Att ha en narcissist som förälder

Förstår han att han är sjuk?

Har du försökt tagit upp vad du tror hans beteende bottnar i, att han troligen är sjuk och behöver hjälp? Vet han om att du läst den boken och att du ser likheter mellan den och honom?

Man är rädd för hur de reagerar när de blir riktigt förbannade, kanske därför alla tassar som katten kring het gröt runt dem. Även jag gör ju det med min mamma. Fast nu har jag kunnat börja säga stopp, sluta nu annars går jag.

Anonym (Ännu en) skrev 2008-09-03 13:05:42 följande:

jag som var anonym inlägg 19 men skriver till sambon nu så man förstår vem som är vem om fler skriver.

nej han hade fått den diagnosen på rättspsyk innan jag lärde känna honom så att läsa boken var ett beslut jag gjorde för att lära mig mer om vad det egentligen var. han har å andra sidan fått andra "diagnoser" han var inte fullt ut men hade psykopatdrag enligt dom, vilket jag iof kan se men det är nog mest narcissisten i honom som gör honom som han är. han har ett hett temprament och har tidigare varit väldigt våldsam av sig men lärt sig tackla det mera.

han har ju också gått hos psykologer många ggr. käkar mediciner för att hålla humöret under kontroll osv. men tycker inte dom verkar rikta in si gpå rätt saker. han går ju inte dit och säger "hej jag är narcissist, kan ni hjälpa mig" utan det fokuseras mycket på att kontrollera sitt humör vilket ju också gått hyffsat bra men det är ju så mycket mer.

jag är inte så mycket rädd för honom, att han blir arg eller kastar ur sig långa ramsor med elakheter är inget jag höjer på ögonbrynen åt längre. det som bitit sig fast är dock hoten om saker han ska göra. jag tror inte på dom egentligen när han säger de men det har nog länge gjort att jag dragit mig från att göra slut. det är alla möjliga påhitt om vad han ska göra för att förstöra för mig i mitt liv. och helst inte bara för mig utan även för hela min familj och även för vårat barn. oftast brukar det ju iof låta som om barnet inte kommer att se mig igen osv osv. även fast jag vet att det är mycket snack och liten verkstad så ligger det där och gnager nånstans i bakhuvudet så fort jag vill dra.

läste bla i boken "men jag då" att man ofta dras till en narcissistisk partner om någon av föräldrarna varit så. kan nog erkänna att jag ser en liten uns av narcissism i min egen mor men om man jämför henne med min kille så är hon ju ingenting. dom har likheter men hon är ändå en otroligt varm och underbar kvinna som gett mig och mina syskon enormt mycket kärlek i våran uppväxt. och hon och jag har inga problem att komma överens så länge vi inte bor under samma tak. märker knappt av de tendenserna längre sen jag flyttade hemifrån heller. men det var intressant att komma till insikt med varför jag dragits till denna satans avkomma till karl!

apropå om han vet att han är sjuk. jo han vet vad de sagt till honom, och han kan hänvisa till det ibland och verkar förstå det. ibland kan han dock stå och prata om att han är friskförklarad och att han inte alls är sjuk och att jag är den som är psykstörd(jag säger inte ens så till honom fast han helt klart är det)bara för att jag varit deprimerad. så man vet inte riktigt hur det är. han har ju haft problem och vart in och ut på psykmotagningar och kuratorer osv sen han var 7 år eller nåt.

Och alla vi har dragits till män som är den totala motsatsen. Vad konstigt

Våra män är betraktare, precis som vi är själva. Att jag skriver vi beror på att alla vi systrar är så lika til sättet. Och även våra män. Vi har verkligen inte dragits till våra motpoler som man ju bruka göra, enligt forskningen.

Hur hotar han dig? Säger han att han ska bli fysiskt farlig eller att han metodiskt ska "bryta ner" ditt liv?

Har hans föräldrar rätta medel för att hjälpa dig kommunicera med honom? Eftersom han är medveten om sjukdomen och även hans föräldrar, borde de kunna hjälpa honom att förstå hur en normal skilsmässa går till eller vad tror du? Det verkar som du försöker lämna honom, men inte vågar ta steget i rädsla för vad han kan tänka sig göra.

