Katastrof=(

Vet hur jobbigt du har det TS.
Kan berätta hur de går för oss (jag skrev tidigare i tråden)

Jag och sambon kan knappt prata alls, eller rättare sagt han har väldigt svårt att prata om vad han tycker och tänker. Frågar man något är det bara -Jag är inte redo för att bli pappa än.

Han fick ringa och boka tid för abort för jag vägra eftersom jag inte vill. När vi kom på första mötet fick jag göra VUL och prata lite om hur jag kände. Jag bröt såklart ihop och min sambo sa nästan ingenting tyvärr
Han gjorde mig så fruktansvärt besviken därinne. Kändes inte som jag hade något stöd alls.
Sen iaf sa våran läkare att jag var tvungen att prata med en kurator först eftersom jag ej vill göra abort.

Idag var vi där (Sambon följde faktiskt - kan knappt tro det själv)
Hon frågade en massa om hur vi kände, vad vi hade tänkt osv. Han sa inte så mycket idag heller, men något mer än vad han brukar göra. Jag berättade där också att jag absolut inte vill utan känner mig illa tvungen pga att han inte är "redo".
Då sa hon att OM man går igenom en abort ska man tänka en gång extra för att sedan inte lägga hela skulden på killen för att ett förhållande ska kunna fungera efter, då det är vårat beslut att svälja tabletten/skrapas.
MEN hon sa också att sambon kan inte välja i det här läget utan beslutet är helt upp till mig. Han kan bli far mot sin vilja, men kan även börja älska det som finns i mig när han väl förstår. Det kan ingen säga nu.
Sen om jag ska behålla får jag också räkna med att KANSKE bli själv med den lille (+ då min son jag har nu) så det ska man också ha i tankebanorna när man funderar och bollar alla tankar.

Själv har jag tid för att börja aborten på torsdag, men så långt vågar jag inte tänka då mitt beslut inte är taget. Mitt hjärta skriker nej, men huvudet något annat som tyvärr har öron och kan lyssna på sambon

Lycka till i ditt "val" nu!!

anonym (vet):Hoppas verkligen du väljer att lyssna till ditt hjärta på innan torsdag.
När du väl har tagit bort ert barn så finns de ju ingen återvända,men behåller ni barnet så finns ju chansen att pappan kommer att älska ert barn.
De finns så många trådar o inlägg där papporna inte velat ha barnet men när barnet väl e fött så e de annat ljud i källan.
Man kan aldrig ångra ett barn.

Ska ni inte prata med kuratorn igen innan torsdag?

Till anonym ovan:

Jo jag vet det var väl lite så med min sons far när jag väntade honom, men såhär bra (om man räknar bort nu) har jag inte mått som jag gör här dit vi flyttat och killen är ju (i vanliga fall) helt underbar.

Mitt beslut är inte taget, men jag vet att det måste göras ikväll. Det lutar åt att behålla, men är inte säker till 100%.

Nej kuratorn tyckte inte vi kom längre där utan vi var tvungna att sätta oss i lugn o ro och prata här hemma.
Men de går ej nu för vi jobbar motsatt skift denna veckan och ingen av oss kan ta ledigt då vi börjat nya jobb. Låter konstigt, men det är lite invecklat.

Jag gjorde en abort när jag var 18 i vecka 16. Barnet var planerat, önskat och älskat och jag viste att jag skulle vara själv med det. Abort blev det för att barnet var skadat och jag viste, att även om det överlevde graviditeten, skulle jag ha svårt att ta hand om ett barn med speciella behov när jag var så ung och själv. Jag har inte ångrat det beslutet.

Idag är jag 36. Det ligger ett halvt liv bort. Men det har inte gått ett enda år då jag inte tänker på hen i början av oktober, när det skulle ha fötts. Jag tror att om inte beslutet hade varit så fullständigt mitt hade jag hatat vad jag gjort, kanske hade jag inte klarat att leva med det. Det har dessutom visat sig att för mig har det inte varit helt lätt att bli med barn senare heller.

Jag är helt övertygad om att allt vad ett barn behöver kan man ge det som en människa. Fler vuxna kan så klart göra gåvorna rikare och fler men det viktigaste det behöver man bara en person för.

Som kuratorn hade sagt till någon ovan, om du blir "tvingad" att göra något sådant kommer du till slut att hata både dig själv och människan du ger skulden för detta. Då är er relation ändå slut. Vad har det då varit till för nytta? Man måste vara beredd på att det kan bli barn när man har sex. Så är det. Vi har en lag i Sverige som säger att det är upp till kvinnan 100%, just på grund av situationer som dessa.

Lycka till både TS och Anonym som vet!

