Bonusbarn i sängen/sovrummet??

Hej!

Var sambon och du alltså helt ense om att inte ha barn i sängen?Det är klokt att inte motsäga sig själv. Åtminstone inte betr sådant man själv sagt i trådstarten... De allra flesta föräldrar tycker nog att barnen som grundregel ska sova i egen säng, men tycker ändå det är mys, eller iallafall helt OK med lite undantag...

ja okej förstår att det har blivit lite fel i vad jag har skrivit... ska göra det tydligt här!!! för det har väl blivit missförstånd (svenska är inte mitt första språk så det blir lite fel ibland!) han vill INTE ha dom i sägen sovandes.. jag vill inte ha dom i sängen överhuvudtaget! nu hoppas jag ni förstår det jag menar..  så han vill ibland men inte för att sova och jag vill inte alls!... blev det tydligt nu?!

Personligen tycker jag inte att denna diskussion är helt lätt eller helt given heller för den delen. Jag är själv bonusmamma och har inga egna barn. Vi väntar vårt första gemensamma barn inom kort och det blir således mitt första egna barn. Även om jag älskar hans dotter så har jag inte samma starka känslor för henne som han har. Jag har bytt ort och jobb för att kunna leva med min sambo och hans dotter. Det tyckte jag var självklart eftersom han har barn. Jag gör allt i min makt för att hon ska känna sig hemma och älskad av oss båda. Jag hjälper henne med läxorna, kramar henne, skjutsar henne, ja allt som en vanlig förälder gör. Jag är t.o.m. med på hennes utvecklingssamtal och föräldramöten. Vi vill att hon ska känna att jag gör samma saker för henne som jag hade gjort för mitt egna barn. MEN - det är inte helt lätt att komma in som bonusförälder. Man har känslor, tankar, åsikter, drömmar och önskemål och mycket av det får man anpassa in i den "befintliga" familjen och man sträcker sig väldigt långt som bonusförälder för att få det att fungera. Sen finns det en del kvar av den egna individen som man hade med sig in som också vill ha utrymme i den "nya" familjen. Många verkar anse att bonusföräldern bara ska säga "ja tack" till allting men så anser inte jag att det ska behöva vara. Ja till stor del men inte till 100 %. Jag har själv dragigt min gräns vid att ha henne sovandes i vår säng. Hon har sovit där många gånger, men jag har successivt jobbat bort det beteendet. Dels för att jag känner att jag måste få ha någonstans där jag kan dra mig undan och bara vara jag precis som hon gör i sitt rum. Jag har t.o.m. infört att vi ska knacka på innan vi går in till henne för att respektera hennes utrymme. Jag är ju trots allt nästan uteslutande bonusmamma åt denna flicka och vår vardag är centrerad runt henne och ibland bara måste jag får vara bara jag och inte bonusmamma. Och det har jag skapat genom att vi har ett eget badrum och ett eget sovrum. Det innebär inte att hon inte får gå in där! Det är inte alls samma sak som att sova där! Sen tycker jag att hon börjar bli för stor för att sova hos oss. Hon fyller elva om en månad och jag har mycket svårt att tro att jag vill ha mitt eget barn i sängen när hon är elva år. Jag kanske kommer att tycka annorlunda i framtiden men så känner jag nu och jag kan ju bara utgå från nuet. För min del är sömnen superviktig - utan bra sömn så blir jag en otrevlig person. Jag säger hellre nej till bonusdottern i sängen och är trevlig på dagarna än tvärtom. Jag vill inte sova nära min sambo heller och han är likadan så det funkar verkligen bra Så jag kan förstå trådstartaren som inte vill ha sitt/sina bonusbarn i sin säng. Det har ingenting med känslor för barnet att göra och jag anser att även en bonusförälder måste få sätta gränser och ha känslor. Man kan inte utplåna sig helt bara för att det finns barn i relationen. Alla individer måste få utrymme i en familj. Det måste finnas ett jag, ett vi som familj, ett vi för enbart de vuxna och ett vi med en vuxen och ett barn. Alla delar måste få utrymme och jag har gett nästan allt mitt utrymme till min nya familj men min säng och mitt badrum har blivit heliga och där är jag ju inte så ofta Jag tycker att även biopappan ska ha ett eget utrymme från mig och dottern. Alla ska ha rätt till det tycker jag! Det är inte att utesluta någon eller att visa att man inte bryr sig om utan där hämtar man kraft för att göra sin familj lyckligare och livet mer trivsamt. Man sambo tar ett bad i bubbelbadkaret när han behöver vara ensam eller går in i garaget eller ut på tomten. Vi har alla vårt sätt att hämta kraft och det måste vi respektera.

