Mor och bror är ute och går i skogen när de möter en man med en gigantisk vädurskanin i famnen, förmodligen nyss återhämtad från en olovlig vildmarkssemester. Bror, då i fyra-fem-årsåldern, har bara sett de där små gulliga inomhuslurven förut, och stirrar förundrad på det jättelika djuret.
? OJ! utbrister han när mannen försvunnit mellan stammarna- ? Det måste ha varit en kaninpappa!
? Ja, eller en kaninmamma, säger mor, eftersom denna möjlighet ju också finns och inte bör bortses från.
Bror begrundar detta, och inser ytterligare en möjlighet:
? Eller ett kaninbarn som har växt och blivit stort!
Här ser sig mor nödgad att bidra med sin kunskap och erfarenhet för att upplysa sitt barn. Hon förklarar mycket pedagogiskt att hon har också varit barn en gång, fast hon är mamma nu, och då var det mormor som var mamma, och morfar var pappa. Och morbror Lennart, han var också barn, fast han är pappa nu.
Bror lyssnar och nickar och de går ytterligare ett stycke genom skogen medan bror processar den nya informationen på sitt alldeles egna sätt. Sen rycker han sin mor i ärmen och tittar upp på henne med en djupt konfunderad min i sitt lilla barnansikte och frågar:
? Var ni kaniner då?
/Klara