Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Jag kan bara tala för mig själv: SKulle inte vilja adoptera, eftersom jag vill ha mitt eget barn, kött och blod liksom. Jag vill vara gravid och föda barnet. Jag vill verkligen att det skall vara en bit av mig och en bit av min karl!

Har dock vänner som funderar på adoption och tycker att det är toppen!

Jag hör till den lyckliga skara som kan bli gravid på naturlig väg. Men om jag inte hade kunnat det så skulle jag nog tänka mig för noga innan jag adopterade. Jag är rädd att jag inte skulle älska barnet lika mkt som ett biologiskt och jag är rädd då jag hört att många adopterade barn blir deprimerade och tar livet av sig...

Med vild bebis i magen

Jag skulle säga att adoption tar sin tid. Det finns några som det gått supersnabbt för och det är jätteroligt att höra men det är ingen regel. I vissa kommuner är det lång tid och kö till både utbildning och utredning. Sen finns det länder som går fort och om man är kristen eller om vill man ta emot ett lite äldre barn, eller snbarn så kan det gå inom året. Är man så puckad som jag å väljer Kina så får jag skylla mig själv men så lång tid som det kommer att ta är heller ingen regel utan nånstans däremellan.

Men varför väljer man då bort adoption?
Till att leva barnlös (oavsett om man provat IVF eller inte).

För för de flesta står det inte mellan att välja adoption eller IVF, det står mellan att leva barnlös eller att adoptera och då väljer sååååååå många att inte adoptera.

Och jag tillhör den skaran som har lätt att bli gravid utan IVF eller andra behandlingar. Nu provade vi sängvägen först för att det går snabbast. Men annars skulle jag gärna adoptera, om det inte tog så f-bannat lång tid och kostade en massa extra pengar (jämfört med vårt hemmagjorda barn).

Om jag hade haft svårt att bli gravid, skulle jag kanske ha provat några IVF. Men att adoptera har alltid varit en stark möjlighet för mig, och faktiskt även för maken.

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att leva utan barn. För mig är det viktigaste att få barn, sen om det liknar mig eller maken är betydligt mindre viktigt. Och jag tycker inte alls att det är fantastiskt att vara gravid. Tvärtom skulle jag gärna hoppa över den biten.

bebbe made in italy skrev 2008-02-12 18:05:44 följande:

tror det är främst Sundsvallsbor som tar livet av sig i allafall så s någon statistik det för något år sedan men inte kan man tömma staden för det

Bebbe made in italy:
Det är  säkert massa som tror att vi adopterade har självmordsbenägna tankar ungefär dygnet runt. MEN i alla fall enligt mej beror det mkt på hur adoptivföräldrarna är i sitt sätt.
Jag kan bara se till mej själv och mina föräldrar..de har svarat på alla frågor som jag haft om mitt ursprung. Nu har alla inte den möjligheten men vi har varit tbx flera gånger i landet och jag har växt upp i ett kärleksfullt hem.
Adopterar man ett barn så får man räkna med att frågorna kommer upp om deras bakgrund och det gäller att kunna svara så bra man kan..mer kan man inte göra.
Det ska alltid vara så hysteriskt allt när det kommer till adoptivbarn,
Vi tar livet av oss, vi har svårt att lära oss det svenska språket och blabla
Så är det inte..även om det finns adoptivbarn som tar livet av sig så finns det likväl "hemmagjorda" barn som tar livet av sig med.
Så att inte våga adoptera för en sån sak är synd!

IVF kostar för 2 försök 29 000...sen kan man få flera embryon till frysen. Utöver dom två försöken kostar varje återinfört fryst embryo ca 10 000...

Men till saken..att adoptera är en helt annan sak än att vilja ha egna barn. Att adoptera borde inte vara självklart bara för dom som inte kan få barn, utan om man brinner för att hjälpa barn i världen så gäller ju det även dom som kan få barn på egen han.

Att adoptera tar LÅNG tid, och är i mitt tycke ett större ansvar, då man måste ta ställning till många olika saker.
Adopterar man ett barn från ett annat land där man ser annorlunda ut, så får man inse att barnet kanske upplever sig annorlunda som större, och kanske vill söka sina rötter och en tillhörighet där man kännser sig mer hemma (innan man inser att man kanske redan var hemma hos adoptivföräldrarna). Är barnet äldre så flyttar man det från en kultur den är van vid, till ett helt nytt land, med massor av kulturchockar, och nytt språk. Tar man ett spädbarn, hur har mamman levt när hon bar på barnet? Man måste liksom inse att barnet haft ett liv innan mig! Då tycker jag, att jag som adoptivförälder har ett ansvar gentemot barnet att dokumentera så mycket jag bara kan, för att kunna svara på dom frågor som eventuellt kan komma längre fram.

Med ett eget barn så slipper man alla dom eventuella problem som kan uppstå. men visst det behöver ju inte bli så, men det finns ju en risk.

Känner flera adopterade med olika utgång.
ex.
En kände sig alltid särbehandlad och trodde det berodde på att hon var adopterad, medans jag aldirg förstod vad hon menade, för jag tyckte jag hade samma problem hemma med mina föräldrar.
Två som sökt sina rötter, men trivs perfekt hos sina adoptivföräldrar.

Jag som har en sjukdom får heller inte adoptera, och är du över 40 så får du inte adoptera bebisar, inte får du adoptera om du är arbetslös.

Själv skulle jag gärna adoptera, vilket jag sagt redan innan jag visste att jag skulle få svårt med egna. Det handlade om mitt egna ställningstagande till världen. Min sambo har alltid sagt blankt nej, och jag förstår honom också, för den möjligheten har aldrig intresserat honom.

Så är det hos oss =)