Oj vad långt det blev men jag tyckte att det var bäst att förklara lite utförligare så att man förhoppningsvis inte blir missförstådd

Till "Lyxmamma" Jag tror inte det är själva -att inte vilja ha barn i sängen-grejen som Jag och flera andra reagerar på. Självklart har alla i en familj behov av lite space då och då. Oavsett om man har bio eller bonusbarn. Vissa gillar att sova i klump, andra är lättväckta och vill helst sova i eget rum. Nej det är snarare attityden gentemot bonusbarnet, som inte direkt tyder på någon bredvillighet att anstränga sig sig ö.h.t för barnets skull. Det är hela sammanhanget som ger bilden- inte bara barn i sängen eller inte...

tack för ditt inlägg det känns så bra när folk berättar från egen erfarenhet.. så får man lite nya ideer och tankesätt också.. =)

tack för ditt inlägg med... du har ju skrivit några ggr nu.. det är bra att få höra andras åsikter.. och inte bara det från alla vi bonusmammor.. det är bra att höra andra sidan med.. vi får ju alla ha en egen åsikt.. men jag förstår inte vad du menar med attityden?? kan du förklara det?? var har jag skrivit att jag inte vill anstränga mig?? hade jag inte bryt mig och inte velat då hade jag väl inte skrivit en tråd och försökt få like råd heller? eller? tycker det är fel att du skriver att jag inte anstränger mig när du inte känner mig! istället så kan du kanske komma med något bra råd till hur du hade löst situationen för att alla skulle kunna må bra i familjen istället för att bara klanka ner på mig! Detta är en jätte svår sak och det verkar som många inte förstår.. men sen så finns där många av oss 'bonusmammor' många känner samma andra känner något annat! men ALLA bonusmammor säger att det är en svår situation och sätta sig i! Men det känns som ofta när det är trådar om bonussaker så kommer biomammorna in och skäller ut oss för en massa men det vet inte själv hur det känns!.. nu vet jag inte hur din situation ser ut så jag anklagare inte DIG för dessa sakerna säger bara vad jag själv har läst/upplevt när man har pratat med folk!

tack! känns så fel när folk attackerar en och påstår en massa! det vet inte hur man tänker och det bara säger till en hur de tror att man tycker och tänker utan att själv fråga hur det egentligen är! massa falska anklagelser tycker jag! är vi bonusmammor så hemska bara för att vi VILL ha lite tips för att få saker att fungera! att se hur andra löser deras problemer och får saker till att fungera! när folk skriver sådant och trycker ner en så bara känner man fan e det värt det egentligen! alla tycker att man e 'dum i huvudet' rent ut sagt bara för att man har känslor! hade de hellre velat att vi var känslokalla och inte brydde oss om att lösa saker!? hade det varit bättre om vi bara låtit det vara och vara bitter mot barnen/sambon då!? bara för att vi är rädda för att fråga om råd för att det blir ju bara fel alltid! och det är helt rätt det du skriver om att dom vuxna måste trivas för att det ska fungera för så är det ju! trvis inte någon i familjen så går det ut över ALLA andra. alltså om vi bonusmammor hade egentligen varit biomammor och suttit här och skrivit samma frågor då hade ingen reagerat så som vissa gör här... då hade vi fått svar på våra frågor och lite vettig råd! tror ingen hade skällt på oss att vi är hemska och måste uppoffra oss då?? eller vad säger du?! det är bara för att vi inte är mammorna så vi har INGET att säga till om! vi ska bara se glada ut och ta all sk*t!!!!! så verkar det iaf!