Katastrof=(

tycker inte alls han är omogen!! det är inget fel i att vilja festa.. jag gick ut fastän jag var gravid (utan att dricka såklart, det gör jag ändå aldrig även om jag inte är gravid)

kanske din sambo vill se att man kan leva "som vanligt" fast man är gravid, dvs gå ut och ha det trevligt, man kan ha trevligt ute, utan att dricka alkhol och de flesta barer (borde) ju kunna servera alkholfria drinkar.

Du kan ju tyvärr  inte få din sambo att han ska vilja ha barnet. Kanske behöver han ha den tiden på sig, kanske kommer han att smälta då han ser ert barn som DU valt att behålla utan att han velat..
Kanske kommer han aldrig acceptera men lära sig o leva med att han har fått ett barn han aldrig ville ha och kanske tom ta avstånd

jag vet inte säkert, ingen som vet ngt.

De borde kanske vara på plats att ringa något att diskutera med, även om du är säker på att behålla barnet, att få lite info din kille få prata med någon..
Vad säger era föräldrar om detta?!

Sen att du är ledsen kan säga att dina grav hormon gör de inte lättare, och vad ja avläser så har han inte "nu" sagt abort utan du drar slutsatser av det du har hört.

Är du beredd på att bli ensam under graviditeten?! ensam mamma till ett litet barn?! har du tänkt i ensamhets barnorna?!

Hoppas ni kan komma iväg och få prata lite (om de skulle lösa lite)
och att DU bestämmer dig, för det är din kropp, (tyvärr tur i oturen) inte mannen någon talan i detta fallet.
 Lycka till

För det första, du vill ju verkligen behålla barnet, det hör man ju. Då skall du inte ens tänka på abort.

Jag var i precis samma situation som dig, blev gravid 21år gammal, hade precis fått fast jobb o skulle börja på det 2veckor efter jag tagit mitt graviditets test. Min sambo var lika gammal o hade börjat på sitt jobb bara 3månader innan.
Han ville absolut inte ha barn, under inga föruttsättningar alls. Han tyckte abort var det enda valet. Jag tyckte hela tiden det kändes fel, men bokade ändock tid för abort.
Gick på kurator samtalet tillsammans, han sa att vi var SÅ unga o att det var abort som gällde. Kuratorn var hopplös, sa bara jaha o godkännde oss för abort.
Fick senare göra en VUL, för att se hur långt gånget jag var, bara 7 veckor. Fick en tid för abort en vecka efter.
Jag ringde 1h innan jag skulle dit o sa att jag skiter i det, jag ska behålla barnet.
Ringde sen till min sambo o sa samma sak, o sa att var han inte intresserad så behövde han inte engagera sig utan jag kunde klara det själv.
Min sambo sa som att han skulle stanna sålänge, men att allt var mitt problem o att jag absolut inte skulle förvänta mig att få någon hjälp av honom inte.
Det var absolut skitjobbigt de första månaderna. Mycket upprörda känslor från min sida.
Men ju längre tiden gick, desto bättre blev det.
Nu är vi gift o fått ytterligare 1 barn, hus o hela "svensson" paketet.
Nu såhär 7 år efter, vet jag att hans respons handlade om omogenhet, men jag visste nog ändå inerst inne att vi skulle fixa det o att det skulle bli bra.

Tänker på er TS och Anonym som vet.

Vi väntar barn och ska få i oktober och jag tror att ni borde vara ungefär lika långt i era graviditeter. Ni får gärna kontakta mig om ni vill snacka. Det finns också en lista under medlemsgrupper (BF oktber) med en massa andra nojjiga brudar där man kan få lite stöd och svar på frågor om man vill...

Uppdaterar lite igen.

Idag har jag varit hos kurator och pratat och varit till läkare och gjort gynundersökning och tittat på ultraljudet.

