Paranormala upplevelser? Berätta! (lite långt)

Neelah:

Så din vän såg verkligen den fysiska aktiviteten i garderoben? Verkar väldigt ovanligt. Intressant.

Undrar varför vissa ser den, medan andra - som min gamla arbetskamrat - hör och märker energin, men upplever inte rörelse eller något alls som "avviker från det normala" då de undersöker (o)ljudet?

Hm

Det kanske är en annan sak med barn? Jag tror det kan vara det. När jag var liten såg jag saker varje kväll. Jag såg människor, som inte såg ut som människor, men jag visste att det var människor. Och jag kunde inte ta i dom. Dom var inte farliga, dom skrämde mig inte. Vet ej idag om jag verkligen såg det eller om det bara var min fantasi.

burriburr.webblogg.se - den bäääästa bloggen

Feeorin: Ja, hon såg verkligen hur galgarna flyttade sig. Själv såg jag aldrig någonting mer än den låsta dörren som öppnades, men jag hörde och kände saker.

Vi har bott i vårt hus i ca 10 år o för ett tag sen hände det en MÄRKLIG grej som fick min man att bli väldigt skakis!!
jag TROR ju på NÅT /andar eller jag vet inte vad ,men NÅT!Han tror INTE på sånt!
Han tror bara på sten o furu o väldigt påtagliga saker .

Vi eldar med ved för värme o varmvatten,o har ett system med acktankar o en vedpanna med olika drag o luckor mm.ALLT måste vara i ordning för att man alls ska få igång en eld,det vet vi!

En dag kom han in till mig o var skakis o sa att han fått en "uppenbarelse"! Jag fattade inte vad han menade.....

Han hade gått in för att göra en eld,för vi hade inte eldat på det närmaste dygnet alls.

Där låg ETT vedträ o brann fint med hög låga i båda ändar o var bara lite sotigt.

Han hade ju inte hunnit göra upp nån eld,o jag hade inte gjort det.
Luckorna var inte ens i "rätt2 ordning,så INGEN hade gjort nåt sen förra eldningen?

SKITKONSTIGT.

Han säjer själv att ett vedträ INTE skulle ha legat kvar så,o att det självtänt-finns liksom ingen möjlighet.

Ja,vi vet inte vad det beror på,men NÅT är det i alla fall.
Vi känner som sagt till detta m eldningen sen 10 år,o detta var konstigt?!

Pratade just med min mor, och tog upp ämnet om oförklarliga upplevelser. Då berättade hon om en av hennes gamla arbetskamrater (säkert för över 13-15 år sedan) hade tydligen varit med om en obehaglig upplevelse i huset hon och hennes make bebott i 6 mån tid.
Jag kommer vagt ihåg när hon berättade om den då jag var yngre, men kan hända att detaljer och annat tappats bort. Men nåväl:

Hon hade nattat sin dotter, stod på övervåningen och pratade i telefon med en vänninna. Plötsligt ser hon vagt ett ansikte i fönstret (på övervåningen, alltså..), samtidigt som det ringer på dörren. Hon måste ha varit lätt förvirrad för att inte reagera på ansiktet, utan hon säger bara åt sin vänninna att stanna kvar i luren, för hon måste gå ner och kolla vem som ringer på. Hon lägger luren på sidan, brevid telefonen, och går ner.
Det var nu ingen bakom dörren, inte någon som stod kvar i alla fall. Hon går upp igen, och tar luren och ska börja prata igen.
Väninnan i luren frågar direkt, upprepade gånger, och mycket oroligt om hon är ensam inne? Jaaa, säger mammas arbetskamrat.
-Ta genast med dig din dotter och kom hem till mig! sa väninnan skärrat.
Mammas arbetskamrat lämnar huset och åker till sin vän. Väl där berättade kompisen att medan hon var och kollade ytterdörren, hade en mansröst pratat i luren med en elak, ironisk stämma och sagt:
"- Väntar du besök?" om och om igen.

Huuga, jag blir riktigt skärrad då jag skriver! Undrar vad denne "man" menade?
Genom att detta är ganska länge sedan och tredjehandsuppgifter, vet jag inte om alla detaljer stämmer, men så här berättade min mamma i alla fall. Arbetskamraten har flyttat söderut för läääänge sedan och jag vet inte alls om händelsen fick dem att byta hus, eller om det var även andra aktiviteter på stället.

Det var en riktig spökhistoria, Freeorin!
Gabriella83s mamma berättade om kaffelukten.
Då kommer jag att tänka på när sambon och jag var ute på landet i skärgården en stilla höstdag förra året. Min pappa som är död sedan -92 köpte stället för länge sedan och vi älskade lukten av hans piprökande. Greve Gilbert Hamiltons blandning hette tobaken med en karakteristisk rökdoft. Finns nog inte längre.
Ingen människa mer än vi fanns på ön och fjärden låg stilla och tyst. (Bild i mitt galleri) Som vi står utanför stugan känner vi båda en kraftig doft av - en välbekant piprök. Sambon säger - men vem kan det vara som röker här ? Vi är ju ensamma!
Men jag känner så väl igen doften. Det är pappa som sänder en hälsning från andra sidan.

