Tonåring, hur ska man orka?

Lyssna på dottern, tvinga henne inte till en skola som enbart ser henne som ett problem! Har själv haft en son som var hemmasittare och jag sabbade flera år av hans liv genom att lyssna på vad skolan sa och genom att tvinga honom till skolan och till olika värdelösa psykologer som inte lyssnade på honom. 

När han fick vara ledig från skolan ett år (med lite praktik) så läkte han och efter det har allt fungerat helt ok (även om jag känner att han fortfarande är skör, han går sista året på gymnasiet nu). 

Min erfarenhet (liksom många andra föräldrar till hemmasittare) är att skolan inte alls förstår hur de påverkar barnen som mår dåligt utan istället lastar allt ansvar för det som inte funkar på barnen. Jag såg inte riktigt detta först hos skolan eftersom de maskerade det med välvilja och först efter flera år av tragglande med skolan insåg jag att sonen var den kloke i rummet. I vårt fall vad det helt klart skolans struktur som inte passade för sonen och i slutändan kom vi ändå fram till en lösning som fungerade för alla. Men det satt långt inne, de tror verkligen att det rätta är att ändra barnens personligheter och förutsättningar så att de passar in i skolans snäva ramar istället för att anpassa skolans ramar efter elevernas förutsättningar.

Om jag fick vrida klockan tillbaka så skulle jag: 1.Iinte tvinga barnet till skolan om barnet mår dåligt där. 2. Byta skola om skolan ser barnet som problemet och inte ser sin del i situationen.

Är hon utredd? Det är verkar ju som om hon har några svårigheter. Eller några allmänt psykiska problem så som ångest. Dock bör du ge henne lite "space" också. Tonåringar vill vara själva ibland. 

Om du ska göra något tillsammans med en tonåring så måste du nog ha ett konkret förslag - något som hon gillar. Annars är tröskeln för hög. 

Waldorfskola finns det i er stad? De är jättebra för barn med problem, de gör mycket praktiska saker och är ute mycket. De har inte prestation som fokus. I vår stad har jag läst om barn som levt upp på Waldorf.  

Något annat som verkar vara bra är naturbruksgymnasium, det är bra förungdomar att vara med djur, mycket ute och arbeta fysiskt, alla är inte teoretiskt lagda. Men nu är hon ju bara tretton och måste klara högstadiet först.

Det är så jag också resonerade. Alla våra riktigt hetsiga konflikter handlade nog om att hon var elak mot småsyskon (har inte bonusar).

Kan väl bara säga nu i efterhand. Småsyskon mår ENORMT mycket sämre nu, när det är sabbat med storasyster, och ingen rör dem eller skriker på dem längre.

JAG såg det som min främsta uppgift att skydda småsyskon. Genom att påverka dottern. Jag borde istället koncentrerat mig på att lägga mera tid på småsyskon, gå iväg med dem (gjorde det, men för sällan), inte skämmas att engagera alla släktingar och vänner att rycka in och ta småsyskon på bio/promenad/mysövernattning osv.

Även utan det, så kan jag lova nu i efterhand att det var faktiskt bagateller för småsyskon. Ibland tyckte de till och med att det var roligt att reta upp henne ännu mera. Och de fick aldrig ens i närheten så djupa skador som de har nu, båda blev så sköra att de kan hamna när som helst i en depression.  Jämför det med förut, när dottern agerade ut och skrämde dem, syskonen grät och skrek Ibland, var visst rädda Ibland, men så fort man tog dem undan så var de lika glada som vanligt. 

Jag vill inte lägga ytterligare sten på bördan, men det kan mycket väl hända att dina yngre barn har påverkats mer än du tror (eller vill erkänna) av hur storasyster behandlade dem. Men effekten syns först nu i efterhand, lite som ptsd.

Det kan också hända att de tar på sig skulden för syrrans mående eller hur relationen blev, många barn gör det. Barn är lojala mot sina föräldrar och syskon. Ibland FÖR lojala.

MEN - här vill jag förtydliga innan du tolkar in för mycket i det jag skriver - om det handlade om "bagateller", eller vanliga syskonbråk, är det ju en annan sak. Det är inte detta jag syftar på här. Jag och min syster bråkade ganska mycket under uppväxten, men vi var aldrig rädda för varandra. Vi har en bra relation idag.

Du verkar tycka att du gjorde fel som i första hand försökte skydda småsyskonen, bara för att relationen med äldsta dottern sket sig. Jag är inte så säker på det. Sen kan ju även småsyskon vara jävliga. Att medvetet reta upp någon annan t ex.

Men jag vet personer som har växt upp med dagliga kränkningar eller i ständig rädsla för våldsamma syskon eller styvsyskon. De har skadats för livet av det. De borde inte ha behövt bo ihop med dessa syskon. Men så allvarligt behöver det ju inte ha varit i ert fall.

Nej så allvarligt var det inte. Men ändå svårt att inte bli förbannad.

