Bonusbarn i sängen/sovrummet??

Hej!
Ja, du har verkligen fått höra en röst "från andra sidan" för även om jag inte HAR något bonusbarn så ÄR jag ett... Gammalt och sedan Vääääldigt länge utfluget, men ändå...Jag har gott minne och minns mycket väl hur det känns att vara barn.

Mina föräldrar och styvföräldrar var rätt unga, och som de flesta unga(även jag när det begav sig !) väldigt fokuserade på SIG SJÄLVA.

Att jag skriver i den här tråden är för att försöka få dig och föralldel övriga bonusmammor i tråden att tänka efter en gång extra, och se vilket stort ansvar ni ändå har.
Som om barn kan man få känslomässiga ärr för livet av att vara lågprio och oönskad som barn.

Vad jag menar med inte vilja anstränga sig- attityd är att du så väldigt tydligt söker ett svar på din fråga som passar i DIN världsbild. Dvs att-Jo det är OK att alltid prioritera sina egna känslor, för man kan ju inte rå för hur man känner, och du är ju inte mamman och har därför inget ansvar.Och att det är OK att det blir annorlunda med ev kommande biobarn, för det känns annorlunda.

Men, så tycker ju inte jag. Att det sedan inte är lätt alla gånger, utan tvärtom kräver en hel del ansträngning är jag helt på det klara med.

Courage

Av ren nyfikenhet; Skulle du kunna föreställa dig att dina bonusföräldrar pratade med andra om sin roll och hur de skulle förhålla sig till dig?

Jag är uppvuxen utan pappa. Den enda av mammas pojkvänner som försökte agera förälder åt mig mötte stort motstånd, vem var han som trodde att han kunde bestämma över mig?! För mig räckte det att mamma var förälder. Hon tog allt ansvar för mig och min syster och det rådde aldrig nån tvekan om att vi kom först, det var VI som var en familj, även om det råkade finnas nån till vuxen som var viktig för mamma.

Nu har jag och min sambo valt en annan linje än min mamma valde.
Jag har ansvar och tror aldrig jag har påstått nåt annat, alla vuxna i närheten av vuxna har ansvar att vara bra förebilder.
Jag bryr mig, jag engagerar mig känslomässigt. Däremot har jag inga som helst rättigheter när det kommer till bonusen. Skulle nåt hända med min sambo skulle inte bara han utan även bonusen försvinna ur mitt liv. Jag ska uppfostra och älska, men tycker jag att nån av hans föräldrar (framför allt mamman, pappan kan jag ju för det mesta resonera med) gör nåt galet har jag ingen rätt att säga ifrån.

Jag kan ärligt säga att jag inte älskar bonusen ett dugg när han hindrar mig från att sova genom att sparka på mig med iskalla fötter - jag känner ingen som helst ömhet eller mysfaktor, vilket jag säkert skulle göra om det var mitt eget barn. Men att KÄNNA och att VISA är två skilda saker. så länge det inte finns egna barn i samma ålder och de behandlas olika ser jag det inte som nåt stort problem. Sen hittar barn orättvisor i allt, syskon emellan, oavsett om de delar en eller två föräldrar - det ingår liksom i paketet. =)

SCSI:
För att tillfredställa din nyfikenhet, Nej, jag tror inte att styvföräldrarna diskuterade sin roll i ngn större omfattning.
Detta var på stenåldern långt innan FL ;) Och jag TYCKER det är bra att TS, och kanske även du, funderar king sin roll- Superbra. Förhoppningsvis kan hon, du och andra Bonusföräldrar även ta till er åsikter som mina som kommer ur ett annat perspektiv än ert eget. Jag tycker att barnets perspektiv är viktigt.

Sedan är det faktiskt så att du visst kan få en viktig roll i barnets liv, som inte alls är beroende av sambon. Barnet kan ge dig det,och ett barns kärlek är inte kattskit...Sedan ÄR det en svår sits, att ha ansvar, men inte alltid, och inte fullt ut. Fattar det.

