Va roligt att se att dopet diskuteras så, och roligt att se att många verkligen funderar på vad dopet innebär.
Jag tänkte bara komma med några kommentarer till inläggen, som teolog och präst i svenska kyrkan.
Arvssynden säger absolut inte att det lilla nyfödda barnet är syndigt, självklart är det helt oskuldsfullt! Men arvssynden är den mänskliga naturen att göra det som inte är gott. Men innan man kan välja mellan rätt och fel, gott och ont så kan man inte heller synda (göra fel/missa målet). Under dopgudstjänsten så ber vi en befrielsebön, den lät säkert annorlunda förr men nu låter den så här: "Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv in hans/hennes namn i Livets bok och bevara honom/henne i ditt ljus, nu och alltid." En bön om att den som döps ska få leva i det goda och göra det goda, för oavsett hur vi ser på frågan om Guds existens så är det svårt att förneka att det finns gott och ont i världen.
Detta om arvssynden. Dopet är en gudstjänst där vi, som några sagt, överlämnar barnet i Guds händer. Men inte som något offer eller så. Jag brukar säga så här: I dopet så lämnar vi över barnet till Jesus som lovade att vara med oss alla dagar till tidens slut, och vi välkomnar det in i vår kyrka. Men eftersom vi människor har en fri vilja så finns konfirmationen, där får man bekräfta sitt dop. När helst man vill så kan man ju faktiskt säga att "nej, jag tror inte på Gud" och då är det inte mer med det. Och om man inte längre tror på Gud så blir väl dopet bara en ceremoni en gång i tiden, utan innebörd, eller vad säger ni?
