pappa söker?

Ja, distans är  perfekt, men ibland vill man kunna träffas NU och då är det svårt.

Ja visst är det det hehe. Men f.ö är det perfekt, då jag har ett väldigt stort behov av att vara för mig själv (ja, med sonen såklart!) ibland.
Men...bara man träffar den rätte så löser sig väl allt sån't där, hoppas jag iaf!

På sätt och vis är man ju mer kräsen, men på andra sätt betydligt mindre kräsen tycker jag.

Skillnaden är väl att det man är kräsen med nuförtiden känns lite viktigare. T ex skulle jag aldrig orka engagera mig i nån som jag inte tycker är en bra människa nu, medan jag är betydligt mer "okräsen" med hur någon ser ut.

Kanske var det dom menade med att mogna när man var yngre, haha.

EXAKT så är det.

Jo det är så jag menar med

har du inte fått napp ännu  fanns väl en sån här tråd till för ett tag sen o tyckte jag kände igen dig.. lycka till i jakten.. hehe

ja men den tråden tog dom bort :)  puffar

Hej

Jag tror att det är mycket svårare för särskilt pappor att bilda nya förhållanden/familjer nu för tiden. Jag tänker då på att förr så lämnade papporna oftast helt sin gamla familj och bildade en ny. Idag (som tur är) så har man ofta barnen halvtid eller helger och då blir det ju svårare åt båda håll att få livspusslet att gå ihop.
Båda nya parter vill ju tex inte att ens egna barn skall behöva flytta från orten, kompisar, fritidsklubbar etc...När min pappa bildade ny familj på 1950-talet så gick han helt enkelt bara från sin gamla familj. Växelboende, delad vårdnad etc var ju liksom "inte uppfunnet" då. Men jag tror absolut inte att det var bättre då. Däremot så var det nog lättare praktiskt att bilda nya familjer/förhållanden för männen speciellt. Mammorna hade barnen i vilket fall, oftast.
Dom slapp i motsats till idag hela problematiken runt dina/mina barn.

Jag själv skulle gärna ha ett nytt förhållande, men jag tror att det skulle vara på samma villkor som många andra singelföräldrar resonerar. Att barnen inte skall behöva flytta till annan ort, skall tycka om den nye OCH hans barn, inte behöva ha nya styvsyskon som man inte gillar, inte behöva flytta till ny bostad så att man mister kompisar etc Då förstår man varför det inte är så lätt att bilda nya förhållanden....
Det är nog mycket lättare om man har mindre barn, men barn i tonåren, dom varken accepterar att flytta eller tvingas umgås med styvsyskon dom inte tycker om...

hm... jag har blivit sjukt kräsen på alla punkter. Det har ju tillkommit ytterliggare kriterier iom att jag är mamma ex. personen måste tycka om barn och gilla att leva med barn osv. De gamla krierierna de gäller fortfarande: Måste se bra ut och attrahera mig. Måste vara intelligent. Varm. Ha ett ordentligt jobb. Humor.
Alltså det är skitsvårt och för det mesta så känner jag mig rätt avtänd på hela grejen. Det ska till så mycket känns det som för att det ska funka. Och jag står inte ut med att träffa ngn under tiden jag väntar på den rätte, hellre ensam då.
Kanske borde jag sänka kraven. men det är svårt.

Exakt så känner jag med. Plus att det har tillkommit krav sen man blev mamma.

Sen har jag så mkt omkring mig ändå; dels sonen som är mitt allt, o sen mitt jobb - o så vänner, fritidsintressen osv på den lilla tid som kanske finns kvar!
Så jag blir så lätt irriterad när man dejtar nå'n, o så har dejten noll förståelse för att jag inte har tid o ork att ses så ofta som han kanske vill.
Hoppas det ändrar sig när/om man träffar "den rätte" - eller så kommer man helt enkelt att fortsätta vara själv en längre tid framöver.
O det gör mig visserligen inte så mkt, för jag trivs väldigt bra med mitt liv - men självklart söker man kärlek som de flesta andra.