Bonusbarn i sängen/sovrummet??

Fin teori, men det funkar inte riktigt så i verkligheten. det räcker liksom inte att se det som en förmån att en unge man inte har "tillräckliga" känslomässiga band till vill klänga på en. Det kan fortfarande kännas som ett intrång och just när man sover är man sårbar, det är inte så konstigt egentligen...

Men det finns många bra tips i den här tråden tycker jag!

här håller jag med dig till 100%! det är ju inte så.. man kan ju inte hjälpa känsla man får.. det är liksom det enda stället man har som är ens egen som man delar med maken/sambon/pojkvännen mm.. det ska inte känns som någon kommer och ''tränger sig på''.

Hej!
Får bara känslan att det handlar väldigt mycket om dig och DINA känslor, behov osv. Barnen har DEFINITIVT inte valt att deras pappa ska bo och sova ihop med dig. De är HELT oskyldiga. Dessutom är de barn. Du är vuxen. Försök att tänk dig tillbaka till när du var liten och kände dig rädd och otrygg, eller bara längtade efter mamma och pappa. Lite empati, helt enkelt

Hade slängt ut min göbbe om han inte tyckt det varit okej att min son var i sovrummet/sängen.Speciellt om hans egna barn skulle fått men inte mitt.

Min dotter, 3 år, vaknar en gång varje natt och vill ut till oss. Min man tycker det blir trångt och jobbigt, så vi har löst det så att jag går med henne in till hennes rum och sovr resten av natten med henne i hennes säng(hon har en vuxensäng utan ben på). Kanske en kompromiss värd att prova TS?(att din man följer med barnet in, alltså)

det är ju en självklarhet att du känner såhär! du e ju mamman... jag är ju inte det.. och därför så känner jag inte det.. tyvärr.. men e det meningen att man ska känna obehag varenda gång?? tänk om din kille känner det.. och kanske inte vill säga det? det e väl inte heller bra?

ja men det gör det ju.. det har jag aldrig förnekat.. bara för att man går in i ett förhållande där det finns barn betyder väl inte att ens känslor och behov försvinner eller?? man ska väl inte förtränga dom bara för att barnet ska må bra? (nu säger jag inte att barnet inte ska må bra så tolka in det på fel sätt) men varför ska vi som bonusföräldrar behöva må dåligt och inte ha känslor när det gäller en sådan grej?? klart att det var mysigt när man var liten och gå och mysa med mamma o pappa.. men nu e jag inte mamma och kommer aldrig försöka vara det för dom helt enkelt.. vill de ligga med pappa så gör det aboslut inget om han går och ligger hos dom.. men inte i min säng helt enkelt!

Hej igen!

Så som jag ser det "har" man barn om man har bonusbarn. Inte på exakt samma villkor som en biologisk förälder, det är inte så jag menar. Däremot tycker jag att man har ett ansvar. Som vuxen. Som bonusförälder, som en person barnen måste bo ihop med utan att själva ha valt det.

Så jo, i viss mån får ens egna behov och känslor stå tillbaka för barnens. Så är det även, och i mycket högre grad med biologiska barn, fast då kommer det nog mer av sig själv.

Snälla du försök att jobba på att känna empati och sympati för dina bonusar. Tro mig, de känner av ett avståndstagande från din sida, och mår dåligt av det.

Sedan kan säkert problemet med för mycket barn i sängen lösas på ett bra sätt. Jag älskar mina barn ofantligt mycket, men vill ändå ha lite utrymme att sova på...

Det är mera dina motiv till VARFÖR du inte vill ha dem i sängen som gör mig lite beklämd, och det är säkert det som gör att sambon reagerar också.

Lycka till!

Ett eget rum? Med en egen säng? Det kanske inte bara är att du vill sova utan hans barn utan vill känna att du har en reträttplats. En vrå där du får vila från praktiska och emotionella krav. Det kanske gör det lättare att sova med sambons barn i er säng emellanåt när det finns extra skäl till det om du har ett alternativ som är oberoende av andra?

Jag kände mig jätteträngd av min sambos barn i sängen. De var ganska stora så jag vet inte om det var det jag reagerade på eller om det hade känts likadant om de hade varit mindre, men jag kunde inte slappna av. För intimt. Ville ha spermafläckar, hårstrån och mensfläckar privat utan att behöva tänka till om det dagligen. Sedan kändes det too much att vara tillsammans hela dagen och sedan sova tillsammans också. Sedan blev det trångt, varmt och kvavt med så många i ett rum. Kändes som en sovsal på ett vandrarhem. De sover bara i sina egna sängar nuförtiden viket jag tycker är naturligt nu när de är så stora.

Ibland måste man låta barnens känslor gå före sina egna även om det är andras barn. Barnens känslor går faktiskt före dina.