Anonym (vet): Hur har det gått?
Våra situationer är ju ganska lika, så vill gärna veta hur det gått=)

Just nu känner jag mig väldigt svullen och fet. kan bara äta det jag känner mig sugen på = helt fel mat = jag sväller. Till och med magen spänner nu i mina jobbarbyxor...
Är i vecka 8 nu, går in i vecka 9 efter helgen.

har inte ens ringt BM än=S känner bara att jag inte vill ta upp ämnet och prata om saken med min sambo mer förräna det är försent. Men han har slutat tjata om abort nu, men det är väl kanske för han tror jag ska göra en?
Måste ringa BM snart! Det är ju för sent för medicinsk abort nu men kirurgisk går ju...men jag skulle aldrig förlåta mig själv!
vet bara inte om jag orkar med reaktionen på sambon...men men, det kommer väl=S

Hej TS....

Har suttit och läst igenom tråden, och jag känner igen mig. Jag blev oplanerat gravid när jag var 21 o pappan 20... Jag ville behålla barnet men han sa tvärt NEJ, jag tar livet av mig.... Jag behöll barnet o vad jag vet så lever pappan ännu... Men när jag tog beslutet att behålla så tog jag även beslutet att leva själv med mitt barn. Det var en tuff tid men såååå värt det. Har en underbar son på 7 år som jag inte ångrar hur jobbigt det än har varit. Men vilket beslut att ta, fruktansvärt jobbig tid, jag gjorde som du, sa inte så mycket om det utan lät tiden rinna iväg. Pappan till min son har aldrig träffat honom men jag lever med en underbar man idag som har tagit min son till sig.

Mitt råd till dig är att lyssna till din kropp o själ... Det kommer bli bra hur du än gör bara beslutet är taget av dig... Många kramar//J

HEj TS...

Jag förstår dig precis hur du känner.. Det här valet är inte lätt. Ibland önskar man nästan att de kunde komma ett tacken från ovan eller en liten hint om hur de ska bli framöver så man "lättare" kunde välja.. Men det är ju bara ett önsketänkande.

Jag skulle ju varit inne i torsdags, men fick panik så jag for aldrig in. Pratade med sambon så himla många gånger i telefonen och båda bara grät.
Jag förklarade att jag inte kunde fara in och leva med att jag tagit den där tabletten som jag vet skadar fostret och att det då inte fanns någon återvändo..
Han blev så himla ledsen, en stund blev han arg.
Jag frågade om han ville att jag och sonen nu skulle flytta, och frågade även om han ville att jag skulle va borta när han kom hem från jobbet så han fick vara lite själv, men han böna och bad att jag iaf skulle vänta med att åka någonstans då han kommit hem från jobbet så vi fick prata lite..

Mycket känslor va det när han kom hem. vi grät o grät o grät. Han sa att han verkligen inte är redo för de här och att han vill så gärna att vi väntar eftersom vi ej varit ihop så länge.
Jag förklarade min historia om att jag inte kunde döda den, för ja känner att det är i mig den växer (hormonerna spökar o de känns ju väl att man är gravid) och att jag ändå längtar efter barn.

Då förklarade han att han ibland tänkt att jag bara var tillsammans med honom för att få ett barn till eftersom jag sagt de redan från början. Då fick jag förklara för honom att så är inte fallet, utan att jag vill så gärna leva med honom MEN jag skäms inte för att jag drömt om ett syskon länge till min son.

De slutade iaf med att han började pussa på mig o grät floder.. De ena ledde till de andra o vi hade sex. Gud vad jag saknat honom nära mig då vi knappt tagit i varann sen dagen vi fick reda på de..

På kvänne for jag iväg 6mil till mina föräldrar för att bolla lite tankar med min mor och han var iväg med en kompis för att tänka på annat, men även prata med honom..
Imorse ringde han driekt när han vakna och fråga hur det va och undrar när jag kommer hem..
Dock vet jag inte när ja ska åka då det är storm här just nu.

Vet fortfarande inte om jag gör en abort, men som de känns nu så behåller jag.

Har varit livrädd för att inte ha råd med två barn själv då jag har lån på över 150.000 pga bilar och dumheter.
Men både mina föräldrar och min syster och hennes familj ställer upp om det skulle gå åt helvete och plats har dom så vi blir inte utan tak över huvudet och är lika älskade hur mitt beslut ändå kommer att gå...

Såhär ser det ut för mig just nu TS. Hoppas att ni får en fin påsk trots allt som händer och sker.

kram på dig

Det är viktigare att välja en bra pappa till sina barn -än en bra man, för en man kan du byta ut...

Alla säger att de e tjejen som bestämmer & visst så är de väl. Men JAG skulle ALDRIG sätta ett liv till världen där ja vet att pappan inte är med på de. & din kille verkar väldans omogen. Men det är din kropp ditt liv..