Varför skaffa barn???

Så är det nog också, det kanske kommer olika i livet (om det kommer) för sånt kan man ju inte veta men samtidigt vet vi inget om framtiden.
Dessutom är det ju inte så att om man saknar barn så har man bara sig själv att tänka på, man kanske har en sambo eller är gift och har massor med vänner runtomkring sig.
Själv var jag bara 21 när jag fick min son, men hade aldrig under mina 21 år tänkt hur det skulle vara att ha barn...aldrig längtat efter barn och när jag såg en barnvagn tänkte jag mest "vad jobbigt, stackare".
Men ett liv utan min son idag är otänktbart, för han finns ju och som jag älskar honom!
Men tror inte jag hade haft ett sämre liv om jag inte hade haft honom, då hade jag bara gjort andra saker helt enkelt.
Sedan tycker jag det verkar tråkigt med folk som skaffar barn, köper hus och sedan är nöjd och inte forsätter utvecklas speciellt mycket och ens vänskapskrets är barnens kompisars föräldrar! Det tycker jag verkar ensamt, men det är ju bara hur jag ser det från mitt håll...för vissa är säkert det ett toppenliv.

varför skaffa barn?

För att man älskar barn,kanske?
För att barn är en gåva som inte alla tyvärr får?
Ens liv blir total förändrad den dagen den lilla hamnar på ens mage efter förlossningen.Livet innan det finns inte,man börjar ett helt nytt liv.Spännande och skrämmande...

a halleluja moment skrev 2008-01-06 11:07:19 följande:

Håller inte med om det, livet innan finns och du behöver inte få ett sådant förändrat liv efter du fått barn.
De flesta verkar leva som vanligt liksom! Tycker inte mitt liv blivit så enormt annorlunda enbart för jag fått barn, livet utvecklas hela tiden med eller utan barn liksom.

Precis Jag kan förstå det du skriver om att när man fått barn vill man kanske inte gärna vara utan det och att bara styra livet utifrån barnperspektiv, umgås med barnens kompisars föräldrar och inte se något annat utanför ramarna, det låter väldigt trist faktiskt. Det finns så mycket annat att se och uppleva.

Jag befinner mig lite mitt mellan i debatten men känner ändå ganska bestämt att jag inte kommer göra ALLT för att få barn. För flera passar det alldeles ypperligt att vara själv och utveckla sina intressen, singel eller par..och de sörjer inte utan glädjs åt det de har.

Därmed är det väldigt svårt att se meningen utan barn när man är barnlös, men jag tror bestämt att det går det också, fast sorgen bär man med sig och lär sig leva med. Har man inte haft "driften" någonsin, då sörjer man ju inte alls för hur kan man göra det?

Livet behöver inte förändras så mycket, men det blir så otroligt mycket rikare och mer meningsfullt

fia sthlm skrev 2008-01-06 11:19:23 följande:

Jag tycker också det bliv rikare, men mer meningsfullt är inte mitt liv idag...är ingen mer mening med mitt liv idag bara för att jag har barn liksom.
Tror alla liv är meningsfulla, helt oberoende på om man har barn eller inte!
Sedan tror jag det finns folk som har mycket mer rikare liv än mig dessutom, människor som hittat andra saker som gör dem mer unika än mig.
Men just livet behöver inte bli bättre eller roligare, men man kan ju inte säga hur ens liv hade varit om man inte fått barn utan man kan ju bara spekulera.
Men tror inte barnlösa är olyckliga alls eller behöver bli olyckliga, som sagt en i min närvaro som är 58 har valt bort barn och är välidgt lycklig.

Det finns olika tolkningar av tex "Livet innan det finns inte,man börjar ett helt nytt liv"

Läser man ordagrannt, då tänker jag spontant; "Fanns det inget annat innan barnet?" men antar att jag får se den dagen den sorgen, men jag vill inte helt glömma bort mig själv i rollen som mamma.

men där tycker vi olika.
Livet innan finns inte för mig
Livet har fått sig en ny mening på något sätt.

Och visst fasen utvecklas livet hela tiden,man lever ju i olika stadier varje år varteftersom ungarna växer.

Jag förstår ju inte barnlängtan, för före jag fick min son hade jag inte en sekund av mitt liv tänkt tanken att jag ville ha barn och tyckte mest som sagt när jag såg en barnvagn "vad jobbigt".
Men jag älskar som sagt min son överallt annat, tror han är gjord för att vara just min son och han passar mig enormt bra och jag passar honom! Däremot älskar jag inte honom för han delar mitt dna utan älskar honom för den underbara person han är.

Men viktigt för mig var att behålla en del av mitt liv, alltså att jag aldrig vill bli en person som bara umgås med andra föräldrar och inte upptäcker nya saker.
Det är väldigt viktigt för mig att också kunna vara min egen person, för jag tror att utvecklas man inte så kommer man förr eller senare ångra sig.
Jag kan idag ibland kunna bli lite avundsjuk på vissa människor som inte har barn för i ärlighetens namn kan de göra lite mer...men med det säger jag ju inte att jag inte älskar min son och jag ångrar verkligen inte honom!

a halleluja moment skrev 2008-01-06 11:22:14 följande:

Ja, det är olika!
Jag har som sagt också barn, men jag tycker inte som dig att livet innan inte fanns...mitt liv var väldigt mycket värt före jag fick barn.
Jag tror också det finns människor utan barn som har en större mening i livet än vad jag har som har hittat något helt annat.
Jag tror inte utveckling är de olika stadierna varje år som ungarna växer...utan utveckling är vad du gör med din egna person!