Att ha en narcissist som förälder

Ja, vi har kontakt, ganska mycket. Det går upp och ner. Ibland driver hon mig till vansinne, jag har lust att bara ge henne en käftsmäll rent ut sagt. Fan, det enda man vill är ju att ha en bra relation, speciellt när man är vuxen. Men som jag skrev ang terapin, ju mer jag går där desto mer undrar jag varför vi överhuvudtaget ses..känns oxå skitjobbigt, men med tiden hoppas jag att jag har kraften att göra något vettigt av relationen.

Det jobbigaste för mig har varit att pappa var alkoholist under min uppväxt och jag har mycket aggressioner mot morsan pga av hon inte skyddade oss barn. Idag, 20 år senare, "fattar hon inte varför jag går i terapi" eller "men det va väl inte så jobbigt som barn, ni hade ju mig". Alltså, fyyy faaaan!! Vem i helvete var det som tog hand om den här familjen känslomässigt eftersom ingen annan var kapabel att göra det??!! Hänger du med?

Förra året bodde jag hos dom i ett par månader då jag tillfälligt stod mellan 2 lägenheter. Det var nästan värre än hela min barndom..Slutade med ångest och depression. Hon öppnade min post, berättade för kolleger till mig hur mycket mer jag tjänade på mitt förra jobb, när hon sprang på dom på stan, kränkte mig dagligen, kritiserade. Ja, det var hemskt, hade aldrig anat att det skulle vara så. Jag var ett vandrande nervvrak. Ju mer jag sa ifrån, desto värre blev det. Det är den ekvationen som inte går ihop för mig.
Sen kan hon slänga sig runt halsen och pussas o kramas, men fan ta mig om jag inte synkar med hennes humör.

Ja, listan kan göras lång. Fruktansvärt. Och pappa är så himla snäll o konflikträdd. Förstår inte hur han står ut.

Jag läste tråden du lade till, såg den för ett tag sen.. Lider med dig. Hur har det gått? Psykolog?

kramar

Fy, vad jobbigt

Jättebra att ni ska till en psykolog, vet inte om du gått tidigare, men jag började i vintras för första gången i mitt liv. Alltså, jag har så mycket att bearbeta känns det som..Känner mig så förtvivlad, arg, ledsen, sorgsen, deprimerad, ångestfylld. Har tryckt undan så mycket i så många år, så sorgligt att inse. Har en toppenbra psykolog, han tycker inte synd om mig vilket är skönt, men han har en fin förmåga att lyssna och förstå.

Ge inte upp terapin även om det skulle kännas tungt eller då det emellanåt går på "sparlåga". Det är ett emotionellt hästjobb,. men det kommer att ge dig verktygen att leva det liv DU vill och behöver!

Håller gärna kontakten, kan inboxa dig imorrn, ska iväg nu

Tänker på dig, kramar

min svärmor måste vara narcissist ! allvarligt.

TS, det ligger i sjukdomens natur att inte kunna/vilja inse att något är fel och därmed söka hjälp. Narcissister är väldigt svårbehandlade och har oftast en usel behandlingsprognos.
Mitt ex anser självklart att kriminalvården har fel. Han har inga psykiska problem, enligt honom själv, och han har absolut inte gjort något kriminellt, (trots att han fick tre år), och OM han nu gjorde något dumt så var det förstås offrets fel.
Min pappa vägrade ens gå i närheten av en psykolog även om han gärna analyserade sig själv. Det var ju hans favoritämne.
Man ska komma ihåg att den här personlighetsstörningen är ganska ovanlig och framför allt förekommer hos män. Den förväxlas ofta med "borderline", som är betydligt vanligare hos kvinnor. Det är möjligt att en del av de mödrar som beskrivs i den här tråden egentligen har borderline. (Jag tror att det heter instabil emotionell personlighetsstörning numera).
En person kan också ha flera störningar samtidigt. Jag citerar en artikel från wiki:
"Personer med narcissistisk personlighetsstörning kan ha multipla personlighetsstörningar, vanligen histrionisk, borderline, paranoid och antisocial."
sv.wikipedia.org/wiki/Narcissistisk_personlighetsst%C3%B6rning

(sambon), det är klart att du inte kan förhålla dig till honom så länge ni har en relation. Det är i princip omöjligt att leva med en narcissist.
Läs berättelserna här och tänk på att ditt barn kommer att uppleva sin barndom på samma fruktansvärda sätt om du inte går nu.
Mitt ex ställde till ett helvete när jag gick men du kan räkna med att din sambo är rädd om sitt eget skinn, som alla narcissister. Om du bara är konsekvent och polisanmäler varje hot, (börja spela in dem redan nu, utan bevis blir det svårt), och dokumentera alla övertramp, så kommer han till slut att tröttna och strunta i er.
Men du måste förbereda dig noga och aldrig visa dig svag inför honom.
Ring kvinnojouren, de kan den här typen av män.

www.roks.se

Stolt mamma till Vincent skrev 2008-09-03 19:05:00 följande:

Jag har fö läst de första kapitlen i boken "men jag då", det är som att läsa sin egen dagbok!
Jag ringde just och gratulerade maken och mig själv till att, helt instinktivt, valt "rätt" väg när det gäller mina barn. Det är tydligen vanligt att man som narc uppfostrar narc-barn.
Det stog även i ett kapitel att den som läser boken själv kanske känner igen sig i många av beskrivningarna, det är som sagt inte ovanligt att man själv har narc-drag eftersom man inte vet bättre. (har ju bara narcissisten att jämföra med)
Jag satt faktiskt med ångesten i halsen när jag läste; hela min ungdomstid satt där, svart på vitt.

Men jag arbetade i över 10 år med mig själv, det ÄR inte normalt att vara så extrem, jag är fullständigt normal och lagom, inte "speciell" eller "helt värdelös" som hon gärna vill få det till.
Empati var nyckeln för mig.
Jag var som tonåring helt i avsaknad av empati. Jag såg hur folk betedde sig och förstog absolut INTE vad det handlade om. Långa funderingar, hemligt tränande av artighetsfraser, kondoleanser och hjälpsamhet gjorde att jag till slut faktiskt BEGREP vad det handlade om. "fake it til' u make it" var mitt arbetsredskap.

Skruvat? Javisst! Men ska fan till att bli normal i ett sånt hem! På något sätt var jag tvungen att få nyckeln till det Sociala Spelet; hur skulle jag annars få komma in i gemenskapen? Jag ville inte leva mina dagar i det vacuum som var min barndom!

När jag skriver ut det såhär låter det helt absurt. Eller hur? Är det fler än jag som har svårt för sånt? Som är "lite offside" i normala konversationer?