Har bara läst TS.

Jag tycker inte du är hemsk alls! Min sambo har en son sedan tidigare och jag gillar inte att han är i min/vår säng. Jag känner precis som dig, det är mitt område - dit jag kan fly och vara själv..

Courage: jag HAR redan en viktig roll i bonusens liv, han har inget minne av att jag INTE funnits i hans liv och vi har en fin relation. Men skulle hans pappa, min sambo, dö har jag ingen rätt till vår relation längre, det står helt upp till hans mamma om hon vill låta barnet fortsätta träffa mig eller inte. Samma sak om vi skulle separera. Min sambo har själv en tonårig bonusson från ett tidigare förhållande, där pojken nog skulle vilja ha kontakt men mamman skulle gå i taket om hon kom på det så han törs inte.
Så tyvärr är det inte bara upp till barnet...

Nä, det förstås,om barnet är litet och bioföräldern knäpp...Tonåringar brukar väl annars göra lite som de vill...
Det upphör aldrig att förvåna mig hur EGO folk är, tom i förhållande till sina barn. Varför skulle man missunna sitt barn kontakt med en person de tycker om? (om det är en normalt pålitlig person vill säga)

Har inte läst hela tråden

Men jag förstår TS till fullo, gillar inte heller när bonusbarnen ligger i sängen, gjorde klart ganska tidigt att jag inte ville att sambons 11 åring skulle ligga mellan oss, nu sover hon i egen säng, men hennes 5 åring springer i stort sett jämt ner och lägger sej i våran säng. Känner både besvikelse och en stark känsla att aldrig få vara ifred, jag känner även orättvisa mot min egen son som är 6 år som aldrig får/vill sover i våran säng.

Jag gillar inte alls att ha 5 åring i sängen, mår jätte dåligt över det.

Förstår dig... Att dela säng med en 11-åring som inte är ens eget barn kan helt klart kännas olustigt. Jag kände samma ang min sambos dotter som var 9 på väg mot 10 när vi flyttade ihop. Jag kände mig jätteobekväm, hon var ju en "stor tjej" som låg mellan oss och det kändes inte alls naturligt för mig.

Är det du eller din sambo som satt regeln att din son inte får sova i sängen, och hur ser du på det? Vill du att han skall sova där eller vill du att er säng skall vara helt "barnfri" eller hur jag skall uttrycka det?

Hej TS.
Jag har inte läst hela tråden utan tänkte bara säga att jag förstår dej. Jag bor med min sambo i en tvåa (än så länge). Vi väntar en gemensam i mars och har hans två små barn hos oss varannan helg. Och eftersom vi bor i en tvåa blir det att vi sover alla i samma rum, och delar på två sängar. Jag som sover som en kratta redan som det är under graviditeten har det inte lättare med en sparkandes och sprattlandes snart 4årig tjej bredvid mej och känner också att det kan bli lite påfrestande ibland. Det har hänt att jag sovit på soffan vid ett flertal tillfällen för att jag inte skulle få en blund annars.
Min sambo tycker självklart inte att det är jobbigt att sova i samma säng som sin son, vilket jag förstår helt och hållet.
I januari ska vi flytta till en trea och äntligen får vi vårt sovrum och säng tillbaka. Hoppas jag. Och speciellt när bebisen kommer är ju alla timmars sömn man kan få viktiga.

har BARA läst ts...där säger du "man tänker på om det hade varit ens egna barn så hade man nog velat ha dom i sägen o velat ligga o kela med dom i sägen.."

Har du tänkt på att det är din sambos EGNA barn..han kanske vill ha sina gosingar hos sig i sängen. Jag tycker att du antingen får vara med och gosa med barnen eller lägga dig på soffan.

Barn är barn de vill ibland ha vuxenkontakt när de ska sova de har sina mardrömsperioder, spöken under sängen perioder, extremt gosnödiga perioder. Bara att gilla läget din sambo är PAPPA och det är han för alltid det kommer aldrig ändra sig.