Tonåring-Adhd-Empati-Hygien-Hjälp

*det är också inom 

Anonym (grfqe): De har att göra med att de är odiagnosticerade och då har valt en kriminellbana. Behöver dock inte bero på en eventuell adhd utan ha med genetik, miljö etc att göra. 

Även många narkomaner är odiagnosticerade adhd personer. De har märkt att de mår bra av ex ritalin och därför så blivit narkomaner. De har inte heller fått hjälp eller stöd av samhället precis som de som blir kriminella. Ofta är de både kriminella och narkomaner. 

Säger mig ingenting. Så du menar att det inte finns människor utan diagnos i fängelset?

Det är inget jag tycker. Det du skriver har jag aldrig hört från någon expert inom adhd.

Mognadsmässigt kan han lätt ligga 4 år under sin faktiska ålder. Om du lägger dina förväntningar på honom mer på en nivå som passar en 9-10-åring så kommer det att vara mycket mindre frustrerande för er båda. Hjälp honom med empatin genom att göra den en regel i er familj: i vår familj visar vi hänsyn till varandra och hjälper dem som behöver hjälp, osv, osv. Upprepa, upprepa, upprepa. Och belöna, uppmuntra och se minsta tecken på empati hos honom - långt mer effektivt än att försöka straffa bort oönskade beteenden.

Hygien så kan rutiner och scheman hjälpa mycket innan de klarar av ansvaret själva. Och hjälp honom genom hela processen - har man svårt att behålla uppmärksamheten på något så är det inte konstigt att tråkiga saker inte blir gjorda, speciellt mot slutet av dagen då medicinen inte längre verkar. Och fixar han inte hygienen så är han inte mogen att göra det. Det är lika bra att acceptera och jobba på hans nivå, för alternativet är inte snällt mot honom.

Det bästa sättet att lära sig pinka rätt och lämna badrummet i snyggt skick är enligt mig att själv behöva ta del av städningen av det. Det kräver dock lite engagemang under tiden de lär sig hur man gör och det kanske inte är där du vill lägga din energi just nu.

Ju tightare relation ni har desto mer inflytande kommer du att ha. Så den snabbaste vägen till bättre uppförande hos honom kan vara att helt enkelt göra mer roliga och trevliga saker tillsammans. Strunta i disciplinen ett tag (det kan ju hans mamma och pappa få träla med) och bygg en riktigt stabil bra grund för er två. Fem gånger mer kärlek är ett högt satt mål för någon med medel till svår adhd, men det ger så mycket tillbaka!

Ts: Pappan och mamman till barnet borde få föräldrarkurser och även du. Sedan måste ni nog behandla om efter den mignadsnivå han är på, inte utifrån hans riktiga ålder. 

På en mentalnivå är han inte på 13-14 år och då kan ni heller inte behandla honom utifrån det. Om han själv lägger sig på småsyskonen metall nivå, så är det den nivån han är.på och den nivån nu ska jobba utifrån och hjälpa genom. 

Inget av det där är tecken på ADHD. Ni måste ta honom till BUP så han får en ordentlig utredning och behandling, jag tror inte ni kommer komma tillrätta med det själva. Spontant låter det som någon form av personlighetsstörning. 

Vi med autism har inte mer problem med empati än andra det är en myt. 

En till som inte har förstått... 

Dessutom så om ts bonusson medicineras mot just ADHD så har just diagnosen ADHD. Behövs ingen mer utredning för det. Och mycket av det ts skriver är tydliga adhd-syntom. 

Inlägg 15 är anmält. 

Ta barnet till BUP?

Eftersom ingen håller med dig kanske du ska fundera på vem det är som inte förstår. 

Jag säger inte att barnet inte har ADHD bara att svårigheterna som beskrivs här inte har något med ADHD att göra. Det är inte konstigt eller ovanligt att ha flera diagnoser samtidigt och för att få rätt hjälp måste man veta vad felet är. 

Hans pappa har ensam vårdnad och har haft sedan grabben var under 1 år. Mamman har ingen kontakt med honom. Han bor alltså med oss på heltid och jag är den mamman han har. 

Det är precis det jag försöker att göra, jag försöker förhålla mig till hans mognadsgrad, ibland är det svårt även för min del eftersom man förväntar att han ska klara saker och ting själv i den åldern så när han inte gör det så blir man frustrerad. Men jag försöker verkligen påminna mig själv att inte förvänta mig för mycket.

Jag och hans pappa tänker lite olika, jag tycker att hans far har svårare att acceptera att sonen är yngre mentalt. När sonen bråkar och jävlas med småsyskonen och inte lyssnar och jag blir irriterad då påminner han mig om att sonen är mentalt yngre men det är bara då annars så vill han inte riktigt acceptera det.

Jag har försökt mig på att ha en rutin men där kan hans far komma och ställa till det. Ett exempel är vid läggning. När vi varit in och sagt godnatt till honom så kan han komma upp flera gånger, det ska drickas vatten, det ska pratas, frågas, klappa katter. Så jag har sagt att han ska stänga av och lägga sig 20.30 ( han kliver upp kl 05) för då har han tid till allt det där han kommer på, många gånger har han inte borstat tänderna fast man sagt åt honom tidigare så då kan han göra det då. Så är han redo att lägga sig kl 21. 
Så fungerar den rutinen ett tag till hans far kommer och säger att han får stänga av kl 21 för "nu har han skött sig ett tag". Och så är vi tillbaka på ruta ett. Klockan blir 21, och sonen kommer upp massa gånger, klockan tickar pappan blir arg för att sonen kommer upp hela tiden och så säger han "nu får du lägga dig 20 i morgon". 
Jag tycker att vi ska köra på en och samma metod hela tiden. 