Ultraljudet var nog en av dom finaste grejerna jag gjort, såg hjärtat slå, benen sprattla, hela "den" röra på sig. Så fin! Först trodde hon det var 2, men det var bara en. Enligt ultraljudet var jag i vecka 9, annars i vecka 10 enligt datumen.

Tog med mig en bild hem till sambon och han tittade på bilden och såg lite förskräckt ut, nästan lite känslosam. Gav mig bilden och frågade när jag ska göra abort=( jag tog ingen tid, men vi ska till kuratorn på måndag igen och då ska han va med. Vill att någon äldre ska få prata lite med honom också och inte bara att han ska gå och grubbla på allt för sig själv.

Sen blev han iaf jättenervös och grät en hel del igen... Han kände sig orolig eftersom han trodde jag kommer behålla barnet. Då sa jag om jag gör det då? Då började han störtböla=(
Jag sa att han behövde inte ha nått med oss att göra/inte ha nått med oss att göra men betala underhåll/fortsätta med oss då. Klart han skulle fortsätta med oss då, han skulle inte vilja lämna oss. Men han vill ha mig för sig själv ett tag till, han säger bara det är för tidigt=(

Barnmorskan jag ringde första gången sa också att barn ska man skaffa när man är ung och orkar med! Och vi verkade ha så bra ställt ändå så för oss skulle det inte bli några problem. Bara sambon ändrade sig....om han nu gör det...

Det visar sig vad som händer och sker. Vi ska ju dit och prata igen på måndag får se vad han säger efter det...

Hur går det för dig (som vet) nu? tänker på er!

Kära du! Ingen kan bestämma för dig.. Lyssna till ditt hjärta!

Va skönt att ni kommit en bit på väg iaf TS.

Hm, ja hur går det här. Dagarna går, men sambon och jag pratar inte ett dugg om det helt ärligt. Han är knappt hemma längre då han jobbar över en massa och gör andra saker tyvärr
Häromdagen frågade jag rätt ut om han ville att vi skulle flytta eftersom han inte verkar vilja vara med oss längre (mig och sonen) Men han vill inte att vi flyttar.

Jag har sagt att de känns som att jag kommer behålla den lille, men då säger han i princip inget förutom typ hmm, sen måste han ner i källaren eller dyligt. *suck*

NU har han iaf börjat krama mig lite. Och säga puss och hej då vilket är ett ENORMT framsteg mot förut då han bara mumla hej då och gick genom dörren eller la på luren om vi pratade i tele.

Nu frågar han hur jag mår och sådär då jag har vart helt igen svullen i halsen (som visade sig vara halsfluss när jag var inne på VC igår) och eftersom jag inte fått behålla nån mat eller vätska alls. Sen när ja säger att jag mår illa och ont i halsen säger han mest ok. Helst vill ju ja att han ska komma och hålla om mig då, men de får ta lite tid. Förstår att det inte är lätt för honom heller.

Blev iaf glad igår när jag var på VC att jag fick receptbelagda tabletter för mitt illamående då jag höll på och bli knäpp. Behöll ingen mat från lördagen tills igår em.

Jag har inte ringrt och bokat tid för inskrivning än även om jag vet att jag borde, men ja känner att jag vill ändå vänta tills sambon fått det att sjunka lite till. Det är ju mitt andra barn så jag vet ju lite hur de mesta går till...

Tusensköna: Tack för tankarna! Det värmer...
Jag har BF 1nov enligt VUL, men kommer att få planerat snitt då min förra förlossning var hemsk. Jag sprack så mycket att de på sjukhuset tyckte att det var bättre med snitt nästa barn för att det inte skulle bli likadant igen. Så det kommer ju bli att jag får i okt, men har inte riktigt kommit på vilket tråd jag ska gå med i än (dröjer nog lite till innan jag vågar gå ut med mitt nick dock)

Hoppas det går bra för er på måndag hos kuratorn TS! Och att killen kan få lite stöttning och få ur sig lite vad som trycker i honom!!

Ha de gott allihopa nu!