Bonusbarn

Till Tessiluringen jag reagerade på detta inlägg som du skrev:

Mmm.. men känns inte rätt att min sambo lassar över ALLT ansvar på mig vad gäller hans son. Det var inget jag räknat med när vi blev tillsammands, för då tog han sitt ansvar över pojken när han var hos oss, samt hade honom på dagis när han jobbade. Men ända sedan vi fick våran gemensamma son, så har det liksom blivit så självklart för min sambo att jag ska orka med hans 5åriga trotsiga son i vått o torrt. Bara tar för givet, aldrig frågar om jag vill eller kan ställa upp.

Då undrar jag: Skulle du orka med 5åringen om du var hans biomamma??

couresll: menar du din familj eller menar du det som en uppmanign att man ska det generellt?

Majjssan:det är väl klart att man orkar sitt barn,,,,,
men TS har inte skrivit att hon inte ska ta hand om sambons barn...bara att hon inte vill att han lämnar hela ansvaret på henne. Vilken del av trådstarten är det du inte förstod?

Är det inte bättre att ge henen tips? Hur hade ni velat bli svarde om ni hade frågat? hade ni velat ha skit bara?

Majjsan: Har du bonusbarn?

Jag har det, och jag är mer engagerad i honom än vad hans biologiska mor är. MEN det finns en känslomässig skillnad mellan bio/bonusbarn (åtminstone för många) som man måste ha respekrt för.

Det är den anknytning man får under spädbarnsåren som skapar den vilkorslösa känslan för barnet som liksom tar en igenom och gör att man orkar med barnet även när det är som tuffast. Den känslan har man inte på samma självklara sätt för ett barn som man inte haft den tidiga anknytningen med, åtminstone inte till en början.

Jag älskar både mina biologiska barn och mitt bonusbarn, och jag gläds lika mycket åt deras framsteg och alla härliga saker de gör. Men jag har lättare att ORKA MED mina biologiska barn när de beter sig jobbigt. Tålamodet är liksom längre.

Det är väl inget konstigt att erkänna det? Om vi inte tror på den tidiga anktnytningens betydelse alls så kan vi ju skippa det här med föräldraledighet och grejjer. Ja vi kan väl förkasta all modern spädbarnsforskning helt då egentligen, om vi vägrar acceptera att den första tiden skapar livslånga band.

Tror du verkligen på det själv?

Coppola: Jag menar det även generellt. Om barnen bor där varannan vecka eller mer så skall ingen skillnad göras på barnen.
Det blir ju skillnad om barnen bara är där varannan helg, då bör ju pappan/mamman vara där och umgås med barnet förstås.

men vem säger att det görs skillnad på barn o barn..när barnen kommer hem till pappa kommer pappa att ta honom på dagis hämta yan från dagis o hjälpa till med det behöv inte kommer barnen att känna att det är skillnad mellan sin pappa o styvmamma baran för att pappa angagerar sig mer i honom än styvmamma i honom
jagh tror ser inte nåt skillnad snarare tvärtom

Var rolig för pojken att bli lämnat o hämtat av pappa nattad av pappa

pojken för allt uppmärksamhet at sin pappa

det ser jag inte som negativ eller att man särbehandlar honom på det sättet! utan tvärtom han får bara med sin pappa mer intensiv han har veckan innan varit med sin mamma o då har han säkert saknat pappan...

ser det som positiv...
biomamma?---hon hjälper till när det inte passar pappas scheman

Men om mamman hämtar de gemensamma barnen från dagis el dyl så tycker ni alltså att det andra barnet skall få vara kvar till pappan slutar jobba?
Eh...Det är att göra skillnad på barnen för mig.
Och om pappan skall göra allt detta med "sitt" barn en vecka..skulle inte det gemensamma barnet få stå undan den veckan då?

Nej, jag kan inte hålla med er. En familj är en familj oavsett hur många barn och olika föräldrar det finns. Dina och mina barn-tänkandet är fel tycker jag.
Men, men...tycker ni att ett sånt levende är ok, så får ni väl leva så.
Jag skulle inte acceptera det.

Coursell: Att behandla barn likvärdigt och att behandla barn likaär ju två olik saker. Alla barn är olika både beroende på ålder, personlighet och vilken relation man har till dem osv. Barn ska behandlaspå det sätt som de indivuellt mår bäst av - det behöver inte alla gånger vara lika.

En ettåring och en femåring har tex inte alls samma behov av & utbyte av förskolevistelse. Att man skulle låta 5-åringen gå längre dagar än ettåringen kan väl knappast anses vara särbehandling? Snarare individualisering.

Har TS en mer energikrävande relation till sin bonusson än till sitt biobarn kan hon också behöva mer avlastning med bonusbarnet. Det är FORTFARANDE inte särbehandling, det är att förhålla sig till verkligheten.

Relationen mellan bonusbarn och bonusförälder måstefå växa fram i sin takt, man kan inte tro att hela anknytningsprocessen liksom kan snabbspolas förbi. Det måste ta den tid det tar med de lösningar som krävs.

Det viktiga är att alla barnen känner sig sedda, och behandöade med samma omsorg och samma omtanke. Det är inte detsamma som milimeterrättvisa i alla lägen. Så ser inte livet ut.

R mutt: Visst har du rätt i allt du skriver, jag behandlar inte mina barn med milimeterrättvisa heller utan efter deras behov.

Det jag reagerade på var

"Var rolig för pojken att bli lämnat o hämtat av pappa nattad av pappa
pojken för allt uppmärksamhet at sin pappa"

I mina "öron" lät det som att pappan skulle göra allt som har med det barnet att göra och bonusmamman ingenting utan bara existera i bakgrunden.

Du är mer vältalig än mig

Det är INTE "bonusförälderns" (gillar inte det ordet) roll att uppfostra ta hand om osv...utan bioföräldrarnas roll att sköta.
håller med dig ts!

Ja men då håller jag med dig Coursell (håller tex ej med gulemamman nedan). Även bonusförälder är _förälder_ och familjen är en helhet för mig. Men bonusrelationen kan vara extra slitsam i vissa delar och kräva särskilda lösningar, och det tycker jag inte man ska blunda för.

Givetvis är det min roll att uppfostra och ta hand om alla barn under mitt tak. Spelar ingen roll om de är bio, bonus, fosterbarn eller kusiner eller whatever. Bor de ho mig är de under mina vingar som förälder.