kräkfobi

här är en till som har världens räkfobi... brr...

Här är en till med kräkfobi, men jag är lika rädd för att andra ska kräkas som att jag ska göra det. Kan inte gå på bio, åka kollektivt, sova hos folk, min sambo får inte sova brebvid mig när han druckit mm pga att jag är rädd att folk ska kräkas. Om nån skulle kräkas är jag rädd hur länge som helst för att själv smittas.

Skulle börja på kbt men då blev jag gravid och fick inte gå för att inte stressa barnet med min ångest. Tyvärr har jag mått illa de 18 första veckorna. Är nu i v 35 och har börjat må lite illa igen. Det har varit tufft!!

Vill första tipsa om en bok jag läst:
I boken "Fri från oro, ångest och fobier" av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung finns en berättelse om en tjej med kräkfobi.

Jag har haft det precis som du, men lyckats bli av med fobin.

Min fobi började när jag var barn. Jag har alltid varit fruktansvärt åksjuk, och det finns ingen värre känsla än när man sitter på en buss och vet att man inte kan gå av, och sitter där med en påse och kräks...

I 10-årsåldern blev jag dessutom magsjuk på Gotland och tvingades åka färja och buss i fem timmar med pågående magsjuka samt sjösjuka och åksjuka.

Därefter eskalerade det. Så fort jag hörde talas om nån som var magsjuk så kände jag mig också magsjuk.

Jag kunde inte åka bil, tåg, buss, båt... Tillslut kunde jag inte cykla eller ens åka rulltrappa. Följde aldrig med på skolresor eller temadagar där det skulle åkas något fordon.

Blev rädd för färgen gult eftersom jag läst nånstans att gult påverkar illamående-centrat i hjärnan eller nåt sånt...

Eftersom min stora skräck var att kräkas så hakade jag upp mig på det och mådde illa varje morgon när jag vaknade. Tillslut vågade jag inte somna om kvällarna, av rädsla för att vakna och må illa.

På fester kunde jag inte äta nåt, för jag mådde illa. Var livrädd att bli sjuk. Fick bacillskräck.

Bestämde mig för att aldrig bli gravid, för då mår man ju illa...

Blev nykterist (bra, i och för sig!), eftersom sprit kan få en att bli full och kräkas...

Mitt liv blev helt enkelt ett helvete. Jag mådde JÄMT illa, varje dag. Var hela tiden livrädd att kräkas.

Jag var även livrädd för att ANDRA skulle kräkas eller må illa, vilket är lite underligt. Men det har väl att göra med att man inte vill höra/se folk kräkas och att man tror att man kan bli smittad. Och framförallt att man inte kan hantera lukten/synen av spyor.

Vändningen för mig kom när jag upptäckte det fruktansvärt effektiva åksjukepillret Postafen. Tar jag bara det en timma innan bilfärd så kan jag åka vart som helst, med vilket fordon som helst! Vilken underbar medicin!!!

När jag väl kommit över min åksjukefobi blev det lättare.

Därefter tror jag inte att jag kräktes på över tio år, men jag hade ändå kräkfobin kvar.

Men då hände det. Jag fick vinterkräksjukan vintern 2002. Att bli magsjuk igen hjälpte mig ur fobin. Jag hade inte varit riktigt magsjuk sedan den där gången på Gotlandsfärjan när jag var liten, och jag hade målat upp en falsk bild av hur hemskt det egentligen är att kräkas. Det ÄR faktiskt inte så hemskt, man dör inte av det!

Visst låter det galet att min magsjuka gjorde mig fri från kräkfobin, men det är sant! Nu hade ju "det hemskaste" hänt redan, så vad fanns det att vara rädd för?

Hej igen!

Här läst kapitlet om tjejen med kräkfobi i den här boken jag tipsade om. Där står det faktiskt att hennes terapi gick ut på att först titta på en film med en man som kräktes, och sedan liksom göra "värre och värre" saker ända tills hon faktiskt klarade av att kräkas själv. Och när hon väl hade klarat av att kräkas själv så hade hon ju överbevisat sina egna tankar om att hon skulle dö av att kräkas. Hon klarade det. Visst var det obehagligt och äckligt, men hon klarade det ju!

Jag upplever det som att det var precis det som hände mig när jag fick vinterkräksjukan 2002. Jag märkte helt enkelt att jag klarade av att kräkas. Jag dog inte, jag kvävdes inte... Jag klarade av det. Därför försvann min fobi.

Jag har oxå gått på kbt. Jag fick börja med att titta på bilder när folk kräktes. sedan titta på film. Göra låtsas spyor o hälla ut på golvet o torka upp och till sist kom hon hem till mej o min pojkvän och min psykolog fick stoppa fingrarna i halsen medans jag tittade på och psykologen filmade. men det finns ändå kvar.
Kan inte göra nånting ! det är så hemskt!
Jag är nog mest rädd för att andra ska kräkas i min närhet än att jag ska kräkas. Bara det finns nån hos mej som kan ta hend om mej om jag skulle kräkas. Får mer åmgest o mår mer illa om jag är ensam

TS - Ojdå, det där lät jobbigt. Kanske gick de för fort fram med terapin? Kanske var du inte redo för att se psykologen kräkas, och då kanske det snarare förvärrade det hela???