Varför skaffa barn???

Då borde inte jag heller få ha barn!

Förr i tiden skaffade man barn också för trygghetens skull, ha någonstans att bo på äldre dagar, hjälp på gården, släktens fortlevnad osv - det är ju ingen hemlighet direkt. Det är knappast de tankarna som folk har i Sverige idag som skaffar barn, möjligen för släktens fortlevand (beroende på vad man har för släkt då) men inte för ekonomisk trygghet på äldre dagar.
Barn måste födas på något sätt om människosläktet ska föras vidare. Om man vill att det ska föras vidare... (men det är en annan diskussion).

Personligen så tror jag att det undermedvetet någonstans finns en önskan om evigt liv hos mänskligheten - man vill leva så länge som möjligt och får den möjligheten genom att producera barn. Många (inte alla) finner det tillfredsställande att se sina egna gener i någon annan. Se släktdrag och igenkännande.

Jag uppfattar ändå att de flesta som skaffar barn gör det för att de vill bilda familj, de ser själva familjeskapandet som sin mening med livet. Vill vårda någon, tycker det är kul med barn, vill följa barn i utvecklingen, se någon växa upp osv

Tycker det är en skymf mot ofrivilligt barnlösa som verkligen längtar efter barn att säga saker som att "livet börjar när man får barn" osv Precis som om man inte hade levt innan... Däremot så finns det säkert många ofrivilligt barnlösa som också känner så, men de längtar ju också kanske efter barn av just den anledningen. Att de ser det som meningen med livet.
Själv är jag fullständigt övertygad om att man kan leva ett bra och fullgott liv utan barn.

Denna drift och "sug" vi får (inta alla så klart), är ju något naturligt och sitter djupt i våra biologiska instinkter. Och den instinkten går man inte lätt emot, inte utan en hel del sorg.

På nåt vis tycker inte jag att man kan kalla att "skaffa" barn någonting själviskt. För då betyder det att inte skaffa barn är osjälviskt. Och så kan man ju liksom inte säga heller.
Det är ingenting! Det bara "är".

Men som de flesta instinkter så kan de anses vara själviska handlingar. Vare sig det gäller en själv som individ eller ens grupp.

Sedan så skaffade jag (nää okej då, man får ju inte säga "skaffa" - jag särade på benen för min man i hopp om att en spermie skulle kunna leda till ett barn..) barn för att vi VILLE ha barn i vårt liv! Hela vår familj vill ha nya familjemedlemmar.

Och förhoppningsvis (och troligast?) så är våra barn nöjda över livet, trots att det inte fått vara med och bestämma att få komma till oss i denna värld!

Jag skaffade barn för att jag ville. Tycker om barn. Sen har jag ganska många vänner som medvetet inte skaffat barn och är superlyckliga ändå. Sen en som inte kunde få och adopterade. Alla har inte "mammasuget" i sig, vilket är fullt naturligt.

Jo, fast om man antar att längtan efter barn och förmåga att ta hand om barn delvis är genetiskt är det inte konstigt att de flesta känner att de vill ha barn.

De kvinnor och män som beskyddade och tog hand om sina barn förde sina gener vidare. Föräldrar utan föräldrainstinkt fick förmodligen få eller inga överlevande barn.

hmm jag förstår vad du menar. Men jag tror att man någon gång i sitt liv kommer ångra sig. Träffar jag en mamma och en som inte är det kanske en av dem inte behöver vara lyckligare. Men om en som inte har barn skulle veta hur det kändes att ha barn så skulle nog personen aldrig avstå ifrån den känsla som en mamma känner.
jag tror alla mognar olika beroende på när man skaffar barn. En del blir lyckliga/mår bäst av att skaffa barn som unga, andra medelunga... hmm och andra lite äldre. alla har förmodligen sina egna anledningar... men de som känner sig nöjda tror jag ändå någon gång kommer känna en saknad... om inte så först när man blir gammal och man är helt ensam.. sen så klart kan jag ju inte sitta här o uppmuntra folk till att skaffa barn så de inte är ensamma när de är gamla...
En olycklig människa skulle kanske heller inte bli lycklig.. man måste ju må bra i sig sjäv för att kunna ge någon annan vad den behöver och vara lycklig över sitt/sina barn.

Men jag som alltid velat ha barn... jag skulle nog tvärtom.. inte vara så glad jag kan bli över att åtstadkomma något annat om jag inte haft mina barn. De är min eld, min drivkraft, o ja min lycka. utan dem hade livet inte haft någon mening...

ja, vet inte riktigt hur jag ska förklara mig på bästa sätt, men hoppas ni förståpr mitt resonemang

Det går ju att disskueteras.
Nu vet jag i och för sig inte vad han gjort exakt mer än att han inte har mördat någon inte är pedofil eller hustrumisshandlare.
Han gjorde en hel del dumt i sin ungdom vilket han och hans fru straffas för senare livet.
Rättvist orättvist jag vet inte?
Det finns många hustrumisshandlare pedofiler mördare narkomaner alkoholister osv som kan skaffa barn biologiskt så jag tycker inte ett förflutet som brottsling helt ska behöva utesluta en från att adoptera utan att det skulle kunna göras en individuell bedömning på vilken person man är idag inte hur man var som 20 åring.
Sen skrev jag att det är inte lika lätt att skaffa barn om man inte har råd och inte bor i sverige så det är långt ifrån alla barnlösa i världen som någonsin får barn.
Han pol potts operasångaren är/var barnlös innan för att dom inte hade råd med ivf och då inte heller adoption som är ännu dyrare, han bor i ett I-land england.
Men nu handlar ju inte disskusionen om barnlösa

Fast finns ju välidgt många som aldrig läntat efter barn, inte tycker barn är meningen med livet fast de har barn och inte ser det som det största som kan hända en människa.
Så det tror jag inte på, folk är olika och många vill ju inte ha barn heller och har aldrig ett sug efter barn! Det e ju ganska vanligt ändå...

Håller med dig till viss del, men jag tror inte barn ger direkt lycka faktiskt och jag tror du kan gå ett helt liv utan att längta efter barn och ändå vara jättelycklig.
Jag tror inte Condi Rice (amerikas utrikesminister) som gjort en spikrak karriär, befinner sig i maktens centrum men saknar barn är precis olycklig.
För hon har hittat något annat med livet, något välidgt stort som få människor kommer uppleva! Samma sak med Oprah Winfrey, Maud Adams eller Dolly Parton...människor som gör något unikt men inte skaffat barn.
Nu är de människorna dock unika på sitt vis och få blir en Dolly Parton, men jag menar att man måste hitta det man själv gillar i livet för att bli lycklig.
Jag tror inte heller att om man skulle byta liv med en annan mamma (en barnlös) skulle uppleva större lycka, för det finns ju många föräldrar som inte ser sina barn som det största i livet utan tycker andra saker är "viktigare".
DEt jag menar är att folk är alltså olika och det man ser oftast är ju många tycker synd om personer som inte har barn.
Men jag vet en person i min närhet som är 58 år gammal, har inga barn och har aldrig velat skaffat barn och han och hans sambo är mycket lyckliga för de gör så mycket annat i livet som man inte kan göra om man har barn.

Har också svårt för det uttalandet, för man kan ha hur fin kvalité som helst i livet och njuta av att vara själv och bara ha sig själv att tänka på...

Men däremot kommer driften som många talat om vid olika tidpunkter...mig sköljde det bara över från en dag till en annan...

Just nu...vill jag ha barn...för att jag vill ha barn Jag vill ha någon mer än mig att ta hand om. Jag har gjort "klart mitt" och är redo att ta hand om en annan individ.