Ensamstående Mammor

Hänger på tråden! Jag är ensamstående till Tilda, 10 månader, och har varit så sedan födseln. Eller nja, vi försökte ett tag efter förlossningen men det fungerade inte. Var även ensam så gott som hela graviditeten.

Jag tycker livet som ensamstående är både upp och ner. Jag tycker det är ganska skönt att slippa kompromissa i det dagliga livet, behöver bara tänka på mig själv och Tilda. Men såklart saknar man ibland en partner, och eftersom Tildas pappa bor 30 mil bort kan jag vara ledsen över att deras kontakt kan ta skada.

Blir det någon gång en träff för ensamstående så hänger jag definitivt på!

Tycker också det finns flera fördelar med att vara ensammamma. Jag sköter allt som jag vill, behöver inte anpassa mig efter någon annans vilja.
Dessutom kan jag uppfostra barnen som jag vill utan att behöva förklara eller kompromissa!
När jag ser tillbaka på allt krångel som varit innan jag blev ensam känner jag mig så otroligt lättad i själen (eller hur jag kan beskriva det) även om vardagen rent praktiskt är slitigare.

Sen kan man ju inte låta bli att emallanåt känna sig riktigt stolt över hur bra man klara allt helt själv. Har mognat oerhört sedan jag blev själv, känner mig(oftast)stark som en oxe.

måltider:
jag kastar i mig min mat och leo kastar nästan all mat på golvet! jag försöker att äta medan han äter. han tycker att det är jätteroligt när jag säger åt honom och skrattar bara åt mig. jag hoppas att han ska sluta med mat kastningen snart. det blir ju så mycket extra jobb då, som om man inte har nog med att diska och städa!

fritid
jag sköter allt själv och har inte lämnat ifrån mig leo många gånger. ibland är jag så trött att jag går och lägger mig samma tid som leo, bara för att få kanske nån mer timme sömn.

tillrättavisning
leo har börjat intresera sig för klättring och det är det han gör nu så jag får säga åt honom ett antal gånger per dag. det blir rätt tråkigt i längden, försöker att avleda honom med annan lek istället.

pappan
vill inte träffa oss nu. vi har fortfarande lite kontakt och vi hör av oss mer och mer så jag hoppas att det släpper.

singel livet
det går ju inte att träffa någon när man aldrig är ute själv och det finns inte så många killar i lekparker, inte där vi bor.. jag satsar all min tid på leo nu. kanske kan börja lämna bort honom lite mer till hösten hoppas jag.

men självklart finns det fördelar med att vara ensam mamma, som jenny här ovanför mig säger så får man bestämma allt själv!
jag som är vegetarian slipper att bråka om leo ska äta kött eller inte, det är jag bestämmer!
fast det e ju ite jobbigt att alltid behöva diska efter maten och städa själv. hade gärna haft någon som fixade lite åt mig!

kram
camilla och leo (15 månader)

kan nån ge mig en bra anledning varför den andra parten drar in barnen i ens bråk som inte har med barnet att göra?

Hej här är en nybliven "singelmamma" till två små.. och jag funderar över detta med att en vacker dag träffa en vettig karl som man kan dela resten av livet med...
Var och hur ska man kunna träffa någon?? Min ex sambo blir arg när jag försöker att prata om när han ska träffa sina barn.. och det blir ju förstås ännu värre när jag vill att han ska ha dem hos sig.. för allt han vill göra nu är att rå om sig själv, bara bry sig om sig.
Hur gör man, Var kan man träffa någon ny om man sitter hemma med småttingar?
Jag gillar inte tanken på att spender resten av livet själv. även om jag inte tänker ha bråttom in i något nytt förhållande så vill jag ha alternativ!

hej hej hänger med jag oxå är ensam med alicia 17 mån.
Vi har varit bara vi två sen födseln.Det bästa med att vara ensam är att man slipper allt bråk man kan slösa enegi på annat i stället.Negativa e väll att man aldrig bara kan ta en kvällspromenad om man känner för det.
Det var jag det

Hej!

Hänger också på er tråd. Är nybliven ensamstående singelmamma
Hur het är man på marknaden som ensamstående mamma, gift och skild inom loppet av 3 veckor? *ler*
Nåja, jag har min underbara lilla skatt, en dotter på 9 månader. Tycker det är rätt skönt att vara ensam med henne, som så många nämnt här ovan så är det just "friheten" att slippa behöva kompomissa om vad hon ska äta och hur man ska göra med ditten eller datten som är skönt.
Sen är det ju inte helt fel att få avlastning ibland.

Kram på er!

Hej hej jag är en ensamstående mamma på 23 år, elias 1 år jag har varit ensam sen elias var 6 veckor så jag trivs med det, det funkar bra och jag ser det så att jag är hellre ensam än lever med en man som inte bryr sig alls och bara tänker på sig själv, jag fick ju höra av han hela tiden hur jag förstört hans liv med våran son och att jag borde gjort abort, jag skrev ett inlägg idag på den här tråden, snälla behöver råd förvirrad för er som vill läsa det. jag o elias bor i en stor 3a och har bra rutiner på allt o han sover hela nätterna somnar för natten vid 19.30 så jag har en del tid för mig själv, ex på tradera som jag säljer av barn kläder o lite annat för att dryga ut kassan lite. jag har träffat ngr killar och en av dom hade barn också men det tar upp så mycket tid och vill inte att elias tid ska läggas på en kille just nu ,jag kommer sattsa mer på det sen när elias går på dagis för då behöver inte elias involveras i det tills man vet att det är seriöst och då blir det bättre tror jag, elias fick träffa den killen nu som hade barn o elias börja kalla han pappa, och sen så funka det inte mellan oss,det gjorde nog mer ont att han kalla han pappa än att det tog slut. men vill gärna komma kontakt med mer ensamma mammor så om ni vill lägg till mig på msn,, vore trevligt [email protected] ,,

Jag ska flytta till Övertorneå av alla ställen till hösten och då kommer jag att vara helt ensamstående utan att ha någon annan på samma ort som kan avlasta. Jag är jättesugen på att börja rida och träna men hur fasiken gör man det om man har en tvååring? Det kommer att vara 15 mil till pappan och närmaste barnvakt så jag får väl försöka aktivera mig på helgerna när han kommer till oss eller Freja far till honom men hur löser ni andra såna saker? Får man helt enkelt avstå?

HEJ JAG HAR VARIT ESAMSTÅENDE SEN 5 MÅNADEN AV GRAVIDITETEN, DENNA RESA HAR VARIT MER ÄN JOBBIG. KUNDE ALDRIG TÄNKA MIG ATT DET SKULLE VARA SÅ MYCKET MED ETT BARN. JAG HAR ALDRIG TID FÖR MIG SJÄLV, HAR HAFT HENNE ENSAM VARJE GADG SEN HON FÖDDES, Å HON E 10 MÅNADER NU. ÄR DET NÅGON SOM KÄNNER IGEN SIG?