Bonusbarn i sängen/sovrummet??

Känner du dig inte bekväm med det så säg nej. Ingen skall behöva göra saker som känns olustigt, det vinner ingen på i längden. Om man tvingar sig själv att göra saker som inte känns bra blir det ofta att obehagskänslorna växer och kommer att omfatta även andra saker. Bättre istället att direkt säga ifrån att detta är jag inte bekväm med. Din sambo måste då respektera det och ni får försöka hitta en lösning som känns bekväm för er båda.

När det gäller att skilja på bonusbarn och gemensamma barn så kommer man ofta undan detta genom att istället skilja på barn i olika åldrar. För visst är det skillnad på att barn i 1-2 års åldern får gosa i sängen och att 9-åringar får det? Mina barn kommer inte heller att få krypa ned hos mig i sängen när de blir så gamla även om jag tycker att det är mysigt nu när sonen på knappt 2 gör det....

Förstår vad du menar... Jag sa också nej till att bonusen skulle sova i vår säng. Han va 3 år när jag träffade pappan. Eftersom man inte sover med så mycket på sig så tyckte jag att det skulle kännas konstigt om man låg där och trängdes halvnaken med någon annans barn... Klart han fick komma in om han drömt eller va ledsen, då följde vi honom till hans rum igen och stannade där tills han somnade om, va aldrig några problem!
Nu har vi precis fått en liten och han sover också i egen säng så det är ingen som blir utanför...
Sen tycker jag att det är mysigt att bonusen kommer in på helgmornarna och alla myser i sängen!

Tycker det är bra att barnen är självständiga och lär sig sova i egen säng, så att dom inte blir rädda för att sova själva och kanske tänker att "Ja, det måste va något farligt i mitt rum annars hade jag ju inte fått sova i mamma och pappas säng varje natt..." Men det är ju mina tankar som sagt!

Kan du inte låta din sambo ligga i mitten?

Har själv en 3åring sen tidigare och han kan komma och lägga sig i våran säng och mysa lite på morgonen. Sen har han kommit tidigt på morgonen och somnat och sovit någon timme i sängen mellan oss.

Jag dejtande själv en människa som hade barn och hans dotter sov mellan oss, det är klart att det kändes olustigt men det var enda lösningen just den natten. Sen kom hon upp till oss på morgonen när hon hade vaknat och mös med sin pappa. Men jag respekterade det och fick finna mig i det.

vet faktiskt inte om jag hade kunnat det... alltså i början någon gång så hände det.. men då kändes det så fel! jag ville nästan bara fly därifrån för det kändes inte rätt.. men det händer inte ofta de kommer till sängen nu.. det har hänt en gång när hans dotter gick i sömnen (sambon låg och sov brevid mig) och då var hon klar vaken och tittade på mig så sa jag att hon fick gå in och lägga sig igen och det gjorde hon utan problem..

min bonus kryper upp på pappas sida i sängen när han kommer in till oss. Det stör mig - inte för att det inte är mitt barn, utan för att han bökar runt och har sig så att det känns i min ände av sängen med, och jag är rätt lättväckt.
När jag och sambon träffades var barnet strax under 2år och bökade runt ännu mer, och låg således i mitten av sängen. Det var lite olustigt eftersom det plötsligt låg en person i sängen jag inte valt att dela säng med, och inte hade nån direkt egen relation till, det kändes som ett intrång i min personliga sfär helt enkelt.
Idag skulle jag inte ha nåt emot att ligga intill ungen, om han bara låg still... jag tar kudde och täcke och går och lägger mig i soffan i extrarummet (som ganska mkt är mitt eget rum, bonusen går inte gärna in där eftersom han har rejäl respekt för våra råttor som bor där) om han bökar runt för mkt på mornarna. Sömn är viktigare än en timme på morgonen intill min sambo.

okej det hade jag tyckt hade känts helt fel! hade jag aldrig gått med på! att pga att hans son måste tvunget lägga sig hos er så måste du gå och lägga dig i extra rummet för att du ska kunna sova!?!?!?! du ska inte behöva lämna din säng bara för att hans barn ska sova i eran säng när barnet har en egen säng! jag hade blivit vansinnig! tycker du ska ta upp det med din sambo för det känns inte rätt! du måste väl tycker det är jätte jobbigt att bli tvingad från sin säng! usch!  jag blir arg bara jag läser de! hehe

Min sambos dotter (fyra år) får sova i sin säng hela natten tills det blir morgon, då får hon komma och mysa. Hon protesterar inte över detta utan accepterar dealen. Nu när vi fått ett gemensamt barn min sambo och jag så har hon sovit i vår säng redan från nyfödd eftersom jag ammade henne, nu är hon ett år och har vant sig vid att ligga hos oss, och jag tror att bonusen ser detta som att annorlunda regler gäller för olika stora barn.

Hon som storasyster får ju göra andra saker som lillasyster inte får, tillexempel se Bolibompa, vara uppe lite längre och allt annat. Om vår dotter fortsätter sova i sängen tills hon blir i samma ålder som bonusen är nu tror jag faktiskt inte att hon kommer att reflektera över det och tänka bakåt i tiden att hon inte "fick" sova i vår säng.

Nu har det ju aldrig varit någon konflikt i vår familj eftersom bonusen varit helt ok med att sova i sin egen säng, och min sambo har inte haft någon annan önskan heller, men jag förstår verkligen om du inte vill dela säng med sambons barn. Tycker däremot att det är helt okej med den lilla mysstunden i storsängen på morgonen. Det är ju en bra kompromiss tycker jag.

Håller med ovanstående inlägg om att skilja på åldrar, det låter ju vettigt..

Tycker inte att du, TS, är hemsk av din trådstart att döma. MEN du skrev själv att du förmodligen skulle tillåta dina biologiska barn i vara i sängen och då tycker jag att du redan ha svaret. Barnen skall vara välkomna i alla delar av hemmets vrår. Varje familj och dess medlemmar är unika, en del barn nöjer sig med sin egen säng medans andra har ytterligare trygghetsbehov. Om din familj består av barn som har behov av att få vara med er vuxna så får man leva efter det helt enkelt. Förslk se det som en förmån att ett barn tycker om dig och vill vara där du är. Det är väligt fint!