Du tolkar och antar väldigt mycket vilket jag kan förstå att du gör när du inte har hela bilden.
JAG anser inte att det är fel på lärarna, jag har ALDRIG sagt nångång att min dotter inte varit otrevlig osv, jag är fullt medveten om att min dotter har varit otrevlig mot lärare osv, jag anser inte heller att min dotter ska få bete sig hur hon vill och tro mig detta pratar jag ofta med henne om. Jag är också helt med på att hon ska följa regler i skolan och allt sånt och att lärarna ska ha rätt att säga det till henne. Men de ska göra det på ett respektfullt sätt vilket de inte alltid gör. Det är en självklarhet för mig att barn och ungdomar ska visa respekt, men jag har också överseende med att de är just ungdomar och tappar humöret ibland även i skolan. Vi har under 1,5 års tid försökt få skolan att förstå att det handlar om att bygga relation och trygghet. Soc har sagt till skolan, BUP har sagt det till skolan, vi har haft massor med möten där skolan fått tips från soc och BUP hur de kan agera, en det händer inte mycket kan jag lova.

Min dotter försökte ta sitt liv första gången hon var 6,5 år, hon har under lång tid levt med självskadebeteende och mått riktigt dåligt periodvis. Hon har blivit utsatt för mobbing och därav har hon bytt skola, hon bytte skola för att rektorn på den skolan blundade för problemet! Vi har varit i kontakt med soc och bup i många år och det pratas väldigt mycket ska du veta, "ni ska få stöd", "Vi ska hjälpa" "du måste få avlastning" osv. Gällande BUP så ville min dotter har hjälp, vi träffade en underbar tjej på BUP som fick bra kontakt med min dotter och hon började öppna upp sig, men det var inte där som vi sen skulle få hjälpen. Min dotter blev lovad av denna underbara tjejen att hon skulle vara med i övergången till de på behandlingsenheten, hon skulle få känna sig lugn och trygg till hon hade förtroende för de nya och kände hon att de inte klickade så skulle hon få träffa någon annan. Men så blev det inte, vi blev överslussade och fick träffa en människa som inte skulle ha jobbat med det hon gjorde. Den underbara tjejen som skulle varit med va inte det och min dotter slöt sig som en mussla. Hon kämpade flera gånger med att gå dit med mig och vi försökte få BUP att bygga relation och förtroende, men de sa "Du har två tillfällen till att prata, gör du inte det så kan vi inte hjälpa dig", gången därpå mådde min dotter inte bra men fixade ändå att gå dit, men klarade inte prata, sista gången klarade hon inte att ta sig dit för hon hade gråtit hela natten och då var den gången förbrukad enligt BUP. Sen fick hon inte mer chanser för "hon vill inte" sa de. 
Detta sammanlagt med att hon blivit sviken av andra vuxna tidigare som tryckt ner henne för att hon haft känslor, hon fick inte gråta för sin pappas förra fru, hon fick inte vara arg osv. Lärare som svek när hon blev mobbad osv.

Och jag ska tala om vad jag gjorde som förälder när hon hade så hög frånvaro, jag kämpade, jag peppade henne, jag lyssnade, jag tjatade, hag såg henne på morgonen med skärsår på hela kroppen, jag stoppade henne i köket med kökskniven i högsta hugg att ta sitt liv, jag höll om henne när hon skakade av ångest och jag hade massor med möten och samtal men skola, BUP och soc.

Samtidigt försökte jag också plugga själv för att bli klar med min utbildning för att kunna få ett bra betalat jobb med mycket flexibel tid för att kunna finnas för min dotter, jag klarade utbildningen och har nu i dag ett jobb som gör att jag kan finnas för min dotter.
Och ja hon missade massor i skolan, det vet både skola, soc och BUP om.

Nu mår hon bättre, hon har varit fysiskt självskadefri i 1 år, men försöken har funnits ändå. Hon har vänner, hon vill leva, hon vill ta tag i skolan men hon orkar inte, men hon tar sig oftast i alla fall till skolan. 

Nu kanske du kan ana hur tufft det kan vara. Och nej, vi skyller inte på alla andra!

Jag ser så här i efterhand att jag skulle gjort en hel del saker annorlunda.
Vissa bitar känner jag var rätt och bra även om det inte verkade funka då.

Det första, viktigaste och svåraste är att titta på sig själv och sitt eget mående. Varför man känner så starkt och hur känslor smittar åt båda håll. Man behöver också inse att det troligen är en lång process att hitta rätt igen. Tufft men sant.

Så, först och främst så påverkas vi alla av omgivningen. En stark press kommer av att man känner sig misslyckad som förälder. 'Jag' borde kunna fixa detta, borde kunna få iväg ungen, borde kunna se till att hen mår bättre... (lång lista på dåligt samvete).
Här behöver man hitta styrka (och ta hjälp, kanske via terapi/psykolog) att inse att det inte är DITT fel som förälder. Du gör så gott du kan och du är viktig för ditt barn, du kommer alltid att vara det.
Du kommer att göra fel ibland.