Pappan tycker att sonen ska sova när han säger sov.
Jag tycker att sonen ska få tid till det han känner att han behöver göra innan sovdags men då lär han stänga av lite tidigare så inte klockan drar iväg. 

Min dotter med ADHD (12 år) kan reagera likadant. Dock inte alltid. Om syskonen slår sig kan hon bli arg och irriterad. Tycka att det är överdrivet att skrika och att det inte kan ha gjort så ont.

Hon kan också vara den mest empatiska och omtänksamma människa jag känner. Som kramar, frågar hur det är och försöker hjälpa till när hon ser att det behövs. Hon är snabb på att ta initiativ när ingen annan vet vad de ska göra. Både vuxna och barn. Och hur irriterad hon än kan bli på syskonen hemma så är hon deras största beskyddare om det händer något ute i världen.

Tror den arga känslan uppstår främst vid höga ljud, alltså skrik eller höga gråt. Hon reagerar även så när hon själv blir rädd eller något går fel vilket får mig att tro att det händer något i henne själv som hon inte kan hantera. Alltså inte en fråga om bristande empati, utan att det snarare väcker starka känslor hos henne av obehag och maktlöshet. Även om jag har förståelse för dessa känslor så är det fortfarande något som hon måste lära sig att hantera och det blir faktiskt bättre för varje år som går. Hon får använda mig som ett bollplank att kasta ur sig jobbiga tankar på, men hon får aldrig ta ut sådana känslor på andra. Det blir faktiskt bättre och bättre för varje år som går.

Jag själv och flera på min sida i familjen har adhd. Ingen av oss har bristande empati. Gemensamt är att vi alla varit kärleksfulla, skrattat mycket och haft mycket humor med oss genom livet. Vi är flera som arbetar med andra människor, brandman, ambulanssjuksköterska, teamledare, förskolelärare, personlig assistent... många har inställningen att "man alltid hjälper till om man kan". Som vuxna har vi aldrig haft konflikter eller några våldsamma diskussioner. Vi träffas flera gånger per år och reser ihop. Vi pratar öppet och helhjärtat och respekterar varandra. Det finns alltid en vänlig röst att prata med eller en hjälpande hand när det är dags att renovera, flytta eller behövs barnpassning.

Med det sagt så har vi givetvis varit barn och tonåringar där det inte varit riktigt lika friktionsfritt. Det har funnits konflikter med jämnåriga, ifrågasättande av lärare, stolar kastade i klassrummen. Vi har skolkat, gjort dåliga val och förmodligen varit mer utsatta än många andra. Flera har fått läsa upp behörighet på komvux innan det gått att plugga vidare.

Det blev ett väldigt långt och personligt inlägg. Men summan av kardemumman var i alla fall att försöka ge lite hopp! Det kan bli bra. Tonåringar är extra svåra över huvud taget tror jag. Det är en tid att frigöra sig från familjen och bi vuxen. Stor, stor kram!!

Varför man kan bli irriterad och bli arg när någon gråter/skriker för att den gjort illa sig osv kan bero på att man är ljudkänslig, vilket också är vanligt i ADHD.

Autistiska har inte problem med empati. Däremot har de svårt att tolka och förstå via ansiktsuttryck hur andra mår och därmed kan det verka som de har låg empati

Min son har ADHD och det har varit en resa kan man säga. Året han fyllde 14 var nog det allra värsta med honom, därefter började fler och fler bitar hos honom falla på plats. Men jag minns det du beskriver med hygien (han fattade inte vitsen), med att vilja bestämma själv fast han inte klarade det, struntade i skolan, läxor, osv. Väldigt dåligt humör, lättkränkt osv. Jag undrade ofta hur det skulle gå, många bråk mellan honom och omgivningen, elak mot syskonen, eländes elände.

Men från ca 16 års ålder så fungerar han bättre och bättre. Började självmant fatta vikten av hygien, läxor, hålla ordning, plocka undan disk, använda tvättkorgen osv. Han är 19 år nu och en superfin kille som fungerar nästan som andra unga killar. Börjat med både hårvax och rakvatten och duschar hela tiden :) Svårt med koncentrationen i rent skolarbete, men i övrigt väldigt välfungerande och riktigt trevlig och rolig att vara med. 

Jag kan ju inte lova att det blir så med din bonusson, men jag vill ändå försöka ge dig lite hopp om att det kan bli bättre. Puberteten var hård och svår för honom (och oss alla), men därefter började det bli allt bättre. 

Mentalt så är han inte 13 år. Mentalt är han kanske 10-11 år.

Jag tycker att ni ska höra av er till habiliteringen/Bup och få hjälp.

Bildstöd kan vara något för att etablera rutiner.

Tex ha bilder för toa, borsta tänder, dricka vatten, klappa katten, godnatt.

Bildstöd för dusch: vatten på kroppen, schamponera håret, tvål på hela kroppen, intimhygien.

vad gäller de små, förklara på ett barns nivå och låt honom komma till slutsatsen själv.
Varför gråter bebisen tror han? Hur säger någon vad den vill om den inte kan orden? Spinn vidare på hur en som är döv pratar tex, visa på olika sätt man kan kommunicera på.

Som folk säger, kontakta bup! Ni behöver hjälp. Sen som många är inte på att det låter inte direkt helt som adhd, är ni säker att det är det han har? 
Sen tänker jag att pappan får ju kanske till och med vara med när han ska göra på toan och dusch så att han lär sig att det verkligen inte är okej, och att han får städa upp sitt eget kiss på golvet. 
Min bror har adhd och är bland den mest empatiska personer jag känner. (Självklart stämmer det inte på alla med adhd, har en kusin som är en skitstövel och egoistiskt)