Bonusbarn i sängen/sovrummet??

Håller inte riktigt med där faktiskt. Anser att man måste hitta en lösning som fungerar för ALLA, barn som vuxna. Ingenting blir bättre av att man tvingas stå ut med någonting som man inte känner sig bekväm med, allas gränser måste respekteras. Visst är det bra om man jobbar på sina känslor för bonusbarnen, men känslorna blir INTE starkare för att man försöker tvinga fram dem, eller då man tvingas till mer närhet än vad man är mogen för, snarare tvärtom.

Det finns en mycket bra lösning på att uppfylla både barnens behov av sin pappa och bonusmammans behov av privatliv i sin egen säng som redan tagits upp i den här tråden. Behöver barnet ha sin förälder hos sig i sängen så får föräldern följa med sitt barn och lägga sig i dennes säng.

Men då får det ju i så fall gälla eventuellt egna barn också?
Inte bara bonusarna?

I detta fallet ville ju både pappan ha barnen i sängen och barnen ville ligga hos pappa. För att göra 2 parter nöjda kan man ju likaväl skicka TS att ligga på soffan eller dyl istället så blir 2 parter av 3 nöjda.

Tycker inte att det är så konstigt att du inte vill ha hans barn i sängen, det har ju inte med att göra hur du är mot dom för det. Dessutom om det skulle vara så så kan ju pappan sova hos dom i deras sängar..
Är många som tycker att det är jobbigt att sova med barn i sängen även biologiska, man kan ju behöva svängrum.

Zaria! Så klockrent skrivet! Alla här skriver om hur barnen måste anpassa sig efter de vuxna... Men hur kommer det sig att pappan och barnen måste anpassa sig helt efter vad bonusmamman tycker. Att det är endast hennes känslor som räknas? Att pappan vill ha barnen i sängen är helt oviktigt i sammanhanget?

Mycket märkligt resonemang. Så ifall bonusmamman tycker A och pappan och barnen tycker B så är det alltid A som gäller? Man ser framför sig hur en bonusmamma inte uppskattar att barnen sitter med vid matbordet. Pappan vill ha dem där, barnen vill gärna äta middag vid matbordet, men bonusmamman känner sig inte bekväm då. Genast måste barnen givetis flyttas bort från bordet, vad spelar pappans och barnens känslor för roll i sammanhanget?

Jag säger inte att det är så ts menar. Det är främst alla svaren ts fått om att hennes känslor är viktigare än resten av familjens som jag vänder mig emot.

Nä barnens känslor behöver inte gå framför ens egna, speciellt inte om det inte är ens egna barn!!
Jag har två bonusar, och ett bio-barn. Det är klart att det är skillnad. Jag vill inte heller ha bonusarna i sängen. Det är ju min säng. De har egna sängar.

Jag är så nöjd över att min son kan komma och lägga sig i våran säng utan att min sambo säger något.

Att mitt barn lika gärna kan sätta sig och mysa med sin bonuspappa som med mig.

Att min sambo tar till sig mitt barn som om det vore hans egen. Om det inte vore så skulle det inte funka för mig. För aldrig i livet så skulle jag låta mina barn bli särbehandlade den dagen då vi får gemensamma barn. Vill han ha barn med mig för han behandla barnen lika. (sen kan jag förstå att man har mer "kärlek" till sina bio än bonus) men att det ABSOLUT inte ska synas och märkas.

Oj. Ja, det är ju klart att du vill det, att det är det mest optimala. Men i verkligheten - vem klarar det?? Jag menar, kärleken till mina bonusar är ju inte ens i samma skala som kärleken till mitt eget. Hur mycket jag än skulle vilja/försöka. Och det är ju klart att det märks då!! Mitt eget barn har jag ju en stark längtan efter HELA TIDEN. Jag sitter ju och snosar och luktar på honom tex, men jag har absolut ingen lust att sitta o snosa på nån annans barn. Till exempel.

Det är klart att det är en annan kärlek till bonus som till bio.
Jag har kommit på min sambo sittandes och snosar med mitt barn i soffan till en film.
Jag tror att mycket kan beror på hur barnet är. Mitt barn är väldigt kärleksfullt och vill ha närhet och ser verkligen upp till sin bonuspappa. Ibland kan det vara så att jag inte får läsa en saga utan det ska vara bonuspappa som gör det. Vilket glädjer mig.

Nu har inte vi något gemensamt barn, men jag skulle bli otroligt sårad om min sambo särbehandlade barnen när alla var hemma.

Nej, barnen skall inte anpassa sig helt efter vad bonusmamman tycker, lika lite som bonusmamman skall anpassa sig helt tvärt emot sina känslor. Tycker barnen A och bonusmamman B så får man hitta en lösning C som är acceptabel för BÅDA parter. Och här måste man faktist tänka på att det är PAPPAN som har valt att leva tillsammans med bonusmamman, det innebär att han kanske borde vara den som gör den största uppoffringen i och med att framför allt han har ansvar för att familjelivet fungerar för både hans barn och hans nya partner.

Sen tycker jag att just sängen och sovrummet är en väldigt speciell sak. Om man skall klara av att vara bonusmamma så behöver man ofta ha NÅGOT utrymme i hemmet dit man kan dra sig tillbaka och bara få vara i fred. För min del har vårt sovrum fått ha den funktionen i och med att vi inte har hur många rum som helst i huset så något rum som är "mitt" har vi inte plats med. Jag kan gott och väl tänka mig att det är samma för många andra. Barnen har sin privata sfärer också som bonusmamman inte bör inkräkta på (deras rum).

I de allra flesta fall är det skillnad att vara en bonusfamilj och att vara en biofamilj. Då måste man respektera att det finns behov av "privata sfärer" dit man kan dra sig undan och slippa umgås med de övriga när man känner att man inte orkar det, annars orkar man inte med bonusfamiljslivet i längden och vem är det som tjänar på det?

Calles matte skrev 2008-10-14 11:16:58 följande:

Håller med!