Bonusbarn i sängen/sovrummet??

jag tycker inte det ska vara olika.. jag tycker däremot när vi har fått ett gemensamt och h*n är NYFÖDD så ska den få ligga i sängen med mig/sambon i början!.. men efter det ska den också hålla sig i sin egen säng. Det tror jag inte kan tolkas på något annat sätt än att det är en 'bebis' och dom är stora.. eller?!

Ingelalalala: Jag är inte heller säker på att bonusbarnen alltid vill att bonusföräldern ska sitta och gulla med dem i soffan. Men om man endast är tre stycken i soffan - en bonusmamma, hennes barn samt ett bonusbarn. Då blir det ju ändå lite konstigt om bonusmamman sitter och säger hur bra hennes barn är och sitter och kramar på det medan det andra barnet sitter ensamt. Så skulle man knappast bete sig om ens egna barn hade någon vän där heller, så det tycker jag att man kan undvika.

Och hur ska det fungera i praktiken då har du tänkt dig? Får Bonus mamman bara gosa med sina barn när bunusen inte är hos dem och när bonusen är där vad ska hon då säga när det egna barnet kryper upp i knät och vill gosa? En mamma har väl ändå alltid rätt att visa att hon älskar sitt barn!

tack! tack! tack! =)

Något det verkar som att många i denna diskussion har missat är att bonus/styv barnen är BARN. Ni är vuxna. Ni kan välja att avstå från en relation där ansvar gentemot barn ingår om ni inte pallar. Barnen kan inte välja.

När jag läser en del inlägg finns det en hätsk ton gentemot styvbarnen som jag tycker tyder på en grundläggande brist på empati. Visst, barn fattar att det är skillnad på bio och bonus. Jepp, det tror jag med. Men hur det på något sätt rättfärdigar att medvetet särbehandla???

Och nej kanske den 15 åriga bonussonen inte vill bli snosad i håret som hans 4 årige halvbror blir, men det är lixom inte poängen. Det intressanta är hur barnens faktiskt uttryckta behov bemöts. Sedan är barn oftast väldigt snabba att känna av att de inte är önskade(åtminstone när de blir något äldre) och anpassar sig efter det. Sorgligt nog...

En annan sak som jag reagerar på är att många underskattar hur viktig en bonusförälder är. En Bonusförälder är inte "vilken vuxen som helst i barnets omgivning, typ" utan en vuxen som man ska vara familj med,Fira jul med, vara sjuk med,vara nydumpad av första pojkvännen /flickvännen med mm mm Och inte minst en person som har bestämmanderätt i ens hem. För även om barnet, som många så insiktsfullt påpekar, har två bioföräldrar. Har de ett hem? Där de hör hemma med självklarhet?

Jag förstå att att ts inte är bekväm med att sova med bonusarna i sängen. Men jag kan också tycka att det är märkligt att det skulle finnas ett rum i ett hem där vissa familjemedlemmar inte får vara överhuvud taget?? Om man behöver en stund för sig själv (vilket man gör ibland) måste man ju kunna prata med varandra och lösa det för stunden.

Sen kan jag ju också ge som ett litet tipps till ts i all väl mening att det är väldigt lätt att tro att man tycker en sak när det gäller barn och barn uppfostran innan man får egna barn sedan när de kommer upptäcker man att man tycker något helt annat (talat av egen erfarenhet) "Egna barn och andras ungar" Är jätte svårt att att komma i från, men man måste försöka om man lever med andras barn, i alla fall så barnen märker så lite som möjligt av det.

Men det betyder inte att det kan vara olika regler för olika barn beroende på hur gamla de är. Men även om dina egna barn kommer att sova i sina sängar när dom har kommit upp i bonusarnas ålder tror jag inte du kommer att hindra dem i från att vara i erat sovrum.

Men när det gäller gos och kramar så måste man faktiskt utgå i från vad som känns naturligt för båda parter. Och för att man inte gosar med sin bonus (på samma sätt som med sina egna barn) betyder det inte att man inte kan prata och umgås och vara så rättvis som möjligt ändå. (För att förtydliga mitt tidigare inlägg då jag blev lite upprörd över att man inte skulle få gosa som man ville med sina egna barn fast bonusbarnen inte ens vill gosa med en.)

När det gäller att vara i varandras sovrum så är det klart att det kaske blir något helt annat när barnen är tonåringar då kaske det är mer naturligt att man inte springer i varandras rum hur som helst.

Ur min synvinkel med småbarn där man inte ens får gå på toa själv låter det märkligt men jag kan tänka mig att det ändras med åren och naturligtvis spelar det stor roll hur gamla bonusbarnen är när man träffas hur man löser sånt.

Problemet är väl om det inte är lika naturligt för alla att man inte får vara i sovrummen. Men då får man försöka hitta en lösning som är okej för alla antar jag.

Jag vill i regel inte ha några barn i sängen alls på dagen. I vårt sovrum ska ingen vara helst. Men på nätterna eller på morgonen kommer mina barn intassade. Och det gör de och får göra oavsett om det är bara jag som ligger där eller om deras "låtsaspappa" är där. Om hans dotter hade bott hos oss hade hon naturligtvis varit precis lika välkommen, tyvärr bor hon utomlands, (vi hoppas kunna flytta till henne snart).

visst går det och kompremissa! men blir så som du skriver 2 av 3 blir nöjda men den sista ska den må dåligt? förstår inte det.. har det varit så att jag ska må dåligt av något sånt som jag verkligen är emot hela tiden... så vill jag inte vara i förhållandet.. sp inte om man ska må dåligt! tyvärr..  och tror faktiskt du har fattat lite fel.. han vill INTE ha barnen sovandes i sängen om de inte är akut sjuka.. jag startade denna tråden mest för att se vad folk hade för åsikter angående barn i sängen bara!