Tonåring, hur ska man orka?

Jag säger ju inte att du gör fel. Jag skulle inte straffa i det läget heller. Däremot kan det vara en idé att höra med skolan vad de har för plan, utifrån läget nu. T.ex. kan man göra anpassad studiegång. Kanske har de andra förslag. Få jobba någonstans lugnt i skolan? 

Och även BUP - om den inte är bra, byt och försök få något konkret. En diagnos eller så. Det kan vara bra att ta nya tag, kolla om det går att göra något som det är nu. 

Nej det va mest frustration mot hen som skrev i andra inlägg.

Vi har ju pratat om detta med skolan många gånger, de säger att de pratar med henne men hon vill inte. Hon måste enligt dem visa själv att hon vill. 
Jag, soc och BUP har föreslagit mindre uppgifter som hon klarar och sen öka efterhand, bara fokusera på kärnämnena minsta möjliga nivå och att hon inte känner press utan uppmuntras för de lycka den hon gör, att de ska bygga relation med henne och ge henne tid osv. 
Men det har inget hänt på över ett år sen vi pratade om detta första gången. Varje möte sägs samma sak och sen är det också att skolan säger "vi är en nischad skola" "vi har detta upplägget" "vi är inte en behandlande enhet" osv

Vi har bett lika länge om att de ska informera och va ute i god tid, men ändå kommer ingen information. Jag har bett om bra kommunikation mellan mig och skolan, men inget händer. 

Sen vill ju inte min dotter ha anpassat schema, specialhjälp osv för hon vill vara som "alla andra". 
Sen dras de ju till varandra dessa elever som har det tufft. Jag pratar ofta med henne om att hon behöver tänka på vad hon behöver och tro på sig själv. Men att få henne att inte umgås med den ena eller andra, hur ska jag få henne till det? Som jag läst mig till så skapar förbud mer lögner. 
Nu är hon ju i alla fall ärlig med att hon inte går på lektion. Hade väl varit värre om hon sagt att hon va där och så kommer skolan och säger att hon inte va där. 
Men enligt vissa här i tråden så märker ju inte föräldrar att ens barn ljuger. Ska man då gå och misstro sitt barn och ifrågasätta allt tänker jag? Vad ger det för relation?

Nu blir det ju bara svårare när hon är än mer tonåring för lärare att bygga relation. Hennes mentor är fd familjebehandlare och även elevcoach på skolan, men han kan ändå inte möta henne med respekt, det va han som sa till henne att "det finns inte dina egna regler här" när hon bad honom att inte stirra på henne. Hon sa säkert inte det med super vänlig ton, men man säger inte så tillbaka oavsett. 

Nu är hon i skolan idag vad jag kan se, trots att hon sov hos en kompis inatt. Sen hoppas jag att hon är på i alla fall någon lektion.

Sen gällande BUP och söka annat BUP, hur ska jag få med henne när hon blivit så sviken och när hon dessutom säger att hon inte mår dåligt?

Vi har gått på närmaste BUP nu i grannkommunen som hon också går i skolan i. Vi fick remiss och eget vårdval. Ska vi gå på "vårat" BUP så är det 2 timmars resa varje gång. Men såklart kan man höra med dem. Men svårt att se hur vi skulle få ihop det i vardagen och ekonomiskt och än mindre om hon själv inte vill. 

Jaha och där kom det mail från skolan om en incident som måste lyftas... Hon har höjt rösten emot en lärare och frågat "va fan glor du på" och sagt att "du är dum i huvet".

Just nu ser jag två val:

1. Skriv svar till läraren
"Det är absolut inte ok, jag beklagar och kommer ta ett allvarligt samtal  med min dotter om att hon måste visa respekt för omgivningen .
Samtidigt är jag väldigt glad att dottern lyckades ta sig till skolan, det är en stor seger för oss, med tanke på att hon var/fortfarande riskerar att bli hemmasittare. "

Och ta INTE upp det med dottern! Låtsas som ingenting.
Tror läraren att hon inte vet att hon gjorde fel?! Som om din dotter inte vet hur man SKA prata. Vilken ny information tänkte lärare att du ska förmedla till henne????? 

