog aven barnbarn som kommer att gora att ni faktiskt "maste" traffas ganska mycket - vilket din sambo ju vill, men du inte vill. Problemet forsvinner inte, for ni kommer alltid att vilja olika. Och nar barnbarnen kommer blir det nog sju resor varre, da sambons barn sakerligen kommer att uppfostra dem pa ett satt du inte tycker passar, och da far du standigt bita i tungan nar ni umgas med dem (vilket ni antagligen kommer att gora mycket).

    Basta losningen vore sarbo. Kanske din sambo till slut inser det, om ni nu gor slut, langtar tillbaka, men att du helt enkelt star pa dig att ni maste vara sarbo ett tag for att fa det hela att funka. Da kan du leva ditt eget liv de veckorna hans barn ar hos honom och han far rå om dem hurhelst han vill (men aven da bära det tunga lasset men matlagning, stadning, tvatt, skjutsning osv. sjalv nar inte du ar dar). Sta pa dig och forklara att ni i alla fall borde prova att vara sarbo ett tag, minst ett halvar, for att det infekterade er emellan ska hinna laka. Satt en deadline er emellan, hur lang provotiden ska vara, sen haller ni den och beslutar darefter om ni vill fortsatta vara sarbos eller om det ar dags for dig att komma hem? Da har ni ocksa hunnit prata om problemen under lugna former, utan att ga varandra pa nerverna, och kanske kommit fram till en bra losning?
  • Anonym (Ehh)
    Wed 1 Sep 2021 11:53
    #34
    hanna1204 skrev 2021-08-31 23:15:44 följande:

    Trams. Du har ingen erfarenhet av detta, det märks. Allt kan inte och ska inte dikteras av barn. Det är de vuxna som sätter nivån: plocka undan, var artig och vänlig, respektera gränser och lär dig av de som har ansvaret. En mjäkig karl som skyfflar efter ungar men domderar med sin vuxna partner är inget kap. Han har ställt alla värden på ända. Men du vill väl bara provocera? Så dum kan ingen vara?


    Jag har erfarenhet jo. De vuxna tillsammans ja, efter överenskommelse. Inte den nya som flyttar in och på eget bevåg
  • Anonym (Ehh)
    Wed 1 Sep 2021 11:55
    #35
    Anonym (Psss) skrev 2021-09-01 07:58:11 följande:

    Nja jag vet inte om man kan kalla det så särskilt "strängt" att be barn ta undan efter sig och vara hövliga. Tycker det snarare låter helt normalt. Men om barnen inte klarar av det så nej absolut inte konstigt att det blir konflikter. Men knappast ts som gjort fel i så fall. Och de barnen kommer hamna i konflikt med flera vuxna, lärare, släktingar med mera för det är ganska många vuxna som tycker de tär självklart att vara hövlig och plocka undan.


    Fast du vet ju inte hur mycket regler TS har infört. Dessutom på eget bevåg utan att hon är överens med barnens förälder
  • Anonym (..)
    Wed 1 Sep 2021 12:25
    #36

    Jag förstår din sambo. Det är enormt psykiskt tärande att leva med någon som ständigt är missnöjd över situationen. Bara en suck blir tillslut för mkt. Lämna dem ifred för deras liv passar inte dig.

  • Anonym (Ina)
    Wed 1 Sep 2021 12:47
    #37
    Anonym (..) skrev 2021-09-01 12:25:34 följande:

    Jag förstår din sambo. Det är enormt psykiskt tärande att leva med någon som ständigt är missnöjd över situationen. Bara en suck blir tillslut för mkt. Lämna dem ifred för deras liv passar inte dig.


    Eller hur? 

    Jag kan för övrigt inte ens fatta hur någon kan bli sur över eller misstycka för att andra i hushållet småäter. Min man behöver äta mycket oftare än jag, jag skulle aldrig drömma om att lägga mig i hans vanor. 
  • Anonym (Psss)
    Wed 1 Sep 2021 14:08
    #38
    +1
    Anonym (Ehh) skrev 2021-09-01 11:55:24 följande:

    Fast du vet ju inte hur mycket regler TS har infört. Dessutom på eget bevåg utan att hon är överens med barnens förälder


    Nej jag har ju bara hört ts version så klart eftersom att det är hon som skriver tråden.

    Ja men de är ju åtminstone två då i så fall om att göra saker utan att vara överens med den andra.

    Självklart ska inte en styvföälder komma in och bestämma allt över bio förälders huvud (men tycker fortfarande att alla vuxna kan kräva att vilket barn som helst visar hövlighet och plockar undan efter sig). Men, väljer man att vara sambo (vilket så klar kan diskuteras om det alltid måste vara nödvändigt när man har barn sedan innan) så är det inte bara pappans och barnens hem längre utan ett gemensamt hem och ts ska ju då självklart vara med och bestämma hus saker ska gå till i det gemsamma hemmet.
  • Anonym (XXX)
    Wed 1 Sep 2021 14:10
    #39
    +2
    Anonym (Ehh) skrev 2021-08-31 19:53:37 följande:
    Fast här verkar ju TS ha flyttat in och börjat diktera regler. Hon är inte förälder.
    Nä, men hon ska ju bo i huset hon med. Och jag utgår ifrån att det var sådana regler som gällde trevnaden - eller möjligheten att uthärda - i huset som hon ville vara med och reglera, och inte barnens mer djupgående fostran angående religion, värderingar o.s.v.. Ska två hushåll flytta ihop, så måste ALLA anpassa sig. 

    ...sedan är det en annan sak att det är väldigt svårt, och särskilt när barnen är så stora och inkörda på den slappare varianten. Jag hade inte ens FÖRSÖKT flytta in hos någon som har så stora barn. 

    Överhuvudtaget, så blir det nästan aldrig bra när en part flyttar in i någon annans hus, utan det är bättre att man i så fall köper ett nytt hus tillsammans, som är bådas från början. Då blir det också mer tydligt för barnen, att det här är ALLAS hus: styvmor har betalat hälften, hon bestämmer lika mycket som far, och reglerna görs upp från början - de som gällde i det gamla huset har upphört att gälla. 
  • Wed 1 Sep 2021 14:41
    #40
    +2
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 07:58:14 följande:

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?


    Det fungerar inte mellan dig och hans barn, det enda förnuftiga är att du flyttar tillbaka till din lägenhet och ni blir särbor. Han är ju helt oresonlig med att det blir slut då. Och du blir hellre dörrmatta än gör slut. Du måste tänka dig kunna göra slut, annars blir du i praktiken en slav.

    Hans barn respekterar dig inte för att han inte gör det. De vet att de kommer undan med vad som helst. Pappa står alltid på deras sida.

    Du tycks inte ha mer att säga till om i det som ska vara ert gemensamma hem än en inneboende. Kanske har du sagt för mycket negativt om barnen förut, nu får du inte säga något negativt alls om dem. Även suckar är förbjudna.

    Flytta och ta risken att han gör slut. Eller fortsätt att vara dörrmatta och gnissla tänder. Jag tror att du kommer att må jättedåligt. Men det är ditt val.

    Eller föreslå sambon att ni går på familjeterapi bägge två för att ni har fastnat.
Svar på tråden Känns som att vi nått botten!