”Omöjliga” attraktioner

Många kvinnor attraheras av gifta/upptagna män. Dom har blivit godkända av andra kvinnor.

Fast en bil eller en klänning är väl på en helt annan nivå, än en livspartner - som även kunde ha blivit far till ens barn?

Ja, jag känner igen mig alldeles för mycket. Jag blir tokkär omedelbart, utan att ha kontrollerat om han är gift t.ex.. Och det är ju nästan alla mer etablerade människor i rätt ålder för mig.

Och sedan sitter det i i åratal. Jag svärmar för honom, tittar på bilder och fotoshoppar dem på olika sätt, läser allt han skriver på sociala media, dammsuger nätet efter information om honom, smyger runt hans hus... ligger hans hus i ett annat land, så kan det bli många dyra resor dit... Lär mig hans språk om det är ett annat än svenska, lär mig om hans yrke så att jag ska kunna prata med honom om det och visa mig intelligent, om jag skulle få en möjlighet att göra det någon gång.

Det är så himla synd att det aldrig har blivit något, när jag kan känna så starkt. Jag kommer aldrig att få veta hur det hade blivit, om vi hade träffats när vi var unga och fria. TS, det verkar tyvärr vara så, att vi som kan älska mest är dom som blir utan. Det är en förbannelse!

Ja, visst är det märkligt? Det verkar som att vissa kan bestämma sig för att bli kära i någon som är ledig och lämplig och redan har visat att han är intresserad. De kan liksom suggerera sig själva att bli kära. För mig - och dig antar jag - går inte det, det går inte att klämma fram några känslor. Utan dom slår blint, utan att fråga efter sådana petitesser som om han har en alliansring på fingret, ett barn och bor 60 mil bort i ett annat land...

Det handlar inte om kärlek eller attraktion. Det handlar om besatthet. Du har ett problem, men problemet är inte att du älskar mer än andra. Det är som Tukt skriver ovan, ett anknytningsproblem. 

Jag känner igen det du beskriver och tror att det är en kombination av otur faktiskt, eftersom de flesta människor ju faktiskt är upptagna och kanske hade varit tillgängliga för dig i en annan situation. Att det bara är fel tajming du valt omedvetet och för att du just nu vill träffa nån.

Det kan också som flera här inne skriver "anknytningsproblematik".
Att du egentligen inte vill, vågar eller klarar ha en relation med en jämlik och bra person och inte klarar andras krav.

Jag har tex en grej att jag fasar för att nån egentligen ska bli intresserad av mig på allvar.
Förväntar mig liksom inte att de extremt attraktiva killar jag burkar känna omedelbar dragning till och kanske haft lite småkontakt med plötsligt skulle visa sig sårbara och bekänna sina känslor för mig, då hade jag nog tappat intresset, Det har liksom sällan hänt. Jag har sett det som en spännande lek att försöka snärja dem in i mitt nät, och ibland har det ju gått vägen ett tag vilket är tillräckligt för att mig vidare och odla nån slags hopp.

Man borde nog försöka ta reda på varför man funkar som man gör och vad just den eller den killen eller personen har för egenskaper man faller för, varför och hur man tänker sig framtiden och en utveckling med personen i fråga. Man har väl en bild av nån slags perfektion och att en vardag liksom aldrig skulle ta form med en sån spännande person. Att man skulle älska dem villkorslöst livet ut. Otillgängligheten är ju en garanti för att man aldrig behöver visa sig sårbar eller behöva ge något egentligen. Komplicerat och märkligt är det.

Sen kanske man inte alltid orkar se sig själv utifrån eller med rätt ögon. Man  tänker inte alltid logiskt i val av partner. Kanske väljer man utifrån någon omöjlig illusion eller fantasi som inte har någon verklighetsförankring. Om man själv ex år 40 år, socialt inåtvänd, intellektuell och vill bo på landet kanske man inte är särskilt realistisk om man kärar ner sig i en utåtriktad 25-åring som vill bo i storstan och ägna sig åt musik och en artistkarriär, som ser extremt bra ut och sätter mode och att synas högst. Ja du fattar...!

Vad har man att ge en sån person man trånar efter? Varför skulle de falla för en tillbaks, sånt borde man nog fråga sig lite oftare.

Lite funderingar men inga svar:)

Mycket möjligt! En gemensam faktor för samtliga tror jag är just att de är smarta och intellektuella som du säger. Därför kanske jag fastnar vid dessa människor då jag inte får samma intellektuella utbyte med andra?

Om de inte är upptagna kan de vara t.ex att de bor långt bort (jag vill inte flytta), eller att de är nån som en vän eller bekant är/har varit intresserad av, det är någon jag träffar som har ett känsligt jobb där jag är ?patient/kund?, eller i värsta fall att de inte har rätt sexuella läggning till och med. Allt möjligt verkligen.

Asså jag VILL ju gå vidare, men det går ju inte alltid? Därav denna tråden haha. Vissa verkar ju ha så lätt och gå vidare och bara ?släppa?, medan jag går runt och tänker på att jag aldrig kanske kommer träffa nån som är lika bra etc.

Precis såhär jag funderat själv! Och de är just de tankarna som stör mig, typ tänk om vi träffats innan personen gått och gift sig, eller tänk om vi träffades utanför jobb etcetc.

Det är säkert någon spännande kombination av otur och milda anknytningsproblem, haha!

Tusen tack för alla kloka svar och inputs!

De flesta verkar ju tro att de grundar sig i någonslags anknytningsproblem, och det är mycket möjligt. Jag har alltid tänkt dock att det skulle vara fallet om man blir attraherad eller kär FÖRST när man fått reda på att personen är otillgänglig, därför jag tänkt att det inte var just det som är problemet. Men det kan mycket väl vara nåt undermedvetet.

Jag undrar dock fortfarande om det inte kan ha lite att göra med att jag kanske blir attraherad av människor en-två gånger per år istället för titt som tätt som vissa verkar bli. Kanske är enklare att komma över nån om man hittar någon ny snabbare? Idk asså