Katastrof=(

hur går det för er TS tänker mycket på er.

Att bli enamstående mamma är inte slutet på erat liv, det kan likaväl vara början. Idag frågar jag mig vad jag levde för liv innan min dotter.

Du är inte helt ensam, du har vänner, dina föräldrar och den där tjejen som du idag inte känner, ni lär känna varandra på öppna förskolan. Hon kommer bli din exstended family och dela din glädje och sorg.

Gör inget som DU inte vill för det är du som kommer leva med ditt val.

Jag måste hålla med inlägg 222. Det behöver inte vara slutet på erat liv bara för att man blir ensam mor. Jag blev det. Men träffade en ny man när min son var 5 år. Idag bör vi ihop och ja, det kunde inte vara bättre. Men jag tyckte livet var bra som ensam också. Tufft i början, det var det men det går över...

Jo vi var ju till kuratorn i måndags, men det blev nästan katastrof av det=( han grät och betedde sig illa. Sa mest att det känns som ett helvete, han hade självmordstankar om detta och en massa skit. Helt tokigt omogen jämfört med hur han är annars. Jag grät givetvis också.
Sen när vi åkte hem grät jag en massa och då var han sådär gullig igen, som han faktiskt är.

Jag har 3 veckor på mig innan det är försent för en skrapning, annars blir det en liten förlossning och det rekommenderade dom mig inte om jag så gärna ville ha barnet...

Har ingen som helst aning om vad jag ska göra=(
Har jag barnet kvar har han valet att vara med oss eller lämna oss. Tar jag bort barnet måste vi ju ändå göra slut för jag pallar inte leva med någon som inte vill ha barn nu när jag så gärna vill ha.
Ska prata med honom senare om konsekvenser och så...

Problemet är ju att gråter jag så svullnar mina ögon upp till max och jag får skitont i huvudet även dagen efter = vill inte jobba. Mn imorn och fredag är jag ledig så ikväll kanske jag kan grina lite=(

Vi måste prata, men det går inte=( det blir bara gråt hos båda då=(
Men men det är väl så det måste vara.

Önskar jag hade någon nära tjejkompis som kunde stötta mig och hjälpa mig....men nån sån finns inte i min närhet=(

Vi får se vad som händer....

Hans hot om att ta livet av sig är inget jag tycker att du ska ta på dig. Dessutom är risken troligen ganska liten om han är så självupptagen som du berättar.

Om du ändå tror att det kommer att ta slut ser jag faktiskt ingen anledning att göra något för att "rädda förhållandet". Jag har inget emot att människor som hamnat i kniviga situationer gör abort om de känner att det är rätt men tanken på att någon ska utsättas för tryck att göra något som ändå är så filosofiskt tungt utan att själv vilja gör mig lite illamående.

Läste i senaste nr av föräldrar&barn gravid om "unga föräldrar". Tänkte givetvis på er. Kolla www.ungaforaldrar.nu
Finns man i Stockholmsregionen finns också xists verksamhet. Kolla www.xist.nu

De erbjuder båda nätverk för personer som är unga och kanske ensamma/först i bekanskapskretsen/möts av oförstående.

Tänker på er

tänk efter på va du vill, ingen ska tvinga dig att göra något som är fel för dej.
men är du beredd att vara ensamstående?
å att han säger att han inte tänker erkänna sig som pappa så e de bara göra faderskapstest så kan ju han sitta där och verka dum sen.

tycker du ska behålla barnet!

Säg till honom att om du gör abort så vill du göra slut så då kommer han helt säkert att förlora dej, så att han verkligen inser det. Dvs allt kan inte bli som förr även om du gör abort. Troligtvis kommer det bli mycket mer som 'förr' ifall ni behåller barnet.

Säg även till honom att även om du får det här barnet så kommer -du- vara samma person som innan. Min sambo var också rädd när jag blev gravid och ville göra abort och en av sakerna han var mest rädd för var att jag skulle förändras, både psykiskt och fysiskt. Så blev dock inte fallet och när han insåg det så blev han mycket lugnare :) Jag försäkrade också honom om att vi fortfarande kan göra allt det som vi gör nu (vi hade ungefär samma intressen som er) och så blev det också :) Vårt liv har inte förändrats särskilt mycket efter att vi fick barnet så det visade sig stämma. Men det tog ganska länge innan han tyckte att det kändes okej och han fick även en kort förlossningsdepression efter barnet hade fötts, men nu är allting bra igen :) Önskar att han varit positiv från början, för då hade graviditeten känts mycket roligare, men men...

Jo vad jag menar med att det ändå kommer ta slut om jag gör abort är ju för att så barnsugen som jag är nu och han inte är. Hur ska då det förhållandet fungera? Jag kommer ju bli knäpp, deprimerad, medans han ska plugga?! Nej! Funkar inte....

Vi har verkligen skitsvårt att prata, mest för det bara blir en massa gråt då. Och han säger bara han är för ung för att bli pappa, nån annan anledning har han inte...inte vad han sagt iaf.

Jag bor i Dalarna. Skulle verkligen behöva någon kompis att kunna prata med....har ju baa jobbarkompisarna men dom är ju så mycket äldre än mig och dom får inte veta nått än....

Är i vecka 10 nu, magen börjar bli hård. Dock ingen som sagt nått än...

Gör INTE abort bara för att foga dig efter honom. Det blir du som får gå igenom ett helt liv och bära på en tung sorg. För att han ska bli nöjd? Du lever bara en gång. Varför behöva gå igenom ditt enda liv med den sorgen inom dig?
Han är så barnslig och omogen att jag blir arg.

Min bror är 19 år gammal och ska bli pappa i oktober. Han är så rädd så han skakar, ja, men ALDRIG att han skulle tvinga sin flickvän att göra abort. Han sa till mig "vet du syrran, nu ska jag och min tjej kämpa tillsammans och vi ska klara det. Jag tar mitt ansvar och det är inget jag ens ska ha en eloge för, för det är en ren självklarhet". Så agerar en kille med vett i huvet.

Tänk noga innan du gör abort, inget barn i världen är värt att kastas på soptippen för en sketen omogen självisk killes skull.
Jag önskar dig lycka till och håller tummarna stenhårt att du ska bestämma dig för att behålla barnet.