2. Om du känner att du MÅSTE ta upp det med henne- jag skulle försöka börja med humor och utan press, typ säga med skratt "Nej men fan, nu står jag här och glor på dig istället för att vika tvätt! Har nog blivit dum i huvudetpå äldre dar". Och typ småkittla henne och så. 
Om du märker att hon skrattar lite, då kan du säga LÄTTSAMT: fast det var ju inte så snällt att säga det till någon, även om personen ÄR dum i huvudet, det förstår du såklart."

Och se till att inte dramatisera detta mera!
Hon lider ju själv av detta, går och känner skuld och skam. Det blir inte bättre av att säga "du bör känna massor skuld och skam". Utgå från att hon inte ville säga det, och kommer försöka hålla sig i framtiden. Mejla till berörda läraren något i stil med det jag skrev först.

Jag är ledsen, men jag tycker det låter helt befängt. Vad lärde sig eran dotter annat än att hon kan hota och slå och skrika - och tills sist ger ni er? Vilken makt barnet har!

Att BUP inte sa något annat angående självmordshot än att "sätt på internet" låter osannolikt. När min mor en gång hade ett liknande sammanbrott hamnade hon på en stängd avdelning på sjukhus - varför hade ni eran dotter kvar hemma? 

Ett annat tips för att se om det är riktig ångest är att se hur snabbt det 'avtar' när hon får som hon vill. Lärde mig det av sjukhuspersonalen när en närstående person hade jätteångest utomlands och hade slut på ångestdämpande medicin, och sökte sig till akuten och krävde medicin. Den personen lugnade sig när läkaren sa 'ja, jag kommer skriva ut medicin'. Lugnade sig alltså INNAN hen fått medicinen... Läkarna påpekade då till en anhörig att detta var beroendeproblematik, och "ångesten" självframkallad.

I ert fall ahde jag inte stängt av internetet utan helt enkelt sagt till dottern att ni sagt upp abonnemanget. När dotern skrek och hotade och hade sönder saker hade jag antagligen kört henne till akuten - men kanske också testat att säga "jag emailar nu internetbolaget så får vi så hur lång tid det tar för dem att ge oss internet igen. Kan du vara lugn tills dess?". Skulle dottern då plötsligt klara av att vara lugn skulle jag ta det som ren manipulation från hennes sida, och ha en diskusion med henne om det. 

Hade nog frågat min dotter om det. Typ att du fått meddelande från skolan om en incident mellan henne och lärare. Hur uppfattade hon detta? Lyssna på henne och avsluta med att du förstår (om hennes sida verkar någorlunda resonabel) men att läraren kände att hon blev otrevliga så nästa gång kanske tänka på språket? 

Vänta också tills hon varit hemma ett tag. Fråga om ni kan fika.  Fråga om hur det var hos kompisen och om skolan var ok. Kanske tar hon själv upp det. 

Jag ber dig att sluta kommentera här då du uppenbarligen inte vet vad det innebär att leva med barn som mår dåligt. 
Du dumförklarar och nedvärderar föräldrar som kämpar och sliter och som försöker ta sig framåt.

Gällande ångest så har jag levt med det i många år och haft mycket kontakt med vården och den kan te sig på många sätt. Ångest kan visst lugna sig av vetskapen att "får som man vill" som du uttrycker det. 

Tack för bra tips, har lugnat mitt sinne nu och resonerat med mig själv om hur allvarlig incidenten var och läst dina tips och gör nog en kombo av det. 
Jag vet att min dotter inte vill säga sånt och vet att man inte ska säga sånt. Ska se om hon säger nåt, men jag kommer nog mest mot henne säga att jag såg att du hade närvaro på flera lektioner idag, jätteroligt! Och fråga om det gick bra.

Saken är den att vi kommer inte ses förrän senare ikväll och då kommer jag vara jättetrött och hon med så det är nog inte läge att prata om det då.
Men absolut bra tips hur jag kan ta upp det med henne.