min 17-åring är gravid!

Ja jag känner ju inte din dotter kan bara tala genom egen erfarenhet. Jag var och är annorlunda än dem i min ålder. jag e lite speciell lillgammal. Men visst det är oerhört kämpig med barn i min ålder för alla ens vänner skiter i en. Kul att vara där när bebisen är lite och söt men sen är det trist. Jag och min sambo har fått hitta nya vänner för vi lämnade dem andra.

Visst är hon omogen så är det ingen ide för henne att skaffa barn. Kanske tycker det är konstigt jag valde att skaffa barn tidigt. men det var ju vårt val och tråkigt nog har jag aldrig fått lov att vara barn. Inte pga mina föräldrar utan pga vissa händelser. Men när jag se tillbaka skulle jag aldrig göra något annorlunda och ångrar inget.

Stå vid hennes sida oavsett vad hon väljer. Stötta henne i allt hon gör. Även hon kan mogna när hon blir mamma och bli en jättebra mamma!

En dag KOMMER hon att mogna. Oavsett om det blir om 9 månader eller om ett par år. Hon kommer som mamma och som tonåring att gå på misstag..som hon lär sig av. Det är så man utvecklas. Bara visa henne att du alltid finns där för henne ifall att det inte skulle gå så bra.

Men var noga med att inte skämma bort henne bara! Så att hon inte tror att "mamma kommer ge mig pengar så for jag inte har några så nu tänker jag slösa så mycke pengar jag bara kan".

Ge henne bara liknande saker när det verkligen är tufft.

Du kan itne göra nånting, jag var själv 17 när jag blev gravid, och mina föräldrar försökte tvinga mig till abort osv.

STÄLL UPP istället och acceptera att hon ska ha barn.

När min mamma ahde insett att jag skulle behålla barnet ställde hon upp å allt har gått super.

lyssna å stötta era barn till 110%...då kommer allt att gå bra!

tonåring är inte så lätt att vara nu för tiden! alla krav som ställs på en...osv...å även föräldrarna har det inte så lätt

Ställ upp för dem och lyssna o finns till.
Ingen idé att börja bråka om saken, hon är gravid och vill behålla barnet. De klarar sej, det gjorde jag!
Hade precis fyllt 18 när jag födde min dotter.

TACK abnocto!! Det märks att du har tonårsbarn....lite skillnad med diorlover...märks att hon är ung!
Vi vet båda hur det är....oj oj oj min dotter är precis likadan, går helst sina egna vägar, skiter fullständigt vad föräldrarna säger, dom är ju dumma i hela huvvet. Våran dotter har haft djävulen i sig. Skrikit o gapat och kallat oss saker som jag inte vill skriva här och ändå har vi ställt upp till 110% för henne. hennes kompisar och pojkvänner har inte kunnat fatta hur hon kan vara så elak mot sina föräldrar så snälla som dom är, hur kan du säga sådär till dina föräldrar säger dom till henne. Jag har gråtit och det har tärt på hela familjen så när hon ville flytta några mil bort med pojkvännen så hissade vi nästan flaggan......men oj vad jag saknar henne men så snäll hon är nu, får sköta sig själv o så, ringer mig ibland om något recept. Vi tänkte att hon kanske mognar när hon får rå sig själv och vi stöttade henne till det! Men sen när hon sms:ar mig om att hon är gravid.....jag menar...hur mycket ska man stötta? Hur mycket ska man tåla? Finns det ingen ände? Tar det aldrig slut???

Men nu när det har börjat gå bra igen och nu när hon tar sitt ansvar...är det inte lättast att försöka skjuta undan tankarna om det som varit och se det nya? Hon kanske är tillräckligt ansvarig att ta hand om ett barn?

Kom bara ihåg, det är INGET FEL med att vara en ung mamma.

Har inga tonårsbarn, men har ju varit tonåring ;) och gjorde även en abort när jag var 16.
När jag berättade för mina föräldrar var deras omedelbara reaktion att jag skulle göra abort, min reaktion på det var, jag SKA behålla barnet, minsann!! Men så en dag tvärvände mamma, stöttade mig, gick igenom hur vi skulle lösa det med skola, boende etc. DÅ fick jag panik, jag vill INTE bli mamma, jag ville vara barn/tonåring och ett besök på abortkliniken bokades.
Idag har mamma berättat att hon körde lite omvänd psykologi eftersom desto mer hon förespråkade abort, desto mer bestämd blev jag att skulle behålla barnet. Och jag måste säga att jag är idag VÄLDIGT tacksam för att det blev som det blev, att jag fick uppleva mina tonårsår och fick vara lite wild and crazy utan något stort ansvar för ett barn.

Lycka till!

Min mamma flyttade hemifrån (och ihop med min far) vid 16, hon kunde inte ens laga mat då , men hon hade jobb och var ihop med min pappa sedan 2 år tillbaka. När hon var 17 blev hon gravid med mig och jag föddes på hennes 18-årsdag.
Visst kanske det inte är det bästa att skaffa barn så ung, hon hade ju kanske haft mer erfarenheter att lära mig om hon levt sitt liv ett tag innan, men det är i alla fall inga allvarliga fel på mig och min bror som föddes 3 år senare. Och hon och min pappa lever fortfarande ihop..