Ingen spökhistoria direkt, men berättar ändå.

I våras tog vi bort min gamla katt, han var gammal och sjuk.

Dagen han dog begravde vi honom i vår trädgård och tände en lykta över hans grav. Senare på natten när jag skulle gå och lägga mig så kikar jag ut på ljuset igen då jag gärna ville att det skulle ha slocknat innan jag somnade. Just som jag kikar ut genom fönstret ser jag hur lågan sakta bleknar ur och slocknar.

Jag blev alldeles tårögd och vill tro att det var en sista hälsning till matte.

Jag och min dåvarande pojkvän bodde på 80-talet på Per Albin Hanssons väg i Malmö, i en liten etta med pentry. Där spökade det definitivt, och den som var där var inte på så gott humör. Det hände åtskilliga saker i denna lägenhet men att börja med berättade Mathias detta; (innan jag själv hade fått uppleva ngt)

Han hade suttit å mekat med sin gitarr, med en sånhär pytteliten skruvmejsel, å sedan tappat den mellan sängen och väggen. Han struntade i det för stunden, gick ut ur rummet, och tänkte att han kunde krypa bland dammet under sängen om en stund. När han kommer tillbaka in sitter skruvmejseln intryckt i väggen...

När Mathias berättade detta för mig så tänkte jag väl mest, jaha.. joho.., och visste inte riktigt om jag kunde tro på det. Efter ett tag märkte jag, särskilt när jag var ensam i lägenheten att det var som om ngn stod bakom mig och stirrade på mig. Det var väldigt obehagligt. Mitt i natten vaknar jag och Mathias av att mellandörren, den mellan hall och rum smälldes igen, med sådan kraft att det gick liksom inte att missta sig.., någon var förbannad! Vi satte oss båda spikrakt i sängen samtidigt.., men jag tror man liksom förtränger de där händelserna när de sker, man "bortförklarar" dem för stunden, en sorts "överlevnadsinstinkt" eller vad det kan va..? Vi hörde hur det ramlade ner en stor nycklelknippa i brevinkastet, men det var inget där. Det försvann saker, men som kom tillbaka på märkliga ställen.

Det sista som hände när vi väl flyttade därifrån som bekräftade att det verkligen var ngt ruggigt där, det var i samband med flytten. Vi hade tömt lägenheten, men den skulle alltså städas ur. Det stod kvar en syltburk, och det var väl några makaroner i vasken, fönstret stod en aning öppet, och förvisso det var sommar, men det fanns liksom ingen proportion till hur det såg ut när vi kom tillbaka någon dag senare för att städa.
Först gick Mathias in i lägenheten, men vänder kvickt och råder mig att inte gå in...
Jag går in ändå, och ser då att hela lägenheten är totalt täckt av stora, feta, gigantiska flugor! Det var liksom inte bara ett gäng flugor, det var tapetserat med flugor! Väggarna var täckta, taket var täckt, golvet var täckt, det var flugor överallt!!! Detta var alltså inte ett "nomalt" flugangrepp, det var helt sjukt..
Jag har efteråt också drömt väldigt obehagliga drömmar om denna lägenhet, att det var något "ont" där, en massa konstigheter. Så var det i en av ettorna på Per Albin Hanssons väg i Malmö i alla fall...

Ebben:
Märkligt! Kanske ville "någon" vara hjälpsam? Hm

Jan 39:
Vad fint, Såklart det måste vara så. Mysigt ställe han valde att göra sig påmind på.

Jempa L:
Kanske var det en sista hälsning. Ger det dig mening så var det så!
Jag fick faktiskt helt oväntat höra av en god vän, att hon vet att deras avlidna busiga hund nu befann sig hos hennes Hjälpare. Hon hade sett hunden hos dem, och de beklagade sig över att hunden var så jobbigt busig hela tiden! Bara sådär självklart och naturligt sa hon det.
Jag hade ingen aning att hon visste, eller var ens intresserad, av detta. Eller att hon hade en sådan stark kontakt med sina Hjälpare, vi hade aldrig någonsin pratat ens i närheten om sådana ämnen. Ändå hade vi kännt varandra i 3 år. Lustigt!
Så djur verkar (tack och lov!) också gå vidare med oss.

Celestina:
Ja, något ont måste det ha varit. Ruggit med skruvmejseln i väggen. Huga! Undrar om "det" finns kvar i lägenheten ännu? Hur länge bodde ni i denna lägenhet?

Hoppas det finns flera fina historier att berätta!

Celestina
var syltburken öppen? det skulle ju kunna förklara det LITE, men inte alls ändå..
hur fick ni bort flugorna?

burriburr.webblogg.se - den bäääästa bloggen