Ta hjälp av nån (för egen del) och få stöd i dina egna känslor, de är jättesvåra att hantera och de påverkar din relation och även måendet för ditt barn.

Kom ihåg den gamla liknelsen från när man flyger:
- i en krissituation så måste du själv ta syrgasen INNAN du hjälper ditt barn.

Det jag gjorde som var bra var att jag inte gav upp, jag fortsatte kämpa och sa till mitt barn att jag kommer finnas kvar här oavsett vad som händer. Jag kommer alltid älska dig och kämpa för att du ska komma till en bättre plats i livet. Så gott jag kan.

Det jag gjorde fel var att jag inte lyssnade tillräckligt bra, jag försökte fixa problemet, laga och hitta lösningar utifrån mitt perspektiv. Jag lät mig påverkas av saker som jag i efterhand borde struntat i, eller skjutit upp.

Finnas där, lyssna, inte stressa på med relativt ytliga saker som skola och annat. Inte bli så påverkad av hur 'normala' barn funkar och hur andra har det.. Detta var något av det svåraste. Ständigt dåligt samvete när man ser/hör andra barn som fungerar väl. Andra föräldrar/barn som har det fint och mysigt, som firar, som går ut skolan med bra betyg, som läser vidare, som har vänner, som är ute och lever livet. 
Min unge satt hemma, ständigt, vid datorn och nästan inget funkade.

TS: I ert fall tycks en del saker ändå fungera. DET är värt att uppmärksamma, lyfta, inte ta för givet. Hon har vänner och verkar inte helt ha gett upp om livet. Hon går i alla fall till skolan en del. Vissa dagar är värre (måndagar tex.) och det kanske går att acceptera en period..

Ta hjälp av BUP, kurator/psykolog.. men stressa inte.
Ta hand om dig själv - det är HELT avgörande.

Lägg inte skuld och dåligt samvete på henne men våga prata med henne som en jämlike. Ibland måste man släppa föräldrarrollen i ett samtal för att det ska kunna bli ett normalt, avslappnat samtal.

Prata om pratet (det var något som funkade ganska bra för mig). typ:

- Du, hur ska vi ha det tillsammans? De här samtalen blir ju jättejobbiga, för oss båda. Jag kämpar för att jag älskar dig och vill att du ska må bra men jag vet inte hur jag ska göra. Kan du hjälpa mig? 
- Jag ska försöka lugna ner mig lite, lyssna bättre, inte så mycket skäll och måsten.. Vi kanske kan prata om livet bara, inte så mycket annat. Vi kan prata om sånt som faktiskt är positivt i ditt liv, det finns ju lite i alla fall. Drömmar..
- Skulle du vilja det? Jag kanske inte måste komma in så ofta om vi får till lite bättre samtal.
- Du förstår att jag inte bara kan strunta i dig, väl? 
- Så, hur skulle vi kunna göra...?
- Du är viktig för mig, jag älskar dig, jag kommer aldrig ge upp.

Sen är det en massa praktiska saker förstås, skolan tex. Om hon ändå inte går dit kanske det är bättre att under en period anpassa skolgången. Oavsett vad det beror på så funkar det inte, hon orkar inte gå 100%. Det beror inte på att hon är lat eller oansvarig, det finns orsaker i hennes mående.

Att ständigt ha dåligt samvete, få skäll och känna sig värdelös hjälper henne inte att komma iväg till skolan. En deal där omgivningen accepterar och respekterar hennes mående just nu, en långsiktig plan för att få det att fungera bättre senare.. Ärliga, lugna, samtal med uppföljningar.

Ta ner pressen på att allt måste funka, räkna med bakslag och undvik att ge henne dåligt samvete.

lyssna med kärlek och nyfikenhet.

Viktigast:
Ta hjälp för egen del, få ner känslostormarna..
Hitta verktyg för att inte smittas av hennes starka känslor, du behöver kunna möta hennes upprördhet, provokationer och direkta otrevligheter med ett lugn, en tydlighet och kärlek.

Det är inget sprinterlopp, det är ett maraton. Kom ihåg det.

Lycka till!

Sen alla andra som tycker att "sätt gränser", "du ska ha mandat som förälder att sätta gränser" "Hon borde komma hem tidigare" " hon måste gå och lägga sig när du bestämmer" osv osv. 

Så känner jag mig kass igen, men samtidigt vill jag inte att hon ska hoppa för att jag säger hoppa, men jag vill heller inte att hon ska bestämma allt. Men så tänker jag att hade hon fått bestämma allt och göra som hon vill så hade hon bott hos kompisar, aldrig varit hemma, aldrig gått till skolan, aldrig någonsin duschat eller nåt. 
Eller tänker jag fel?

Det är så svårt med denna balans.