Anonym (Ännu en) skrev 2008-09-03 13:38:07 följande:

vad skönt att ni har hamnat rätt där :)

ja förut kunde han hota med fysiskt våld men senare har det mer handlat om att typ göra illa folk som jag bryr mig om eller att bränna ner deras hus eller att förstöra för mig på mitt nya jobb, se till att barnet inte får träffa mig osv osv. kommer inte ens ihåg allt men han har varit väldigt kontrollerande och svartsjuk och det som ligger och oroar mig är kanske att han skulle lägga tid på att kolla upp vad jag gör, följa efter mig eller liknande när jag lämnat honom. på något sätt har det kännts tryggare att ha honom nära inpå så man vet vart man har honom. men jag vet ju att det är helt fel och att man inte kan leva under dom förhållanderna.

jo jag vill verkligen göra slut. skulle egentligen blivit så i början på året då jag flyttade men han lyckades övertala mig på något vis så nu har vi något slags särboförhållande.

tja du, hans familj vet hur han är och jag tror faktist inte att de står på hans sida i något läge då det gäller oss. hans mamma sa tom åt mig en av de första gångerna vi träffades att jag inte borde vara med ***** för han är inte snäll. *suck* att man inte insåg då att om hans egen mamma säger så så är det kanske sant! men då var man väl mitt i nyförälskelsen och totalt blind.

är mycket pga barnet som det är svårt faktist. både han och jag är överens om att ifall inte barnet fanns så skulle vi gjort slut för länge länge sen. han kan inte ta ansvar för barnet själv och har lagt över det ansvaret på mig att de ska kunna ha en relation. vet att det inte är min sak men har jättesvårt att släppa det, tycker ju synd om barnet :(

Det där med att man är så himla lik henne är en grej hos henne. Hon tar alltid på sig "äran" för alla bra gener och skyller det dåliga på någon annan. Tex är ett av mina barn vansinnigt lik henne, särskilt i det enormt tjuriga humöret. Men då fnyser hon bara, hon tycker inte ens OM det barnet! Fast barnet är sååå gullig, kramas och pussas jättemycket så skiter hon i det, det är bara ettan som duger.

En grej hon sa som fick mig att asflabba då men som var dagens allvar från henne: "jag är familjens matriark!" som i att hon var nån slags "chef" över oss. Vi asflabbade båda två barn och jag fnissar fortfarande åt det.
Om hon hade brytt sig OM oss kanske vi hade låtit henne bestämma, men hon hade för mycket med sin eget skit så vi har klarat oss själva sen vi var 12 eller så. Komma nu, 20 år senare? Tror inte det va.

Nu har jag lånat boken "men jag då?", bibblan verkar vara enda stället den finns.

Jag tog en lååång titt på mamma och sen noterade jag vilka "fel" hon gjort. Sen gjorde jag tvärtom; jag och min man har varit ihop i evigheter och det ser inte ut att ta slut på ännu en livstid eller så. Han är ju snäll!
Anonym (Ännu en) skrev 2008-09-03 13:38:07 följande:

men hjälp, det kan vara min mamma som beskrivs...Alltså, jag har alltid undrat vad i helvete det är för fel på människan. Vi har aldrig kommit överens och ju äldre jag blir (30+ idag) desto värre blir relationen.
Hon ursäktas JÄMT med att hon är temperamentsfull då inte är svenskfödd, men med det kommer hon undan genom att göra sin omgivning praktisk beroende av henne (pengar etc). När man tar emot nåt så får man verbalt stryk för att man är värdelös, inte kan nånting bla bla bla..
Om vi haft en konlikt och man börjar gråta då kör hon martyrstilen och fryser ut en med tystnad, ända tills man kryper tillbaka. Hon är bäst på att skuldbelägga de som är mjukare än hon själv.
Hon har ett antal gånger önskat att man inte var född, att man inte blev som hon ville, alla killar man haft har varit fel, alla jobb man haft har det alltid varit nåt fel med. ja, det fortsätter i det oändliga.
När jag tillfälligt i perioder bott hos henne som vuxen, har det slutat med att hon öppnar min post, snokar.

Ja, alltså, hon är världsbäst på kränkningar, finns ingen som kan tycka så jävla synd om sig själv, ingen somhar sååå ont, ingen som är såå trött, ingen som haft det såå jobbigt som henne.

Men, låter jag henne vara och visar att hon inte kan kontrollera mig, ja då blir hon som ett lamm vilket håller i sig tills det att jag "fastnat" i hennes skit igen.

Men hon kan också vända och höja folk till skyarna när hon har lust, men då är nån annan offer så länge..

Numera går jag själv i terapi, inte enbart pga av henne, men ju merjag går där desto mer ser jag att hon är fanimej inte normal. Jag har sååå jävla mycker agg mot henne nu.

Blev långt det här, men det är så skönt att höra att man inte är den enda som har en morsa som är rubbad

Känner igen detta i min mamma också, jag försöker ta avstånd men det är inte lätt eftersom hon ständigt skriver sms och mail. Läs gärna detta om du orkar och har tid, kanske vi kan hjälpa varann? www.familjeliv.se/Forum-4-119/m35285811.html

Oj oj vad detta stämmer in på min mamma, blir nästan rädd när jag läser det. Har du någon kontakt med henne? Jag försöker att inte ha någon kontakt med min mamma men hon skickar ofta sms och mail och om man inte svarar så fortsätter hon tills man håller på att bli tokig.